Ett lopp med anor från 1884
Under polarforskaren Adolf Erik Nordenskiölds andra Grönlandsexpedition 1883 rekognoserade två av deltagarna, båda samer från Jokkmokksfjällen, iskontinentens inre okända områden. Efter cirka 57 timmar återvände Tuorda och Rassa ganska medtagna. De hade lidit svårt av brist på dricksvatten, och hade tvingats att återvända. När de informerade att de avverkat hela 460 kilometer blev Nordenskiöld hänförd. De hade skidat nästan oavbrutet utan sömn i två och ett halvt dygn, med undantag för när de vilade i en grop i två timmar under en storm.
Vid hemkomsten trodde ingen på deras skidbedrift. Att avverka den sträckan på så kort tid med endast skidor ansågs omöjligt. För att bevisa att det var sant utlyste Nordenskiöld 1884 ett skidlopp, Jokkmokk–Kvikkjokk tur och retur, en sträcka på hela 22 mil. Nordenskiöld själv menade att sträckan borde gå att klara inom ett dygn.
Tävlingen tog plats mellan den tredje och fjärde april 1884. Starten sköts upp nästan åtta timmar med anledning av det dåliga vädret, men klockan 18.00 gick gav sig de arton skidlöparna iväg. De skidade dag såväl som natt, utan sömn, stärkta av kaffe och konjak.
Som vinnare stod Pavva ”Pau-Lasse” Nilsson Tuorda. Han kom in på tiden 21 timmar och 22 minuter. En helt fantastisk bedrift med tanke på det dåliga vädret, den klumpiga utrustningen och att de tävlande själva fick spåra de tjugotvå milen. Allt med skidor som var mellan 210-300cm långa och 8-12cm breda och vägde ungefär 3 gånger mer än dagens tävlingsskidor. Dessutom bör man tänka på att Tuorda tog cirka en timme och fyrtiofem minuter rast under loppet, detta inräknat i sluttiden.
Efter tävlingen hyllades givetvis Pavva Lars Nilsson Tuorda och de andra tio medtävlande som fullföljde tävlingen, som stora skidhjältar för bedriften. Det blev idrottshistoriens hårdaste och mest krävande tävling. Resultatet redovisades i internationell press – men sedan dess har ingen gjort om bedriften.
Tävlingsdagen 1884
Den 3 april 1884 klockan 18 gick starten och 18 samer och nybyggare skidade iväg från Purkijaur i riktning mot Kvikkjokk. En delprissumma på 50 kronor efter halva sträckan hägrade. Tre män, som skulle komma att spela huvudrollen i tävlingen, tog snart kommandot. Förutom Paava-Lasse var det samen Per-Olof Länta från Aktse, samt samen/nybyggaren Apmut Ahrman. Bland övriga deltagare fanns bland annat den 51-årige legendariske vargjägaren Amma Länta, “Skuorka-Nils” (Björnjägar-Nils), Paava-Lasses yngre bror “Pänner”, samt nybyggaren Johan Samuel Gustafsson för att nämna några.
Inledningsvis var föret tungt, och trots att det frös till framåt natten och blev skare, bröt hela sju man innan halva distansen var avverkad. En av dem, samen Rassa, hade ytterligare ett problem i början förutom det tunga blötföret. Han åkte så brett med skidorna att han fick spåra hela tiden oavsett position. Dessutom blev han magsjuk och spydde blod av att druckit allt för mycket kärnmjölk och kaffe. Visserligen fick han en konjak för att piggna till, men bröt ändå efter cirka 70 kilometer, vid Tjåmotis.
Man skidade hela natten på skaren, i månljusets sken. I huvudsak gick färden längs sjöarna i Lilla Luleälvens sjösystem. Till Kvikkjokk anlände en klunga på flera man strax efter klockan fyra på morgonen. Paava-Lasse kom först och vann de femtio kronorna.
I Kvikkjokk gjorde de tävlande ett uppehåll mellan en halvtimme och en timme. Man drack kaffe och åt lite mat i klockarstugan uppe vid kyrkan. Alla utom Länta som enbart tog en smörgås och lite kaffe. Sedan skidade han iväg ensam utan att meddela några av de andra. Apmut Ahrman vittnade om detta 50 år senare för pastorn i Jokkmokk, Harald Grundström. Enligt honom hade “de tre”, det vill säga Paava-Lasse, Länta och Ahrman en överenskommelse om att gemensamt åka iväg från Kvikkjokk. Uppbragt lär Paava-Lasse ha yttrat följande ord: Han hadd förfalske oss. Han höll int ord!
En ilsken Paava-Lasse och Apmut Ahrman tog snart upp jakten på Länta längs Saggatssjön. Efter cirka två mil, vid Tjatjibäcken hann de ifatt honom. Därefter skidade de i gemensam trupp många kilometer mot målet i Purkijaur. Alltefter dagen grydde blev föret allt tyngre. Det blev blötföre och åkarna fick slita hårt. Apmut Ahrman berättade senare att: Händren blev nästan som flådd på insida. Ja svettese sedan int på hela tre år; all svett var presse uta kroppen.Vi var barhänt å klädd i vadmalsbyxer å hemvävi vadmalsblus å bomullsskjorta. Vi kund int ha mössa på huvua, de blev för varmt.
Förutom det tunga föret får man ha i beaktande att skidorna och stavarna var betydligt längre och tyngre än dagens utrustning. Ett skidpar kunde väga 2-3 kilogram.
När det återstod ett par mil tog “de tre”, Paava-Lasse, Länta och Ahrman en kortare rast. Apmut Ahrman hade med sig en liten brännvinsflaska som han tog fram för att “bli kvick i bena”, som han uttryckte det. Med den vätskebrist som alla de tävlande led av, inklusive Ahrman, blev förstås konsekvenserna stora. Men då gick de i bena så ja blev sömni å int orke alls nånting!, vittnade han senare om.
Han tappade all kraft och blev tvungen att vila. Paava-Lasse och Länta åkte ensamma mot målet i Purkijaur. Därefter följdes de åt hela vägen i ett ursinnigt tempo trots att de hade 18-19 mil i benen. Dessvärre fick Länta problem med sin bindning endast någon kilometer från mål. Detta utnyttjade Paava-Lasse och vann med endast fem sekunder till godo. Efter mer än 220 kilometers åkning.
Om målgången vittnade Apmut Ahrman senare för pastor Grundström: I Purkijaur fick vi gå in, å doktorn skåda på oss, å vi fick konjak. När vi hadd sutti en stund, kom en del efter, men dem var så utmattade, så dem kröp på fyra ben in i stuga, men doktorn laga dem; han smorde hela kroppen!
Det har spekulerats och gått rykten genom åren, att Länta skulle ha givit segern till Paava-Lasse för att senare dela den gemensamma prissumman. Att de skulle ha haft en sådan överenskommelse finns det inga bekräftelser eller bevis för. De som kände Paava-Lasse och Länta menade att de var alltför hederliga för att ingå en sådan pakt.
Dagen efter var det middag i Jokkmokks rådhus där det hölls tal, delades ut priser, åts och skålades, och för första gången i Jokkmokks historia sköts det fyrverkeri. Därefter skidade de flesta hem till sig, skidturer på 5-6 mil och mer därtill. Apmut Ahrman till exempel, åkte hela 10 mil för att komma hem.
Efter Nordenskiöldsloppet tvivlade inte någon längre på de uppgifter Nordenskiöld lämnat om Paava-Lasses och Rassas skidfärd från Grönlandsexpeditionen året innan. Hans heder och vetenskapliga pondus var återupprättad. Arton fantastiska skidåkare hade gett honom rätt.
Källa:
Backman, Olle “Nordenskiöldsloppet 1884 – historien om världens hårdaste skidtävling” (Nordenskiöld-Samfundet i Finland 2011)
deLuxeturer.se 