Sonfjällets nationalpark

Hösten har anlänt och därmed en av fjällets absolut bästa tider! Solen värmer fortfarande skönt på dagarna, myggen är borta och färgprakten är total! Sonfjällets nationalpark är perfekt för ett besök oavsett om du vill göra en dagsutflykt eller en tur med övernattningar. 

img_7110

Uppe på Korpflyet med utsikt över Hedeviken.

Sonfjällets nationalpark har tre accesser. Vi valde att starta från den som heter Nyvallens fäbod. Kör till Hedeviken, som ligger mellan Sveg och Hede. Därifrån återstår 17 km till parkeringen.

Nyvallens fäbod i sig är ett fint utflyktsmål att besöka. Här förekomma flertalet aktiviteter framför allt sommartid, med bland annat servering, försäljning av lokalproducerad fäbodmat och guidade turer. Här går kor lösa och betar. Dock ej renar eftersom bevarandet av lavar (renens favoritföda) var en av orsakerna till att nationalparksskyddet instiftandet år 1909. Därför hålls detta fjäll fredat från renar (så gott det går). 

Sonfjället är verkligen häftigt. Helt solo sticker fjället upp ur Härjedalens omgivande skogar och vi förstår att människorna i Hedeviken lever med ögongodis genom att bara titta ut från balkongen varje morgon. Parken är 104 km2 stor med sin högsta topp på 1277 möh. 

img_7045

Frost och sol. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Dag 1 vandrade vi från Nyvallens fäbod och följde den södra leden i sydlig riktning. Efter cirka 8 km nådde vi vindskyddet som låg på cirka 850 höjdmeter (=vacker utsikt från denna höjd) och invid en liten sjö som nästintill hade frusit igen. Några hundra meter västerut hittade vi en bäck att hämta vatten från. Vi slog tältläger som dessutom blev vårt base camp för två nätter. Kvällens höjdpunkt blev solnedgången med utsikt mot vårt hemmafjäll i Grövelsjön. Röd och blå timme med fullmåne fick vi skåda. 

img_7085

Ett ensamt tält i solnedgången. 

Dag 2 började med en morgonpromenad upp på fjälltoppen Korpflyet. Hyfsat lättgånget med blockig terräng. Här möttes vi av en fantastisk utsikt över de norska fjälltopparna Rendalssölen. Bakom oss låg dimman kvar i dalgångarna och vi fick se de lågt belägna molnen ligga som ett täcke över Hedeviken. 

 

Topptur på Sånfjället

Idag hade vi bestämt oss för att topptura. Efter frukosten fortsatte vi upp mot Högfjället, som är Sånfjällets högsta topp, därefter ner i dalgången och upp på Valmfjället. Vi avslutade vårt toppturande med att gå upp på toppen som gör skäl för sitt namn, nämligen Gråsidan. Denna topp var stenig (blockterräng) och hade sin ena bergssida i skuggläge. Vi harvade oss ned längs östsidan och fick ta det väldigt lugnt och metodiskt för att komma oss ner. I Sododalen traskade vi över ett vattendrag som vi gissar innehåller massor med vatten under sommaren.

Nu hade klockan blivit närmare 18 och mörkret var på gång. Vi drog oss tillbaka i lägret, käkade vår varmlagade middag för att sedan krypa ner i våra dunsäckar. 

Häftig vandring i bäckravinen

Morgonen därpå följde vi leden norrut till Sododalsstugan. Detta är en raststuga med kamin och britsar. Den har även dass. Från stugan fortsatte vi norrut genom en bäckravin. Mycket häftig att vandra i. Vi sneddade sedan av upp över kalfjället och ner på nordöstra sidan av leden som går upp mot Högfjället. Här var det mycket brant och partier med rullsten. 

 

En av de björntätaste i landet

Sonfjället sägs vara ett av de björntätaste områdena i landet. Även lavskrika, älg och tjäder ska finnas här. Vi såg massvis med ripor iförda sin höstkostym (vit-brun-spräcklig). 

Vi är mycket nöjda med vårt besök till Sonfjället. Hela turen blev 16 km (från Nyvallens fäbod, via vindskyddet, Sododalsskrevan, över kalfjället och tillbaka till parkeringen). Dag två gjorde vi toppturer som blev cirka 14 km totalt. 

img_7362

Vacker höstvandring.

img_7327

Tillagning av middag. Tillsätt bara varmt vatten. Enkelt och gott!

Tack för oss!

Niclas och Linnea

Annonser

Gotska Sandöns Nationalpark

KORTFAKTA GOTSKA SANDÖNS NATIONALPARK

Bildad: 1909
Sevärdheter: Gamla Gården, Säludden, fyren, sandstranden Las Palmas, solnedgång på Bredsandsudde och det mysiga lilla kapellet med den karaktäristiska eken.
Åtkomst: Via båt från Nynäshamn eller Fårösund.

Medelhavsstränder blandat med öppna ängsmarker, vacker tallskog och en av de häftigaste ekarna vi någonsin har skådat är ett axplock av sevärdheterna på Gotska Sandön. Med handen på hjärtat kan vi verkligen rekommendera ett besök till denna nationalpark.

Vandring tallskog

Stigarna på Gotska Sandön är fantastiska att vandra på. Foto: Niclas Bentzer


Exklusivt avlägsen nationalpark

Av Sveriges 29 nationalparker är Gotska Sandön den som ligger längst österut. En ytterligare dimension och vad som gör den än mer exklusiv är att det är Östersjöns mest isolerade ö och att man endast kan ta sig hit med båt. Sandön ligger cirka 38 km norr om Fårösund. Man kan åka antingen från Nynäshamn eller från Fårösund på Gotland. Från Nynäshamn tar båtfärden cirka 3 timmar och från Fårösund 2-2,5 timmar beroende på väder och vind . Båtresa och boende bokar man som ett ”paket” på Sandöresors hemsida. Allt boende är förlagt till Lägerplatsen eller den närliggande Fyrbyn, där det erbjuds olika alternativ på standard och komfort. Vi valde att ta med oss eget tält och bokade därför endast tältplats. För de som inte bor i stuga finns ett gemensamt stort kök med enklare köksutrustning att nyttja. Det går även bra att besöka ön med egen båt (under hela året), men läs då på om vilka bestämmelser som gäller.

IMG_0169

Gemensamt kök med enklare köksutrustning. Foto: Linnea Nilsson-Waara

 

Ön utan hamn

Gotska Sandön har ingen hamn så därför är det ankring som gäller. Väder och vind avgör var båten går i land då den är beroende av läsida, men vanligtvis lägger den till vid stranden Las Palmas eller på Norra Sidan. På nationalparkshemsidan står att man får vara beredd på att gå upp till 11 km beroende på var båten går i land (det finns ingen tillgång till persontransport – endast transport av bagage). På grund av avsaknad av hamn och på grund av sanden är Gotska Sandön tyvärr svårtillgänglig för rörelsehindrade.

IMG_0273

Båten lägger vanligtvis till vid stranden Las Palmas eller på Norra Sidan. Alla hjälps åt att langa av bagaget och sedan tranporsteras det via traktor till Lägerplatsen. Foto: Linnea Nilsson-Waara


Fascinerande historia

Utan att bli allt för långrandiga och avslöja all kuriosa och historia kan ni nedan läsa litegrann om vad som väntar när ni besöker Gotska Sandön.

Från slutet på 1700-talet och till mitten på 1800-talet var Sandön i privatägo. Under denna tid rådde intensiv verksamhet på ön i form av skogsbruk med omfattande skogsavverkningar samt boskapsskötsel. På ön finns Gamla Gården som då var öns centrum och som mest bodde det ett hundratal personer där. På ön har funnits cirka 400 får och ett 40-tal renar samt hästar och kor. En enkelspårig järnväg anlades i syfte att transportera timmer från öns centrum till stranden där vidare transport väntade. Även en kyrkogård, ett litet kapell och fyrar samt handelsbod har funnits på ön. På kyrkogården kunde vi se gravstenar med daterad jordfästning på 2000-talet. När man strosar runt är det svårt att föreställa sig att all denna verksamhet har ägt rum på denna lilla ö som mäter 9 km på längden och 7 km på bredden. Gotska Sandön har med andra ord en intressant och fascinerande historia!

Madam Söderlunds stuga

Gamla Gården med bland annat Madam Söderlunds stuga. Foto: Linnea Nilsson-Waara


Sevärdheter på ön

Besöker man Gotska Sandön så kommer man naturligtvis att besöka Lägerplatsen, eftersom det endast är där det är tillåtet att övernatta. Vår båt ankrade vid stranden Las Palmas – som för övrigt är en jättefin strand för sol och bad. Från stranden är det fyra kilometers promenad genom mycket fin tallskog till Lägerplatsen. Stigarna är helt fantastiska att vandra på. Vi hade bara med oss våra gympaskor/trailskor – kängorna fick stanna hemma och det ångrar vi inte.

Eken

Den häftiga eken som står alldeles intill öns kapell. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Ön erbjuder ett stort nätverk av stigar med olika distanser. För att nämna några turförslag så rekommenderar vi att besöka kapellet och Gamla Gården. Även Säludden för att skåda just sälar (har man tur så är de där – fråga nationalparksvärdarna innan om förutsättningarna). Man kan även hyra fatbikes (cyklar med tjocka däck) på ön. Dock anser vi att man gott och väl kan ta sig runt till fots, eftersom avstånden inte är så långa. Naturum finns i Fyrbyn, som ligger alldeles intill Lägerplatsen och är värd att besöka. Här får man ta del av öns historia och läsa om hur den sannolikt har uppstått ur en spricka ur inlandsisen.

En molnfri kväll får du inte missa att gå ner till Bredsandsudde för att titta på den magiska solnedgången. Stigarna ”inne på ön” är trevligare att gå på än de stigar som Sandöns bilar använder – dvs. sandiga körvägar som bara är jobbiga att gå på. Undvik dessa om det går.

IMG_0207

Solnedgång från Bredsandsudde (västra stranden). Foto: Linnea Nilsson-Waara

Slutligen: Glöm inte att ta med vattenflaskor! Vatten kan endast fyllas på vid Lägerplatsen och vid Nymans på S:T Annae Udde.

 

Öppet sommarsäsong

Gotska Sandön är öppen för besökare under sommarhalvåret. För exakta datum se Sandöresors hemsida. Har man egen båt kan man ta sig hit året om men ta reda på vilka regler som gäller för att besöka ön.

Kanske ses vi på Gotska Sandön för dit kommer vi definitivt att åka tillbaka. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack från oss!

Linnea och Niclas

Fiskelycka i Anarisfjällen

Ett fjäll. En avlägsen stuga. Vattendrag, fiskespö och trevligt sällskap. Där finns alla ingredienser till en helg fylld av upplevelser.

Anarisfjällen ligger insprängda mellan Oviksfjällen och Lunndörrsfjällen. Sydöst om Vålådalen. En ofta bortglömd pärla. Eller allt för avlägset från fjällets övriga infrastruktur av stugor och stationer för att bli ett alternativ för vandrare och skidåkare. Ett enastående fjällområde där massivet med Stora Anahögen (1423 möh) som högsta punkt i öster omges av en mer vidsträckt platå som sakta övergår i skogslandskap. I gränslandet mellan fjället och skogen, i Tossåsens sameby, ligger sjöar och vattendrag som är ett paradis för den som gillar fiske. Öring och röding. Där ligger också STFs minsta fjällstuga, Anarisstugan. Som också är den minst besökta enligt statistiken.

IMG_0915

I Vallbo går starten över en äng.

Vår vandring till Anarisstugan startar i Vallbo. Den lilla fjällbyn i södra Årefjällen. Kör grusvägen nedanför det lilla vita fjällkapellet så kommer en parkering med utedass, informationstavlor och riktningsvisare. En av startplatserna för sommar och vinterlederna in i Vålådalens fjällområde. Härifrån går leder vidare mot såväl Lunndörsstugan (14km) som Vålådalen (6km) och Anarisstugan (19 km).

Anaris förknippas av vissa med den tragiska olyckan som skedde i februari 1978 då åtta personer miste livet på fjället efter att vädret hastigt växlat. Platsen där olyckan inträffade är idag utmärkt med ett litet silverkors i terrängen.

IMG_0922

Gänget på tur till Anarisstugan.

Helgens tur är ett familjeföretag. Pappa Mats, syskonen Daniel och Ida samt sambo Linnea är med. Planen är att vandra till Anarisstugan för att stanna där i nätterna tre och ägna dygnen åt fiske, samkväm, god mat, myggjakt och kanske en välförtjänt sovmorgon. Det är sällan mina turer genomförs enligt modellen att stanna på ett och samma ställe. Vanligtvis blir det förflyttning till en ny plats varje dag. Men det finns så mycket att upptäcka på en plats, mer än man hinner på fyra dagar. Speciellt när det finns mycket vatten att fiska i. Så detta blir inte den sista ”stationära” fjällturen med basläger och dagsutflykter.

Vandringen från Vallbo går till stora delar i skogslandskapet. De första 12 kilometrarna slingrar sig stigen genom omväxlande skog och myrlandskap. Ibland öppnar sig den täta vegetationen och fjälltopparna visar sig. Efter sex kilometer vandring nås den lilla sjön med den lustiga namnet Tomröven. Fin plats för lunch!

IMG_9296

Tak över huvudet i Staalavielekåtan.

Staalavieliekåtan är en vackert restaurerad torvkåtan som erbjuder vandrare och skidåkare möjlighet att få tak över huvudet, eller för att komma bort från svärmen av mygg som beslutsamt vill dränera oss på blod. Den ligger ungefär halvvägs mellan Vallbo och Anarisstugan. En liten avstickare på ca 100 meter från sommarleden uppe på en höjd. En tydlig skylt visar vägen.

IMG_0961

Fjällvyer. Foto: Linnea Nilsson Waara

När vi passerar Tvärån börjar det stiga uppåt genom skogen som bitvis omsluter stigen tätt. Väl uppe på Staalavielies norra sluttning är vi äntligen uppe på kalfjället. Ett vackert panorama med fjäll, skog, och sjöar så långt ögat når. Även bebyggelse siktas i form av Ottsjö och masten på Middagsvalen. Åreskutans välkända profil reser sig i nordväst. Stigen är lättvandrad. I jämförelse med mer trafikerade områden som norra delen av Kungsleden är stigen här lyxigt slät då erosionen från trampande fötter ännu inte hunnit avlägsna jorden och blotta sten. Upp i passet mellan Kruptjie och Kraapa känns det bivis som att vi vandrar längs Bohusläns kustremsa och dess vackra klippor.

Trots att våra ryggsäckar väger relativt lite (någon vinflaska drar dock upp vikten en del) är det ändå skönt att stanna och knäppa av sig säcken. Det blir många fikastunder. Den sista på turens högsta punkt innan det vänder neråt till slutstationen. Vinden fläktar skönt och myggen har blåst bort. Under perioden utan mygg är det relativt enkelt att hitta en bra fikaplats. Håll koll på solens läge och vindens riktning. Men med mygg är det annorlunda. Då krävs en del vind för att det ska bli en behaglig stund.  Men inte för mycket så att det blir kallt. Ibland hade det varit bra med fjärrkontrollen till vädret.

Väl framme vid stugan blir vi välkomnade av stugvärden Camilla. Hon har sett oss på håll och möter upp ute på gårdstunet med saft och kex. Vilket värdskap! Camilla är blöt i håret och berättar att hon precis badat i tjärnen nedanför stugan. Termometern visade på +6 grader i vattnet. Då bestämde jag mig för att hygienen inte hinner bli kritiskt dålig tills på söndag om tvagning av kroppen uteblir tills dess. Linnea visade sig däremot vara tuff och trotsade vattnets låga temperatur.

IMG_9118

Linnea tar ett dopp i vattnet som mäter 6 plusgrader.

 

Stuglivet inbjuder till lugn och ro. Det basala får ta tid. Som att hämta vatten, värma det till disken och hugga ved. Stearinljusets sken lyser upp korten jag har på hand medan spelet fortsätter. Spader, hjärter, ruter och klöver. Det är på allvar men samtidigt oviktigt. Det smågnabbas och gliringarna flyger över bordet mellan deltagarna. Ett av stugans två fönster vätter ut mot tjärnen. Vinden har mojnat och vattenytan ligger spegelblank. Det har börjat vaka. Spelet pausas hastigt och inom några minuter står vi med spöna i högsta hugget, redo att lura fisken. Fisken äter sländor, men retsamt långt ut. Vi når inte vaken. Tar en paus för att se om fisken rör sig inåt land. Men vinden tilltar och vaken avtar helt. Vi gör några försök till men får vända åter utan minsta hugg men med ett antal nya myggbett inkasserade.

IMG_9007

Fisken vakar retsamt långt ut. Foto: Linnea Nilsson Waara

Att fisket runt Anaris har potential skvallrar inte minst de tre olika fiskecamperna om som ligger vid olika sjöar i området. Det är inte alla sjöar som är tillåtna att fiska i med det ordinarie fiskekortet för Renbetesområdet i Jämtland/Härjedalen. Tänk på att det är upp till dig att ta reda på vilka regler som gäller. Mer information och köp av fiskekort kan du hitta här:

www.fjallfiske.nu

Fiskelyckan vänder för oss på fredagen och öringen tar. Trots att vi är mitt i sommaren ligger nattemperaturen på cirka 5 grader. Obehagligt kallt kan tyckas. Men en fördel är att ett par öringar kan sparas. Nystekt öring till frukost är lyxigt.

IMG_1144

Pappa Mats landar första öringen. 

Under lördagen vandrar vi iväg till Sönner Långtjärnen. En vacker fjällsjö med klart vatten och stenig botten. Rishedar och myr kantar den östra sidan. Lättfiskat med både flugspö och kastspö. En liten vind i luften så jag har inga förhoppningar om vakande fisk. Men min förvåning är stor då vi närmar oss sjön och ser hur fisken hoppar trots krusningar på vattnet. Hjärtat börjar slå i kroppen. Det tar inte lång tid innan den första kampen med en vacker öring är ett faktum. Gyllene gul med svarta prickar likt en gepard. Nappvilligheten fortsätter och innan fisket är avslutat har alla i gänget fått känna på fisk. Fina storlekar på runt kilot. Det är svårt att beskriva lyckan i kroppen när en öring i full fart tar sats och fullkomligen attackerar bytet du presenterat och sen rusar iväg genom vattnet. Några öringar får följa med hem för att bli till middag. Vi tar med en extra för att dela med oss till stugvärden. Färskvaror brukar uppskattas av den som befunnit sig ett par veckor ute på fjället.

Regnet börja falla redan på kvällen och det fortsätter hela natten och på morgonen. Vi packar ihop det sista av våra saker. Städar ur stugan vi bott i och vinkar adjö till stugvärden. Regnkläderna är på. Det är inte så tokigt att gå där på fjället långt inne i sin egen huva och höra hur det smattrar mot plagget. Vattenmängderna i bäckarna har ökat rejält. Där vi lätt trippade på stenar för ett par dagar sedan sträcker sig nu vattnet upp på smalbenen. Men efter lite letande finner vi vår väg fram utan att behöva byta om för vadning.

IMG_1190

Ibland regnar det i fjällen.

Efter lunch spricker den mulna himlen upp och solen visar sig. Den sprider en behaglig värme och de dyblöta regnkläderna torkar snabbt och åker sedan ner i ryggsäcken. Strax innan vi åter når parkeringen vänder jag mig om och blickar mot fjällen vi nyss vandrat på. Tacksam över helgens upplevelser tillsammans med delar av min familj börjar jag redan se fram emot kommande fjällbesök i en avlägsen stuga med fiskespö och gott sällskap.

/Niclas

 

Björnlandets Nationalpark

Nationalparksresan rullar vidare. Denna gång med ett besök i Björnlandets Nationalpark i Västerbotten.

KORTFAKTA BJÖRNLANDETS NATIONALPARK
Bildad: 1991
Sevärdheter: Utsikten från Björnberget, fågellivet, urskog
Besök: Bil till entrén vid Angsjön

IMG_8493

Vid entrén vid Angsjön finns mycket intressant information. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi lämnar Östersund tidigt på morgonen. Efter lunch och intressanta möten i Örnsköldsvik rattar vi vidare norrut längs riksväg 352 mot Fredrika. På vägen mellan Åsele och Vännäs visar en brun skylt oss vidare mot Björnlandets Nationalpark. Vi följer skylten och den tar oss in på en grusväg. Allt eftersom att kilometrarna minskar till målet växer snömängden i dikeskanten. Ett virrvarr av grusvägar penetrerar skogslandskapet. Men skyltar visar vägen. Detta är tjädertrakter. Träffade på fyra hönor som motvilligt ställde upp på bild.

IMG_8465.JPG

Kamouflerad tjäderhöna.

Plötsligt tar vägen slut och vi befinner oss på stranden vid Angsjön och därmed entrén till Björnlandets Nationalpark. Ett området med stora kvalitéer som urskog inom den naturgeografiska region i södra Norrland som kallas vågig bergkullterräng. Runt om Angsjön, som fortfarande täcks av ett tunt islager med nysnö förutom ett par decimeter närmast land där vattnet är öppet, höjer sig bergsryggar täckta med tät skog som växer hög. Här och var uppenbarar sig luckor i skogen och lodräta stup hintar om fina utkiksplatser. Höjdskillnaden i parken är upp mot 200 meter mellan dal och berg. Vid Angsjöns västra strand sträcker sig en dalgång vidare i vilken Björkbäcken rinner fram och omges av ett sammanhängande myrmarksområde. De stora arealerna med kalhyggen som vi tidigare passerat förstärker urskogskänslan i Björnlandet och längtan efter att få ge sig ut i området.

IMG_8501

Kallkälla finns i anslutning till Angsjöns entré. Början av leden ca 700 meter är tillgängliga för rullstolar och barnvagnar. Foto: Linnea Nilsson-Waara

1991 beslutades att skydda detta fantastiska naturområde ännu fritt från det moderna skogsbrukets framfart genom inrättandet av en nationalpark. Från början fanns endast en led som tog besökarna upp till utkikspunkten på Björnberget. Men på senare tid har parken efter ett beslut i riksdagen utvidgats till dubbla storleken och större delar av parken gjorts tillgängliga genom uppmärkning av flera nya leder med olika längder. Den nya entrén med tillgänglighetsanpassat dass, informationstavlor och spänger håller på att ta form. Två fina timmerstugor har byggts, Angsjökojan och Svärmorskojan. Standarden är enkel men stugorna är fräscha, mysiga och har allt man kan önska sig! Ved finns på plats och i stugorna är sängarna utrustade med madrasser, filtar och kuddar. Ett tips är dock att ta med egen sovsäck alternativt reselakan. Vedspisen fungerar utmärkt att laga mat på och det finns enklare köksgeråd som kastruller, bestick tallrikar och muggar.

Vår ursprungliga plan är att börja vandra längs sjöns strand till den norra änden. Cirka 1,5 kilometer till Angsjökojan och övernatta där för att dag två vandra den 12 kilometer långa Svärmorsleden åter till entrén. När vi vandrar iväg singlar vitt ner i luften och kängorna lämnar ett rejält spår i snön som täcker spängerna.

Här finner du karta och mer information om Björnlandets Nationalpark!

Vi kommer fram till Angsjökojan vid åttatiden på kvällen efter att ha vandra genom gles urskog där vissa av tallarna är så gamla som 450 år. Torrakor bidrar till den biologiska mångfalden och träden täcks av hängande lavar i from av garn- och tagellav. Tydliga spår efter forna skogsbränder i form av brandljud och brandstubbar avslöjar att området har en dramatisk historia. Minst tio skogsbränder tros ha härjat i området de senaste 300 åren. Nu var det länge sedan någon brand påverkat skogen så bestånd av gran och björk börjar breda ut sig. Det ger skogen en fin dynamik. Tallskogen gynnas i brandhärjade områden då den tjocka barken ger viss skydd mot lågorna.

IMG_8566

Skogen bjuder på massivs med hängade lavar. Ett tecken på ren luft!

Berggrunden består av urberg i from av granit. Blockig morän är den dominerande jordarten och stora blocksamlingar förekommer under rasbranterna och i områdets flackare terräng. Ett inslag som ytterligare förstärker Björnlandets karaktär som urskog.

Det är rogivande att få pyssla med stugsysslor. Hämta vatten, hugga ved, elda i kaminen. Låta saker ta sin tid och ha sin gång. En skön kontrast mot det urbana liv där det vardagliga ska elimineras till i närmast 0 minuter per dag för att istället ge plats till självförverkligande. Att få leva på en basal nivå är rogivande för såväl kopp som själ. All fokus på att hålla sig varm, torr och mätt.

IMG_8611

Angsjöstugan. Ved finns för att sågas och huggas. Fin och enkel stuga för övernattning med kamin. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Kulturgeografiska spår i naturen som avslöjar avlägsen mänsklig aktivitet i området förekommer i Björnlandet. Men dessa är svåra att upptäcka om man inte vet vad och vart man ska titta efter. Småskaligt skogsbruk har utförts i området här och var, det skvallrar små stubbar om. I utloppet av Angsjön syns även resterna från en gammal dammanläggning med syfte att kunna reglera flödet för att underlätta flottning av timmer. I Björkbäcken finns även spår efter ett äldre dammbygge, troligen med syfte att blötlägga större områden och utöka arealer möjliga för myrslotter då starr och gräs bärgades hem till djuren. Skogssamerna som levde i området har även barkat vissa tallar och nyttjat barken för att hålla djursenor elastiska över tid.

IMG_8657

Björnlandets Nationalpark är kuperat och bjuder på fin utsikt över landskapet. Foto: Linnea Nilsson-Waara

På morgonen den andra dagen skiner solen och värmer skönt i ansiktet utanför stugan. Men ganska snart börjar åter snön falla. Tanken är att vandra den gröna slingan förbi Svärmorskojan och åter till entrén. Stigen är delvis tänkt av snö, men ibland kommer den fram och avslöjar att den är tämligen ny. Inte så många fötter har hunnit vandra den.

I nordsluttningarna ligger det betydligt mer snö. Bristande. Ibland är det upp över knäna. Vandringen tar därför betydligt längre tid än väntat. Vi är för tidiga eller så är våren för sen, oavsett vilket är det lite bökigt att vandra. Vid stigskälet söder om Angsjön väljer vi därför att fortsätta den kortaste vägen åter till entrén istället för att vika västerut mot Svärmorskojan. Turen blir kortare än planerat vilket är tråkigt. Men en fördel är att vi fortfarande har mycket kvar att upptäcka i denna underbara natur. För ett återbesök kommer det att bli. Stort tack till alla som arbetar med våra nationalparker, ni gör ett fantastiskt jobb.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Följ Björnlandets Nationalpark på Facebook!

/Niclas & Linnea

Nationalparksresan

I hela Sverige finns en nästa obeskrivligt vacker naturskatt. Delar av den finaste och mest värdefulla naturen finns skyddad i våra 29 nationalparker. För att stilla vår egen nyfikenhet och upptäckarlust, för att inspirera andra till naturupplevelser och som en hyllning till den storslagna svenska naturen påbörjar vi nu projektet Nationalparksresan!

Målet med Nationalparksresan är att besöka samtliga svenska nationalparker, uppleva det bästa de har att erbjuda av natur- och kulturupplevelser och förmedla dessa upplevelser vidare. Förhoppningsvis blir du som följer Nationalparksresan inspirerad till egna möten med naturen. Det finns ingen tidsplan utan besöken planeras när andan faller sig på och när möjligheten existerar. Naturen finns där året runt, man behöver varken boka tid eller lösa biljett!

Vi som genomför Nationalparksresan är David & Niclas från Deluxeturer och Linnea & Erika från Waara Worldwide.

Läs mer om projektet Nationalparksresan.

Läs mer om de nationalparker vi besökt.

Läs mer om naturskydd i Sverige.

Följ med på en resa genom Sveriges mest storslagna natur!

Höstfjäll

Om jag ska välja en favoritårstid säger jag direkt vårvinter, utan att tveka! Tiden på året när jag obehindrat kan skida fram över fjället på skaren iförd endast tunna kläder i den värmande vårsolen.

mot-salka

På väg mot Sälka under turen Vita Bandet 30 dagar. Foto: David Erixon

Men om man vänder på resonemanget då, vilken årstid hamnar längst ner på listan av favorittider på året? Den frågan är svårare att besvara och vid närmare eftertanke även helt onödig. Alla tider på året har sin tjusning på fjället. Tack vare årsväxlingarnas skarpa kontraster i utseende och utbud av aktiviteter skapar dem en ständigt längtan efter vad som komma skall. Förresten är våra ordinarie fyra årstider vår, sommar, höst och vinter, enligt mig, allt för få och ibland utelämnande i sina beskrivningar för att göra tiden på året helt rättvisa. Det är exempelvis stor skillnad på vinter i januari och april.

img_0056

En vacker löptur på fjället i höstskrud mellan Helags och Vålådalen. Foto: Niclas Bentzer

Just nu är det höst. Vackra färger, myggen har försvunnit och luften är klar. Naturskafferiet bjuder svamp och bär. Nattfisket efter storöring är spännande. Längtan efter skridskoisar börjar göra sig påmind. Nästa steg är det vita guldet. Lusten att dra på sig skidorna och leva det enkla livet på tur börjar vakna. Speciellt en långtur i favoritårstiden vårvintern!

Ha en fortsatt fin höst!

/Niclas

Hall of fame och laxfiske

Minst sagt innehållsrik helg och start på midsommarveckan. Rivstartade med invigningen av Fjällfararnas hall of fame på STF Grövelsjön Fjällstation. Väggen där alla som genomfört Fjällfararnas Vita & Gröna band nu kommer att förevigas för alltid. Kul att träffa andra bandare och friluftsentusiaster! Många härliga samtal och festligheter.

 

Fjällfararnas Hall of Fame!

 
Vi stoltserar med platserna 17 och 18 för Vita Bandet. Ska även tilläggas att David har plats 4 efter sitt Vita Band 2010.

Direkt efter invigningen, sent på lördag kväll, var det till att slänga sig i bilen för färd söderut. Några timmars sömn i Älvdalen och vidare till Falu och morgontåget till Arlanda. Därefter flyg till Luleå och någon timme i bil igen fram till slutdestinationen i fiskeparadiset Jockfall i Norrbotten.

 

Tvåhandsspö

 
Linnea har sina rötter här uppe och en fin släktgård vid Kalixälven och det brusande Jockfallet med sina nio meters fallhöjd. Dagarna har mestadels ägnats åt fiske i olika former. Jag har fiskat enhands flugspö sen barnsben men aldrig provar tvåhandsspö i jakt på lax. En ny häftig erfarenhet och en helt annan teknik även om vissa saker påminner. Tack till bröderna Landin för lån av utrustning och tekninlektion!

Kalixälven har sin start i Kebnekaisemassivet och rinner sedan 43 mil innan den når sitt utlopp i Bottenviken. Den är en av Sveriges fyra stora älvar som inte är utbyggd av vattenkraft. Så måste det förbli! 

 

Gott om harr trots högt vatten.

 
Även Ängesån som är ett biflöde till Kalixälven är laxbärande. Men även drömmfiske för harr och öring! 

Tyvärr ingen lax denna gång

 
Spinnfiske ägnar jag mig sällan åt. Men man ska ju våga prova nya saker i livet och för laxfiske i viken precis nedanför Jockfallet är detta en beprövad metod. Fiske för mig är flera saker i ett. Det är en naturupplevelse, det är spänning, det är avkoppling och även ett sätt att få mat i magen. 

 

Besök på Laxforsberget.

  

En och annan mygga gjorde oss sällskap

  

Jockfallet i bakgrunden

 

 

Vadning på midsommaräng

 

Stilla flyter Kalixälven fram

  

Balansakt

  

Span efter vak

 
Så till den stora frågan: Blev det någon lax? Svaret är att det tyvärr inte blev någon landning av lax denna gång. Men så länge man har reven i vattnet så har man chansen! På återseende Jockfall! 

Trevlig midsommar!

/Niclas