Yukon Arctic Ultra – The story

0Vintern 2015 riktade vi blickarna västerut. Mot Kanada och det mäktiga området Yukon för att delta i Yukon Arctic Ultra. Ett ultramaraton som beskrivs som världens kallaste och tuffaste.

Efter att ha spenderat 139 dagar på tur genom Norge 2013 med kalla temperaturer ner mot minus 35 grader och skidat genom Sverige 2014 med dagsetapper på som mest åtta mil per dag kände vi att det var dags för nya utmaningar där möjligheten fanns att ytterligare öka komfortzonen i vinterfriluftslivet. Yukon Arctic Ultra blev en perfekt tur där sträng kyla och långa dagsetapper kombinerades i en fantastiskt vacker miljö. Under de elva dygn och fyra timmar det tog oss att skida 70 mil föll kvicksilvret som mest till minus 48 grader. Längsta etappen kom den sista dagen och mätte 73 kilometer när vi nådde målet i Dawson City.

Totalt var vi 35 som startade i klassen 70 mil. 12 kom i mål och vi skidade in som nummer åtta och blev därmed de första svenskarna någonsin att slutföra Yukon Arctic Ultra. Nu vet vi att vi besitter kunskaperna att må bra trots sträng kyla. Med detta i ryggsäcken växer lusten att upptäcka fler platser långt där borta.

Kortfakta

Start: Whitehorese, Yukon, Kanada

Slut: Dawson City, Yukon, Kanada

Sträcka: 700 kilometer

Antal dagar: 12

Yukon Arctic Ultra – The Story

Här kommer den långa historien om Yukon Arctic Ultra. Under själva loppet hade vi inte möjlighet att dagligen få iväg långa texter till bloggen. Men här berättar vi nu lite utförligare om våra upplevelser under loppets alla dagar.

Vi har också sammanställt ett bildgalleri från veckan där vi valt ut lite talande bilder. Klicka på någon av bilderna för ett bildspel.

Dag 1. Söndag 8 februari Whitehorse – Rivendell Farm 40km

Kliver ur hissen i lobbyn på hotellet Coast High Country Inn med pulka och skidor på släp. Det är inte bara vi som ska packa det sista. Hela rummet svämmar över med utrustning, cyklar, pulkor och människor. Ute är det -30 så där vill inte vi, och ingen annan heller, stå och fixa. Men inne är det så varmt att det blir till att slita av sig alla kläder för att inte svetta ner sig redan innan start. Färdigheterna att snabbt kunna reglera klädsel får vi användning för direkt.

Medan vi vandrar bort till starten i Shipyards Park småpratar vi om loppet, kommande utmaningar och förväntningar. När jag fyller lungorna med luft känns hela mitt inre friskt. Luften är klar och kall. Kondensen från luften som lämnar munnen och näsan fastnar på kläder och bildar direkt iskristaller. Bakom oss släntrar en tysk som nervöst undrar om vi verkligen vet vägen.

Vid starten är det trångt. Inte en öppen stor plats bred nog för att alla ska kunna masstarta i bredd. Det blir mer som ett långt tåg, fyra till fem människor brett. Vi hittar en plats. Blir ganska långt bak och vårt ekipage med skidor och pulkor blir ganska utrymmeskrävande inser jag, samtidigt som jag flyttar ett staket som är lite i vägen för oss.

Våra nyfunna vänner Bengt och Diane, som bor i Whitehorse, har kommit till starten för att önska oss lycka till. Bengt har med sig kameran och tar massa bilder som han sedan mailar hem till Anders som sköter vår hemsida nu när vi själva har begränsade möjligheter. Tack till Bengt och tack till Anders!

Starten har precis gått och stämningen är på topp. Foto Bengt Pettersson

Starten har precis gått och stämningen är på topp. Foto Bengt Pettersson

Klockan slår 10.30, startskottet går och den mänskliga ormen börjar så sakta att ringla sig framåt. Tänk vasaloppsstart i miniatyr. Det ligger en spänning i luften. Mycket folk vid starten, eller i alla fall upplever jag det som så. Sen kan jag i mitt tillstånd kanske inte helt avgöra vilka som är deltagare och vilka som är publik. Det är för mycket adrenalin som pumpar runt. Leden är ganska bred så här i början så det finns utrymme att ta sig förbi, för den som nu har bråttom. Det har inte vi och kommer direkt överens om att strategin blir att hålla sig i ledet. Tids nog kommer det att spricka upp. 70 mil är en lång sträcka, tänker jag för mig själv.

Minus 29 grader vid starten. Snön knarrar under skidorna. Den är sträv. De senaste dagarnas kyla har gjort snökristallerna vassa. Nästan omöjligt att gå med något som kan kallas glidsteg.

Vi rör oss framåt på Yukon river. Mäktig flod. Vissa flodbankar är mer än 20 meter höga och nästan helt lodräta. Vi följer flodens meandrande svängar. Nu är vi äntligen på väg! Efter bara någon kilometer skidar vi förbi en annan skidåkare. Det är Anton från Österrike. Gammal landslagsman i långloppslandslaget och även tränare för österrikiska längdskidlandslaget. En imponerande meritlista tänker jag. För tillfället står han och byter handskar till ett par tjockare.

Totalt är vi sex skidåkare som startar i den längsta klassen. Förutom mig själv och David är det Anton från Österrike, Mathieu från Frankrike som även han har en skaplig meritlista. Rott solo över Atlanten och rott solo genom Nordvästpassagen i en 120 kg tung båt. Ett vatten känt som rätt stökigt att leta sig fram igenom. Christopher från Tyskland gör sitt andra försök att klara distansen på skidor. Från Italien kommer Fabio som går på lätt topptursutrustning.

Efter 22 kilometer kommer vi fram till Thakhini Bridge. Halvvägs för maratonlöparna. På grund av kylan blir vi kontrollerade redan här efter förfrysningar innan vi får fortsätta. Yukon river flyter under Klondike Highway som går norröver mot vår slutdestination Dawson City. Bara sju timmar bort med bil. Men för oss flera dygn. Jag föredrar verkligen vårt sätt.

Fältet har spruckit upp. Ibland skidar vi utan att se andra människor på ett tag. Känns som att det bara är vi och allt det stora runt omkring. Floden, de snötäckta granarna, tystnaden och de höga bergen i fjärran.

Strax efter 17-tiden når vi den första checkpointen vid Rivendell Farm. 40 kilometers skidåkning. Vi har redan innan, i vår ”raceplan”, bestämt oss för att stanna här över natten. Många är stressade och drar vidare efter att ha slängt i sig lite mat. Det är kallt. Minus 35 grader. Runt en eld sitter många och trängs, huttrandes. Jag undrar hur det kommer att gå för dem under loppet. En eld kan vara skön. Men att behöva lita på en extern värmekälla för att hålla sig varm, det är inte att rekommendera för att en sådan har man inte alltid tillgång till. Dessutom värms bara en sida av kroppen, den som är riktad mot elden. Vi väljer istället en annan strategi. På med mycket puffiga dunkläder och springer några varv tillsammans med blandade småhopp. Det gör kroppen varm från insidan.

Vi hittar en plats för vårt tält. Fingrarna blir snabbt kalla utan största vantarna på. Men dem är svåra att finlira med så ibland måste dem av. För mig är det viktigt att ha flera lager med vantar. Samma princip som för resten av kroppen. En tunn fingervante längst in, så att bar hud exponeras så lite som möjligt. När vi ska sova dyker en japansk filmare upp och vill filma oss i tältet. Vi säger att det är okej och somnar snabbt efter första dagen på tur.

/Niclas

 

Dag 2. Måndag 9 februari Rivendell Farm – Dog Grave Lake 59km

Tunga ögon när klockan ger sin ton. Det tar emot att öppna sovsäcken. Känns direkt att det är riktigt kallt. Hade vaknat lite tidigare av röster och spring. Det var alltså fler som spenderat natten på Rivendell Farm. Men när vi kommer ut ur tältet är alla borta. Vi är alltså helt sist nu. Men det är enligt plan. Termometern visar fortfarande minus 35. Eller så har den frusit fast. När vi la oss var checkpointen full av människor, liv och rörelse. Nu är det tyst och öde.

Vid 8-tiden kommer vi oss iväg. Tillbaka ner på floden. Det är så kallt att jag börjar skida i den tjocka expeditionsdunjackan första timmen. Men glädjande nog håller sig fötter och tår varma, behöver inte ens göra åtgärder. Skönt att få det kvittot då just detta varit något vi oroat oss över innan. Vi skidar i en pjäxa, Crispi Nordland, som är två nummer för stora. Sen använder jag en tunn ullstrumpa närmast foten, en fuktspärr utanpå det för att skydda skon från fotens svett. Sen en tjock ullsocka och sist en strumpa som mer påminner om en innersko. Utanpå pjäxorna ett överdrag som isolerar, skyddar från vind och väta. Viktigt att hålla pjäxorna torra då dem är extremt svåra att torka ute i fält.

Det är friskt ute på morgonen under loppets andra dag. Foto: David Erixon

Det är friskt ute på morgonen under loppets andra dag. Foto: David Erixon

Efter några mil på floden viker vi av den och upp i skogen. Leden vi kommer in på är en del av Trans Canadian Trail-systemet. En serie leder som tillsammans sammankopplar hela Kanada från väst till öst. Skaplig tur det skulle vara att göra…

Kommer till en skylt med information om Bisonjakt. Tydligen sånt man gör i dessa krokar. Bäst att hålla utkik efter bisons alltså.

Kylan fortsätter att göra snön kärv som sandpapper och den hindrar inte bara vårt glid utan äter även upp vår fästvalla. Vi får valla om flera gånger under dagen. Grönt före.

Ett par mil före Dog Grave Lake passerar vi ett par personer så nu är vi inte sist längre. Vid något tillfälle varje dag möter vi skoterguiderna. De är ute och kollar så att leden är i bra skick och att deltagarna mår bra. Alltid en positiv powerboost att möta dem. Våra personliga favoriter heter Glenn och Spencer. Far och son. Alltid positiva, glada, omtänksamma och hjälpsamma. Idag möter vi dem flera gånger, av en tråkig anledning. Ofta har de någon bakom sig, en deltagare som valt eller tvingats att bryta. Kylan är ihållande på minus 30 och under. Den tar hårt på många. Även på oss så klart men det blir aldrig en kamp för livet, som för den polske deltagaren Michael som var så förfrusen att han fick hämtas med flyg för att komma till sjukhus snarast. I skrivande stund vet de fortfarande inte om alla hans fingrar kommer att kunna räddas.

Klockan är efter 22 och vi är fortfarande inte framme. Kropparna är rejält möra. Jag får verkligen kämpa för att hålla mörka tankar borta. Redan andra dagen. Det gör mig orolig. Men några saker driver mig framåt: Hoppet om varmare temperaturer och bättre skidföre. Familjen där hemma. När jag tänker på er och hur ni alltid ställer upp för mig finns det alltid lite extra energi att hämta och tanken på att ge upp är outhärdlig fast det just nu skulle kännas bekvämt.

Plötsligt ser vi skenet från en eld på avstånd. Kropp och sinne blir åter lätta. Vi är framme. Njuter av varm mat och dryck. Sätter snabbt upp tältet och kryper ner för snart ringer klockan igen. Inne i ett uppvärmt tält med kamin ligger nästan 10 personer trångt packade och sover. Det är personer vars lopp slutar här. Självvalt eller påtvingat av läkare. Spencer och Glenn kommer att få köra mycket skoter imorgon för att få alla tillbaka till civilisationen.

Efter någon timme vaknar jag till och fryser rejält. Det drar och jag blir kall. Fiskar fram pannlampan för att undersöka vad som hänt. Det visar sig att dragkedjan på min sovsäck spruckit och att dragkläppen ramlat av, den är alltså helt obrukbar. Kunde ha blivit riktigt farligt i denna kyla. Men som tur är så är vi två. David får helt enkelt lägga sig närmare och agera skydd för min havererade säck. Jag sov gott resterande timmar. Planen blir att få tag i en ny säck i morgon i Braeburn.

I efterhand får vi reda på att temperaturen under natten varit minus 45 grader. Det kallaste jag någonsin upplevt.

/Niclas

Dag 3. Tisdag 10 februari Dog Grave Lake – Braeburn 56km

Nu har tävlingens tredje dag passerat och det kalla vädret har hållit i sig. I natt var det åter en bit under -30 och som varmast idag var det uppe i -25. Det märkliga var att det kändes riktigt skönt. Det är sällan jag tyckt att -25 känts varmt. Det fina är dock att kylan egentligen inte orsakat oss några större problem för vi har varit väl förberedda. Men prognosen säger att det ska bli varmare och det känns skönt för kroppen går verkligen på högvarv i sträng kyla.

Under lunchen dag 3 värmer solen skönt och termometern når upp till -25 grader. Foto: Peter Felden

Under lunchen dag 3 värmer solen skönt och termometern når upp till -25 grader. Foto: Peter Felden

Idag skidade vi 13 timmar och det är en utmaning att hinna sova riktigt så mycket som man egentligen önskat. Men det känns ändå som att vi har läget under kontroll och hinner ta oss de sträckor som vi planerat varje dag.

Har precis ätit en enorm hamburgare i Braeburn och vi ska nu pyssla med lite utrustning så att vi hinner i säng innan midnatt. Imorgon siktar vi på att ta oss 70 km till Ken lake så klockan ringer strax innan kl 5.

/David

Dag 4. Onsdag 11 februari Braeburn – Ken Lake 70km

Skönt att spendera en natt inne. Det är egentligen inte själva sovandet som är mer komplicerat ute, utan det är uppvaknandet och det som sker därefter tills att man är färdig att skida iväg. Det blir alltid ett kyligt inslag när man ska ur säcken och i kläderna.

Men det finns en fara med att komma in och att ta med utrustningen. Snö smälter och blir vatten. Vatten som i sin tur förvandlas till is åter ute. Bindningar kan börja krångla, tält som fryser ihop och så vidare. Ska man ta in utrustningen så ser man till att få bort all snö, eller stannar inne tillräckligt länge för att allt ska hinna bli helt torrt.

En bra nyhet är att Robert lyckades trolla fram en ny sovsäck åt mig.

När vi startar är det fortfarande minus 30 grader. Men när ljuset och solen kommer blir det snabbt varmare. Snöns strukturer påverkas och den blir skidvänlig så att vi kan åka med rejält glidsteg. Äntligen! Skidglädje efter två dagar med skidpromenad på strävt underlag.

Från Braeburn startar leden men några rejäla backar. Vi får stanna och justera klädseln. Vidare genom skog och till sist ut på flera stora sjöar. Solen skiner från en klarblå himmel, den värmer oss när vi stannar till för att ta en näve jägarsnus. Mellan sjöarna blir det partier med skog. Några riktigt kuperade. Jag är så glad att ha skidor på fötterna. Utförsbackarna är så njutbara och lätta.

Mäktiga vyer på väg till Ken Lake. Foto: David Erixon

Mäktiga vyer på väg till Ken Lake. Foto: David Erixon

Vi använder turskidor från Åsnes. En modell som heter Holmenkollen. Den är som en blandning mellan en turskida och en vanlig klassisk längdskida. En smalare turskida med 3/4 stålkant och rejält spann som gör att vi kan få både bra glid och bra fäste. Stålkanter är skönt i nedförsbackarna. Men vissa är så branta, kurviga, smala och omgivna med träd att vi väljer att ta av skidorna och gå ner. Vill inte riskera någon skada på utrustning eller kropp som ett fall skulle kunna medföra. Hittills har spåret vi åkt på varit så fint att ett par vanliga längdskidor skulle ha fungerat bra och i vissa partier varit att föredra då vi skulle ha rört oss betydligt snabbare. Men med dem är man mer känslig för lössnö, isiga underlag och skrågång. Det är alltid en balansgång.

Som pjäxor har vi valt en modell med BC bindning. En relativt smidig sko från Crispi som heter Nordland. Vi hade kunna valt varmare modeller men då tappat skidvänligheten. Vi hade även kunnat välja en lättare modell men då riskerat att få svårare att hålla värmen.

I händerna har vi vanliga längdskidstavar, Rex R1. Trugan är utbytt mot en större truga som vanligen används av skidorienterare och handremmarna med tumgrepp utbytta mot traditionella turremmar för att få plats med tjockvantarna. Fördelen med denna stav är att vi kan staka ordentligt. Nackdelen är att kolfiber är känsligt för slag och då lätt går sönder.

Vi lämnar Braeburn näst sist av alla. Bara Peter som färdas på cykel dröjer längre än oss. Under dagen passerar vi några som går till fots. Bland andra Oliver, Jesse, Julia och Mal. Det blir ofta små trevliga pratstunder som ger mycket energi. Trots den höga fysiska belastningen och allt för få timmar med sömn blir alla glada av ett möte och de verkar verkligen njuta av den vackra omgivningen.

Framåt sextiden blir det dags att plocka fram pannlampan ur ryggsäcken. En bra detalj med lampan i kalla miljöer är att ha en modell med sladd och externt batteri som kan placeras nära kroppen och därmed hållas varmt. Det förlänger batteriets livstid avsevärt. Det är även bra om lampan har olika lägen för ljusstyrka. Det sparar också batteri att välja det svagaste så ofta som möjligt. Vi använder Bruntons värstingmodell Glacier 320. Vi har den ofta på ett sparläge när vi inte skidar så snabbt, men när terrängen kräver det erbjuder riktigt rejält med ljus.

Vi skidar fram bland snötyngda granar under Yukon Arctic Ultra Foto: David Erixon

Vi skidar fram bland snötyngda granar under Yukon Arctic Ultra Foto: David Erixon

Sista metrarna till checkpointen i Ken Lakes är upp från en sjö. Grymt brant backe. Där uppe finns en stuga, där personalen på checkpointen bor, ett uppvärmt tält där deltagare kunde äta men man sover ute.

Efter att ha avnjutit en god chiligryta fixar vi till sovplatsen. Vädret är underbart. Stjärnklart och ingen vind. Vi ställer pulkorna parallellt med några meters mellanrum, bäddar med vindsäcken som skydd mot snön och ovanpå den liggunderlagen. Ett vanligt och ett uppblåsbart. Sen sovsäckar. Att ligga och titta ut genom öppningen i sovsäcken, magiskt. Granarna sträcker sig mot skyn, upp mot stjärnorna som lyser så klart.

/Niclas

 

Dag 5. Torsdag 12 februari Ken Lake – Carmacks 56km

Efter frukostbestyr och annat kom vi oss iväg vid sjutiden. Inte sist denna gång. Gårdagens branta avslutande backe upp till checkpointen blev nu en brant nedförsbacke. Då den är rak och slutar på en sjö är det inga problem att stå på i den. Det är mysigt att skida i pannlampans sken om morgonen och veta att ljuset är på ingång. Första två milen skidar vi på stora sjöar och där rör vi oss ganska fort. Temperaturen rätt okej, cirka minus 20.

Jag har aldrig upplevt en skogsbrand, tack och lov. Men idag har jag skådat förödelsen (eller pånyttfödelsen beroende på hur man ser på saken) efter en. Miljontals av svartbrända och sotiga trädstammar. Kala, nakna, utan grenverk. Ett tragiskt men samtidigt fascinerande landskap. Jag undrar hur här ser ut om sommaren. Har någon växtlighet återvänt till marken? Har djurlivet sakta valt att komma åter?

Vi skidar ofta genom skogar som drabbats av brand. Yukon är ett torrt område som på sommaren kan vara ganska varmt. Skogsindustrin är inte särskilt omfattande så när det brinner får det fortsätta tills det slocknar om det inte hotar någon bebyggelse. Foto: David Erixon

Vi skidar ofta genom skogar som drabbats av brand. Yukon är ett torrt område som på sommaren kan vara ganska varmt. Skogsindustrin är inte särskilt omfattande så när det brinner får det fortsätta tills det slocknar om det inte hotar någon bebyggelse. Foto: David Erixon

Turen går vidare genom skogen. Ganska kuperat. Lite berg och dalbana. Kul utförsåkning och inte allt för knivigt uppför. Skidor är en rejäl fördel i denna terräng. Redan innan lunch passerade vi en fotgängare som startat över timmen före oss. Ger oss bra självförtroende!

Sista biten fram till Carmacks åker vi åter på floden. Drivis som är hårt packad. Grymt knöligt. Plötsligt ser vi lysena från Carmacks (som är ett lite samhälle) och vi blir som vanligt varmt välkomnade av alla funktionärer. Man blir så glad! Nu har vi njutit av en dusch och en god middag. Ett par timmars sömn väntar, inomhus. Imorgon går färden vidare mot McCabe.

/Niclas

Dag 6. Fredag 13 februari Carmacks – McCabe 65km

Det blev ganska många timmars sömn i natt, i jämförelse med tidigare nätter. Hela sju faktiskt. Vaknade av mig själv klockan fem. En hel timme innan klockan skulle ringa. Känner mig pigg och går upp. Flera andra deltagare är redan vakna. Några packar sina pulkor och är snart redo att sticka ut igen. Jag kollar resultatlistan, en lista där funktionärerna skriver upp alla deltagares ankomsttider och avresetider från checkpointen. Ser att fler redan dragit vidare. Men jag känner mig inte stressad. Vi följer vår plan.

Dagen innan läckte en av termosarna. Allt vatten hade runnit ut och en hel del utrustning var därför helt nerisad när vi anlände igår. Jag plockade bort så mycket is som möjligt redan när vi kom och hängde sen allt på tork. Tyvärr hade elektronikpåsen tagit rätt mycket stryk. Var inte helt säker på hur alla laddare, batteri och annat skulle reagera. Jag gick in till torkrummet och började packa. Allt hade torkat fint och verkar må bra. Utom strömadaptern som kluckade när jag skakade den. Inte läge att stoppa in den i något uttag med andra ord. Efter cirka en timma vaknar David och då har jag hunnit packa ner alla mina före detta djupfrysta saker och känner mig åter i fas. Vi äter frukost sittandes på en gymnastikbänk i en korridor. Nyponsoppa med 3 deciliter müsli. En riktigt favorit.

Vi tar det lugnt denna morgon. Kommer iväg vid åttatiden. Nästan sist av alla, som vanligt. Startar i pannlampans sken. Redan under gårdagskvällen hade det börjat snöa lätt. Den nya snön ger faktiskt ett otroligt bra gild. Vi skidar lätt fram den första sträckan på floden och upp genom skogen. Plötsligt står vi vid en plogad väg med en hård, fast och snabb vägbana. Det är den så kallade Free Gold Road, en gammal gruvväg. Den ska ta oss vidare nästan halvvägs till McCabe. Underlaget är supersnabbt och vi kan njuta av lätta kilometrar. Vägen är rätt kuperad med några rejäla stigningar. Men för oss med skidor är det inget problem att motivera tagandet av höjdmeter. För på andra sidan krönet väntar belöningen. Nerförsbacken! Jag tycker nästan synd om fotgängarna som inte får uppleva glädjen av att svischa utför i hög hastighet utan att ansträng sig det minsta.

Det snabba föret gör att vi, trots den sena starten, snabbt passerar flera fotgängare. Totalt under dagen passerar vi faktiskt nio stycken innan vi når McCabe. Jörn från Tyskland är en av dem vi passerar sist. Han kallar oss för ”Sweden machines” och säger att vi i fortsättningen måste vänta minst två timmar efter att han startat innan vi ger oss iväg. Jörn har glimten i ögat. Är skojfrisk och livar upp stämningen. Hans blotta närvaro längs banan och vid checkpointsen betyder mycket för oss.

Efter att vägen har slutat skidar vi vidare på en betydligt smalare del av leden. Träden sträcker sig in över spåret. Men föret är fortsatt bra och vi rör oss snabbt framåt. Rätt vad det är så står det ett meddelande skrivet i snön. Det är Jessie som skickar uppmuntrande ord till oss bakom. Hon har även skrivit tiden då hon var där och vi inser att vi snart är ikapp henne. Vi skidar på ett par kilometer till och kommer ut på floden. Där kommer vi ikapp Jessie. Hon är glad som vanligt. Har en skön inställning till det hela. Njuter av omgivningen och stressar inte.

Isen är inte slät och fin. Det är is som brutits upp, tryckts samman och hamnat huller om buller. Vissa isformationer är nästan två meter höga. Men de går det att slingra sig runt. Vi tar oss över isen och kommer fram till flodbanken. Det är en brant backe som leder upp på land. Skidor av och vi går/kryper upp.

Yukon River frös först till under början av vintern men bröts sedan upp igen innan den återfrös. Det gör att vi stundtals får kryssa oss fram mellan högar av isblock. På engelska kallas det för jumble ice. Foto: David Erixon

Yukon River frös först till under början av vintern men bröts sedan upp igen innan den återfrös. Det gör att vi stundtals får kryssa oss fram mellan högar av isblock. På engelska kallas det för jumble ice. Foto: David Erixon

Det blir mörkt. Långt där borta är det en ljuskägla som rör sig, mot oss. Det är skoterguiden Glenn. Det blir ett skönt litet avbrott i skidandet när vi samtalar med dem. Tyvärr få vi dåliga nyheter. Vi hade, enligt tidigare information, räknat på att det skulle vara fyra kilometer kvar till McCabe, men Glenn meddelar att det är mer än det dubbla, nämligen nio kilometer kvar. Vi har redan varit ute i nästa tio timmar och såg verkligen fram emot att komma fram. Mentalt var detta ett tufft besked. Men det finns inte så mycket annat att välja på än att skida vidare. När vi väl skidar fram sista metrarna till McCabe var belöningen av att äntligen komma fram extra stor.

I McCabe består checkpointen av en verkstad som värms upp av en kamin som står mitt i rummet. Det är otroligt varmt där inne. Minst 30 grader. När vi kliver innanför dörren blir alltså differensen ungefär 50 grader mellan inne och ute. Som en smocka rätt i ansiktet. Nere på golvet är dock temperaturen rätt okej så det går att sova. Men jag gör misstaget att först lägga mig uppe på ett bord, men inser ganska snabbat att denna position skulle innebära noll minuters sömn och en rejält svettig sovsäck. Så jag hoppar ner under bordet där David redan sover gott.

/Niclas

 

Dag 7.  Lördag 14 februari McCabe – Pelly Crossing 45km

På programmet idag står en av turens kortare etapper, 45 km till Pelly Crossing. Vi ser verkligen fram emot en lite kortare dag efter ett par rejält långa.

Efter frukostbestyr och annat kommer vi iväg vid sju. Sist som vanligt. Men vi gillar verkligen tiden vid checkpointsen. Alla som jobbar här är så hjälpsamma. Bär in utrustningen, borstar den ren från snö, serverar varm mat, dryck och kommer med värmande ord. Många av dem har själva deltagit tidigare år och några har till och med deltagit detta år men tvingats bryta tidigare än väntat. Tillsammans med övriga deltagare blir det ett skönt häng. Men en tävling pågår så förr eller senare måste man iväg.

Vi är rätt snabba på etapperna, i jämförelse med flera av fotgängarna. Lämnar sist men lyckas ofta passera alla som lämnar samma checkpoint under dagen och anländer först. Det gör att vi kan spendera mycket tid i vila, om man jämför med övriga. Känslan är att vi håller oss fräschare och förutsättningarna att lyckas komma hela vägen till Dawson City bör öka. Men det är långt kvar.

Bara ett par kilometer från McCabe stöter vi på vårt första riktiga overflow som hindrar framkomligheten. Men en liten sväng runt och skidornas egenskap att fördela vikten gör att vi klarar oss torrskodda.

Färden idag går mest genom skogar och på sjöar. Det finns verkligen många träd i världen. Och dom som är här i Yukon är vackert snötyngda. Som att skida runt i Narnia.

Om man råkar köra in i de snötyngda träden går det en mindre lavin. Foto: David Erixon

Om man råkar köra in i de snötyngda träden går det en mindre lavin. Foto: David Erixon

Planen för imorgon är att försöka komma iväg från Pelly Crossing 04.00 för att på så sätt nå Pelly Farm ganska tidigt på eftermiddagen. Där väntar ett obligatoriskt stopp på åtta timmar. Inte oss emot, vi gillar som sagt checkpoints och skulle gärna sett att det påtvingade stoppet vore längre.

Nu har vi skidat sju dagar och cirka 380 kilometer. Sex dagar och någonstans runt 320 kilometer kvar. Kropparna är möra men hoppet är gott!

/Niclas

Dag 8. Söndag 15 februari Pelly Crossing – Pelly Farm 56km

Eftersom vi kom fram så tidigt igår bestämmer vi oss för att göra en tidig start idag och på så vis vrida dygnet lite framåt. Detta för att få våra mörka timmar innan soluppgången. Vi upplever det nämligen lättare såväl psykologiskt som fysiskt att färdas i mörker när vi vet att gryningen är på väg.

Vi ställer klockan på 02:30 och lämnar Pelly Crossing vid fyratiden. Det är stjärnklart, vindstilla och knäpptyst. Det enda ljudet jag hör kommer från pulka, skidor och stavar. Jag känner mig stark, torr, varm och mätt. Vi skidar på ganska snabbt och jag bara är. Jag tittar inte på klockan utan tiden bara flyger iväg och vi flyger fram. Plötsligt vaknar jag till ur mitt transliknande tillstånd när jag hör en uggla hoa. Vi stannar och lyssnar. Jag kan inte säga vilken art det är men det är flera individer igång. Vi står och lyssnar ett tag, dricker lite vatten och tar en bit choklad. Sedan skidar vi vidare, med långa och härliga skidtag, i pannlampornas sken.

Efter ett par timmar lämnar vi Pelly River och börjar istället följa den väg som leder in till Pelly farm. Den är bitvis kuperad men det har vi inte så mycket emot eftersom det ger en stor variation och lätta kilometrar utför.Det är en strålande fin vinterdag och vi njuter verkligen av att vara på tur.

Efter lunch blir mina hälar ibland ganska ömma, så även idag. Inte på grund utav skav utan på grund av trycket. Främst är det under själva hälen som det ömmar. Det brukar komma och gå lite och är oftast inget problem. Men de gånger det varit som allra värst har det varit ganska oskönt och då har vi stannat till lite för att röra på fötterna och så har det sedan funkat hyfsat igen. Idag är det bara en kort stund som det gör ont och sedan kan jag åter njuta för fullt av skidåkningen.

Gästfriheten på Pelly farm är något alldeles extra. Foto: David Erixon

Gästfriheten på Pelly farm är något alldeles extra. Foto: David Erixon

Pelly farm är en unik plats med unika, varma människor. Det är en bondgård som ligger vid vägs ände och här bjuds vi som deltagare in som gäster hos familjen Bradley. Vi kommer dit runt klockan halv två och blir överösta med omtanke. De tar hand om blöt utrustning och hänger den på tork. Koppar och glas står aldrig tomma och vi bjuds på en utsökt lasagne. Det blir ett riktigt gött häng på Pelly Farm tillsammans med Dale och Sue Bradley, alla funktionärer och övriga medtävlare. Planen är att även nästa morgon starta tidigt så det är svårt att slita sig från gemenskapen i vardagsrummet men med vetskapen att klockan ringer 01:30 så lyckas vi till slut runt klockan sex att ta oss till våra sängar. Vi får ett eget rum på övervåningen och somnar som vanligt direkt. Men vi vaknar båda ganska snabbt på grund av värmen. Jag somnar om men Niclas bestämmer sig för att ta lite frisk luft och kyla ner sig. Inte helt oväntat fastnar han åter i vardagsrummet. Det blir ännu en trevlig timme för honom i goda vänners lag men det får det vara värt tycker Niclas som ju gör helt rätt eftersom han ändå inte kunnat sova.

/David

 

Dag 9. Måndag 16 februari Pelly Farm – Någon stans innan Scroggie Creek 70,3 km

Klockan ringer 01:30 och det är såklart tidigt. Alla framtida vasaloppsstarter kommer att kännas som sovmorgon. Men det går ändå bra att stiga upp för vi har trots allt sovit ganska länge. Dessutom så har vi kvällen innan fått frågan när vi vill ha vår frukost serverad?! Gästfriheten på Pelly farm är som sagt något extra och vi bestämmer att våra ägg, bacon och pannkakor ska serveras klockan 02:00 Ingen av oss är van att äta lunch och efterrätt till frukost men man får ju ta sedan dit man kommer och det har under denna resan visat sig att jag är en quick-laerner.

Det doftar gott av kaffe, nystekta pannkakor och bacon när vi kommer ner till köket. Vi äter frukosten tillsammans med vår nya tyska vän Jörn som också planerar en tidig start. Dessutom är massa andra personer också redan uppe så det finns mycket att prata om och dröjer till 03:30 innan vi väl kommer iväg.

När vi lämnade Pelly Farm fick vi med oss Burritos. de smakade fantastiskt efter ett par timmar på skidorna. Foto: David Erixon

När vi lämnade Pelly Farm fick vi med oss Burritos. de smakade fantastiskt efter ett par timmar på skidorna. Foto: David Erixon

Idag är ingen vanlig dag utan Niclas fyller 30 år så det känns extra bra att det blir en så trevlig frukost. Vi tänder våra pannlampor och lämnar civilisationen bakom oss. Nästa gång vi ska återse bebodda platser är i Dawson City 26 mil längre fram. Det är fridfull morgonskidåkning som står på schemat och vi verkligen njuter. Vi har bestämt att vi ska skida till klockan 18 och att vi inte ska trycka på utan skida fram i sakta mak och njuta av dagen. Vi har ju nu förskjutit vår dygnsrytm endel vilket innebär att vi äter lunch vid niotiden när solen går upp. För att bli så effektiva som möjligt stannar vi först ett par minuter och fyller hetvatten i våra påsar med frystorkad mat från Outmeals. Sedan skidar vi typ ytterligare en kvart och så kan vi sätta oss direkt vid ”dukat bord”. Det är helt enkelt så att vi inte kommer framåt när vi står stilla och därför försöker vi att vara så effektiva som möjligt när vi fixar med saker om det inte råkar vara så att det är just vilan som vi vill åt.

Efter lunchen tuffar vi vidare genom ett sagolandskap av sovande granar. Plötsligt dyker skoterguiderna Glenn och Spencer upp tillsammans med fotograf Yann. Som vanligt en energiinjekton men idag blir den extra stor för de säger att de ska sätta sig och göra upp en eld 5 kilometer längre fram och undrar om vi vill göra dem sällskap där. Självklart vill vi det så en timme senare kan vi äta vår andra lunch i ett trevligt sällskap vid en värmande eld.

Efter att med stighudar tagit oss uppför en lång stigning under cirka en timma så tänker jag att vi behöver en ny energiinjekton. Jag öppnar pulkan och plockar fram en present till Niclas. Inget märkvärdigt men sakers värde förändras när man är mitt ute i ingenstans och dessutom har skidat i 12 timmar. Så påsen med massa olika sorters godis blir verkligen uppskattad. Vi tar varsitt Hubbabubba, skidar vidare och blåser bubblor för glatta livet.

När klockan blir sex känner vi oss fortfarande hyfsat pigga och bestämmer oss istället för att stanna när vi skidat 70 kilometer vilket blir cirka 19:30. Då upptäcker Niclas att hans SPOT saknas. Den sitter alltid fastspänd ovanpå pulkan men nu har den på något sätt lirkat sig loss och är borta. När det har skett har vi inte en aning om så att vända känns inte som ett alternativ. Tävlingsorganisationen vet vid det här laget att vi alltid håller ihop och min SPOT fungerar. Vi hoppas istället på att någon av deltagarna efter oss eller att skoterguiderna ska hitta den. Ska man nu tappa bort något så är trots allt en sändare bland det som man har störst chans att återfå.Vi kryper in i tältet, äter middag och ligger sedan i sovsäckarna och smaskar godis.

/David

Dag 10. Tisdag 17 februari Någonstans innan Scroggie Creek – Någonstans efter Indian River 59,4km

Det är så skönt att ha frukosten preparerad så att den går att äta medan man ligger kvar i säcken. Nyponsoppan är färdigblandad i termosen, müsli, sked och skål finns inom en arms räckhåll. Frukost på sängen är en lyx och det innebär att det kalla momenten som uppstår när man ska ur sovsäcken skjuts upp ett tag till.

När vi kommer ut ur tältet vid tretiden på morgonen pågår norrskens-showen för fullt på himlen. Ett skådespel utan dess like. Jag förstår att japaner och kineser vallfärdar till områden som ligger runt polcirkeln och som erbjuder bra platser för att se norrskenet. Det sägs dessutom att norrsken betyder tur för japanerna, speciellt om det inträffar samtidigt som ett barn blir till.

Att få skida fram i norrsken är verkligen De Luxe. Foto: David Erixon

Att få skida fram i norrsken är verkligen De Luxe. Foto: David Erixon

Efter några timmar drar himlen ihop sig och det blir molnigt. Stjärnorna försvinner och temperaturen stiger. Skidföret är fortsatt bra.

Skogen tätnar runt oss och leden blir lite smalare. Vi kommer fram till ån som heter Scroggie Creek och följer den. På själva vattendraget är det bitvis blött så det är skönt att leden går bredvid. Ån ser fantastiskt fin ut. Drömmer mig bort till sommartider. Vatten som porlar. Strömmande vatten som övergår i lugnflytande. En forsnacke med en sten i mitten. Öringarna vakar som tokiga och min torrfluga är deras favortimat.

Efter ytterligare någon timme känner vi lukten av rök. Det brukar betyda att en checkpoint är nära. Scorggie Creek består av två stugor. En liten och en något större. Den stora är nybyggd och erbjuder riktigt bra komfort. På hela insidan av stugan står resultaten från tidigare års upplagor av tävlingen och vi får skriva våra namn under årets datum. Känns stort. Som att vi är förevigade för alltid. Jag går runt och läser. Känner igen flera namn från redan genomförda tävlingar, det är personer som är med även detta år.

I Scroggie Creek är det Mark Hines som hälsar välkommen. En riktig Yukon Arctic Ultra-veteran. Han har genomfört loppet tre gånger och har även gjort massor av liknande lopp runt om i världen. Han har skrivit flera böcker om sina upplevelser och jag har läst lite i en av dem, den som handlar om Yukon Arctic Ultra. Mark föredrar det enkla livet ute i vildmarken och berättar att han nog kommer att flytta till Yukon så fort han avslutat sin doktorsavhandling. Mark fixar lunch åt oss och ser till att alla våra termosar och flaskor blir fyllda med kokande vatten. Vi spenderar nästan två timmar i Scroggie med Mark och samtalet är givande. De gemensamma beröringspunkterna är många och hans livshistoria är spännande att ta del av.

Från Scroggie Creek fortsätter färden vidare på floden. Mark följer oss ner till floden och tar med sin quadrocopter. Han skickar upp den i luften och filmar oss medan vi skidar iväg. Vi hoppas få tillgång till det klippet vad det lider. Lite svårt att få till den vinkeln på egen hand. Färden på floden är vacker och området här norr om Pelly Farm mot Dawson City känns betydligt mer vilt än tidigare. Bergen runt oss är högre.

Vi kommer åter in i den täta skogen och fortsätter så någon kilometer. Men rätt var det är öppnar landskapet upp sig och vi befinner oss på en väg. Området vi nu befinner oss i är ett aktivt gruvområde, men endast sommartid. Det är guld som eftersöks. Överallt står stora maskiner parkerade, baracker för arbetare och lite allmänt skrot. Ser tämligen sorgligt ut. Inte bara storslagen natur. Det börjar bli mörkt och dags att slå läger. Men det känns olustigt att bo mitt i ett industriområde så vi skidar vidare till vi åter är i skogen och hittar en bra plats. Vädret verkar bra så vi sover under bar himmel i natt.

Jag befinner mig i sovsäcken och sover som en stock. Men någonstans långt borta hör jag en skoter. Troligtvis drömmer jag. Men ljudet kommer närmare och jag sätter mig upp med ett ryck. Vi har bara sovit någon timme där vi ligger ett par meter bredvid leden. Mot oss kommer en skoter farande på leden och för en sekund känner jag lite panik. Kan inte komma ihåg om vi flyttat allt från leden efter att vi satt på den och fixade med köket innan vi gick och la oss. Men paniken släpper när jag minns att vi faktiskt varit ordningsamma nog att hålla leden ren från saker. Skotern försvinner förbi och jag lägger mig ner och somnar nästan om. Plötsligt säger David att skotern kommer tillbaka från andra hållet. Vi ser ett starkt lyse närma sig men hör inget ljud. Konstigt. Vi ser en människa röra sig mot oss och hör efter en sekund en välbekant japansk röst, som frågar om det är okej att han filmar oss när vi sover. Vi svarar på några frågor och lägger oss sedan ner att sova. Innan jag somnar helt hör jag honom vandra runt oss ett bra tag, hur länge vet jag inte.

Visst kan det ibland kännas på gränsen till för mycket när det plötsligt dyker upp folk med kameror och riktar starka lysen rätt i ansiktet på en. Dessutom när man försöker få några av sina få timmar med sömn. Men samtidigt vet vi att media är viktigt. För eventet i stort och för oss personligen. Att skapa synlighet är en del av upplevelsen när man som vi, jobbar tillsammans med samarbetspartners.

/Niclas

Dag 11. Onsdag 18 februari Någonstans före Indian River – Någonstans före Dawson City 56,8km

Återigen en tidig start i mörkret. En stor fördel med att sova under bar himmel när vädret tillåter är att det går så mycket fortare att komma i ordning på morgonen när vi ska iväg.

Vargar har nästan lika stora tassar som jag. Mäktig upplevelse. Foto: David Erixon

Vargar har nästan lika stora tassar som jag. Mäktig upplevelse. Foto: David Erixon

Vädret är lite varmare så vi har stannat i en uppförsbacke för att valla om lite. Jag lägger på valla på Davids ena skida, räcker över den. Han klossar och under tiden så vallar jag den andra. Tre lager får räcka. Sen byter vi uppgifter när det är dags för mina skidor. Det hela går effektivt och snabbt. Mörkret omsluter oss fortfarande och det är många timmar tills det att ljuset kommer. Medan vi står där och vallar riktas ljusstrålen från våra lampor ner i marken. Nästan lika stora som min hand är de. Spåren i snön. Det är ingen liten hund som gått där. Det är vi helt överens om. Spåren, som verkar vara efter minst två djur, är från varg. Medan vi står där och begrundar så kommer avgörandet som gör oss mer än 100 procent säkra. Ylandet skär genom luften. En lång utdragen ton. Sen blir det tyst. David tittar på mig, fiskar fram kameran och börjar spela in. Från samma håll kommer ytterligare ett utdraget ylande. Inom loppet av några sekunder kommer ett gensvar från ett annat håll och innan vi vet ordet av är det minst nio vargar som stämt upp i kören. Upplevelsen är mäktig och jag känner mig ödmjuk inför naturen. Ingen av oss blir direkt rädd då vi vet att vargar i grunden är skygga och helst undviker kontakt. Men det går inte att förneka en pirrande känsla i maggropen och säkert hade vi en något lägre tid per kilometer under ett par timmar.

Black Hills är den första av två mer rejäla stigningar under dessa dagar. Den andra är King Salomons Dome och den väntar imorgon. Med hjälp av korta stighudar under skidorna har vi bergfäste, trots att det stundtals lutar på rätt bra. Leden vi följer slingrar sig upp på berget i serpentiner. Sex eller sju svängar tror jag att jag räknar till. Benen känns starka och vi håller bra fart.

Två bra saker finns att se fram emot inom kort. Den första är ljuset som är på väg som innebär att vi kommer att få njuta av lite vyer väl uppe på höjden. Den andra bra saken är vad som väntar efter högsta punkten, nämligen nerförslutet och enkla kilometrar. Utsikten från Black Hills är verkligen otroligt vacker och vi njuter av varm lunch samtidigt som vi lapar i oss av vyerna. Nerförslutet gör oss inte heller besvikna.

Vår ursprungsplan idag är att ta oss till Indian River, där Gerard har en checkpoint. Det skulle innebära att det imorgon återstår 80 kilometer till Dawson City. Vi skidar på i godan ro i tron om att det är cirka 10 kilometer kvar till Indian River när Gerard plötsligt dyker upp på sin skoter. På sin härliga engelska med tydlig fransk accent hälsar han på oss och vinkar glatt. Efter att vi samtalat ett tag säger han att det är dags för honom att återvända till checkpointen för att förbereda mat åt oss. Det visar sig vara närmare än vad vi trott. Endast en kilometer istället för 10 som vi trodde. Och Gerard hävdar bestämt att det är 80 kilometer mellan Indian River och Dawson City. Det skulle betyda att vi plötsligt räknat bort nio kilometer. Jag och David tittar på varandra och vi båda tänker exakt samma tanke. Något stämmer inte. Kilometrar försvinner inte bara så där utan att man får kämpa för dem.

Men som Gerard sa så var det mycket riktigt bara en kilometer kvar till Indian River och vi anländer redan klockan ett. Ytterligare ett välkänt ansikte finns på plats. Det är Diane Patrick, som är ansvarig för sjukvården under loppet. Vi blir också välkomnade av Gerards hund Celtic. En snäll blandras med gott om extrakilon. Gerard sätter genast igång med maten samtidigt som Diane ordnar med varma drycker åt oss inne i det uppvärmda tältet. Återigen blir vi uppassade som om vi vore på spaweekend på lyxhotell.

Vi rotar fram karta och GPS. Jämför checkpointens läge, räknar och kommer fram till att det inte alls är 80 kilometer mellan Indian River och Dawson City. Snarare 89. Det får vi också bekräftat av skoterguiden Gary som precis kommer från det hållet. Vi planerar snabbt om. Istället för att stanna här kommer vi fortsätta ytterligare ett par timmar och därmed utnyttja dagsljuset. Men först tänker vi äta och fylla på vattenförråden.

Plötsligt hör vi Gerard skrika några väl valda ord på franska från det andra tältet. Vi förstår inte riktigt vem dessa är riktade mot. Men nästa sekund flyger (eller rultar) en skamsen Celtic in genom tältets öppning och efter kommer en förbannad Gerard med det som förut varit en delikat skinka i ena handen. Han förklarar att hunden lyckats hitta vår lunch och satt i sig den i ett nafs. Gerard riktar några nya franska ord till hunden som förstört hans möjlighet att få bjuda sina gäster på en utsökt måltid. Under ett bord ligger Celtic och skäms. Jag och David får äta nudelsoppa istället men det var också gott.

Klockan tre fortsätter vi vidare efter att ha vinkat adjö till Gerard, Diane och en proppmätt hund. Precis innan vi ska skida iväg kommer fotografen Yann farandes på sin skoter. Han kommer från Dawson City och med sig har han min SPOT som jag tappat innan Scroggie Creek. Allt löser sig fast SPOTen har fått ta en omväg via Dawson City. Yann hänger på oss en bit för att fota lite. Han är en kul kille från England och det blir alltid mycket skratt tillsammans med honom.

Vi bestämmer oss för att skida fram till klockan sex. Sen slår vi läger. Det är mulet men vi chansar på att inte sätta upp tältet. Tyvärr visar sig denna chansning inte hålla. Efter ett tag börjar flingorna falla. Det är ganska varmt, cirka 5 minusgrader, och vi vill inte riskera att våra sovsäckar ska bli blöta av snö som smälter. Tältet åker upp ändå. Precis som igår dyker det plötsligt upp en japansk filmare på skoter när vi ska till att sova. Återigen ger vi tummen upp till filmande och efter ett tag tackar han för sig och åker vidare. Enligt våra kalkyler ska det nu bara vara 75 kilometer kvar imorgon. Imorgon bör bli den sista dagen på tur. Märklig känsla.

/Niclas

Dag 12. Någonstans före Dawson City – Dawson City 73km

Det är alltid med dubbla känslor jag går och lägger mig sista natten på en tur. Å ena sida ska det bli skönt att komma fram, att ro projektet i land och att åter få njuta av civilisationens bekvämligheter. Men å andra sidan vill jag inte att turlivet ska ta slut. Det är så enkelt, så basic. Man åker skidor, äter och sover. Ser man till att hålla sig varm, torr och mätt blir livet en fest. Alla problem man tar tag i och löser får direkta konsekvenser för välbefinnandet. Om du fryser, ta på kläder eller/och rör på dig. Problem solved! Så enkelt är det inte alltid i det urbana livet. Där kan problem mer vara av karaktären ”så nära men ändå så långt borta”. Alla kablar är på sin rätta plats i datorn men ändå fungerar inte nätet därför att telebolaget måste komma ut och trycka på knappen i teleskåpet utanför min dörr och det tar minst fem arbetsdagar, felanmälan sker på hemsidan… Ja, ni vet. Allt detta försökte jag förklara för den japanske filmaren som följde oss under gårdagskvällens bestyr, hela vägen ner i sovsäcken faktiskt. Om detta resonemang kommer med i den Japanska dokumentären som spelats in om årets lopp ska det bli intressant att läsa undertexten.

Vi lämnar lägerplatsen redan vid 01.45 på torsdagsmorgonen. Planen för dagen är att skida de resterande 73 kilometrarna, hela vägen till målet i Dawson City.

Början går bra. Men efter 45 minuter gör sig nattens sömnbrist påmind. Ögonlocken förvandlas till betong och gravitationen är oregerlig. Jag försöker med taktiken att blunda med ett öga i taget. Det resulterar i många snedsteg. Men jag tar mig framåt. Från skyn faller lätta flingor. Bra skidföre.

Vid 06-tiden kommer vi fram till starten av stigningen upp till King Salomons Dome, banans högsta punkt 1157 möh. Den enda plats vi passerar dessa dagar som påminner om kalfjäll. Vi känner oss som hemma! Utsikten hade kunnat vara fantastisk. Men det är rätt dimmigt.

Vi får följe av den japanske filmaren under stora delar av dagen. Han känns mer frekvent än pinnarna som markerar vägen. Dom kommer med cirka 250 meters mellanrum.

Efter lunchen på toppen, vindstilla men molnigt, börjar den roligaste åkningen på hela turen. Alla som gör detta lopp på fötter och som aldrig åkt skidor vet kanske inte vad dom missar. Men om man skulle göra detta lopp gåendes och samtidigt förstå hur lätta kilometrar man kunnat ha i denna backe skulle man förmodligen ha gett upp på direkten. Flera kilometer njuter vi av konstant lagom lutning. Vi åker långt utan att röra en muskel. Vips så har dagens 73 kilometrar reducerats till 33. Vi stannar  till för att snacka med skoterguiderna Glenn och Spencer som passerar. Våra favoriter. Det är alltid så trevligt och givande att möta dem!

Nedförslutet fortsätter. Plötsligt befinner vi oss på en nyplogad väg och där skidar vi vidare med lätta stavtag, följd av en japansk kameraman.

Plötsligt, bara så där, befinner vi oss precis i utkanten av staden, Dawson City. En bil stannar och vår tyska vän Jörn, som tyvärr fick avbryta sitt lopp strax innan Scroggie Creek, hoppar ur en bil och springer fram till oss, kramar om oss och utbrister ” my heroes!”. Detta mottagande hade vi knappast räknat med och det blir känslosamt. Fler bilar med bekanta från organisationen dyker upp. Tutandes och vinkandes följer de efter oss mot målet. Jörn filmar oss från bilen samtidigt som tonerna från ABBA strömmar ut ur högtalarna som en hyllning till oss svenskar. Solen skiner från en klarblå himmel och vi skiner säkert ikapp med den. Kroppen känns så lätt!

Med ett par hundra meter kvar kan vi se målgången. Stor banderoll med texten ”Finish”. Vi tar det ändå lugnt. Småpratar och reflekterar. Försöker njuta av stunden och av turen som helhet. En tur som blev fantastisk på alla sätt, men som inte höll på att bli av då livet ibland plötsligt kan vända allt uppochner. Vi sätter stort värde på att få ha gjort detta.

IMG_6720Foto_ David Erixon

Vid målet väntar ett 20-tal personer. Förutom japanska TV-teamet, som gör en lång intervju med oss på engelska efter målgång, finns även tävlingsledare Robert Pollhammer på plats samt fler ur organisationen och andra deltagare.

Nu ligger den här bredvid sängen, medaljen. Den som vi för första gången fick stifta bekantskap med på flygplatsen i Vancouver eftersom vår svenske medtävlare Peter Mild som designat den hade med sig några exemplar i väskan. Medaljen är ett fint pris. Men de bästa priserna hämtar jag från alla upplevelser längs med vägen. Storslagna naturmöten, temperaturer jag aldrig upplevt tidigare och möten med människor som värmer hjärtat för långt tid framöver.

/Niclas

Annonser