Matterhorn Ultraks

Här kommer ett rejält inlägg om min upplevelse av Matterhorn Ultraks. Jag börjar med ett bildgalleri. Klicka för att se ett bildspel.

 

Jag har de senaste åren blivit mer och mer nyfiken på att springa ett lopp i alperna. Utöver de mäktiga vyerna så verkar det råda en härlig atmosfär på dessa tävlingar. I våras bestämde jag mig för att boka in en tävling och min kompis Erik Thörnell var inte svår att få med resan. Vi sökte efter något lämpligt lopp i slutet på augusti och fastnade för Matterhorn ultraks. Med sina 46 km och 3600 höjdmeter kändes det som en rejäl men ändå överkomlig utmaning. Det ingår dessutom i en tävlingsserie som heter Skyrunning world series. Det får till följd att några av världens bästa bergslöpare står på startlinjen. För att kallas ett skyrun ska loppet till stor del gå över 2000 meter över havet och dessutom innehåller stora höjdskillnader.

Inför loppet

Vi anländer till Zermatt sent på torsdagskvällen efter en dag på resande fot. Vi flög till Zürich i norra Schweiz och åkte sedan tåg till Zermatt som ligger i södra änden av landet. Ett fint sätt att få närma sig de allt högre bergen. I Zermatt är det för övrigt endast tillåtet att köra fordon som går på el så det är en lugn by utan avgaser. När vi kommer fram har det hunnit att skymma och vi får inte möjlighet att skåda de jättar som omger staden.

Matterhorn från balkongen. Foto: David Erixon

Matterhorn från balkongen.
Foto: David Erixon

När jag vaknar på fredagen går jag raka vägen till balkongen och där blir jag ståendes. Det är svårt att inte hänföras av Matterhorns klassiska silhuett. Det sägs vara världens mest fotograferade berg och det betvivlar jag inte. Jag har minsann dragit mitt strå till den stacken.
Vi möter upp den tidigare fjällkollegan Emelie Forsberg som också är på plats i Zermatt för att springa ultraks. Tillsammans tar vi en förmiddagstur upp bland bergen för att få en överblick av banan och få njuta av omgivningarna. Emelie sprang loppet i fjol och har många goda tips att komma med. Min kropp känns lite tung på grund av en förkylning jag haft senaste veckan men det är ändå en fröjd att springa i dessa omgivningar. Efter turen tar vi en lugn eftermiddag, strosar runt i byn, hämtar nummerlappar och känner på atmosfären.

Race-day, inför starten.

Klockan ringer 06:00 Jag går min vana trogen ut på balkongen för att titta på Matterhorn. Det är fortfarande ganska mörkt men jag kan se att det är klart väder och knappt några moln. Det är bara några få plusgrader i luften men jag misstänker att det lär bli varmt när solen kommer fram. Vi äter frukost och gör oss iordning för tävling. Vi bor i en lägenhet bara några minuter från torget där starten ska äga rum. På vägen dit tar vi en omväg och värmer upp. På torget vimlar det av människor och det är en härlig atmosfär i luften. En blandning av spänning och stor förväntan. För egen del är jag mest spänd över hur kroppen ska reagera. Kommer jag kunna trycka på för fullt eller kom jag hämmas av veckans förkylning?

Startrakan är ganska smal och det är 500 personer anmälda så vi försöker att få en position ganska långt fram i startfältet. Vi tror först att vi har hamnat en bit bak i något slags andra startled men det visar sig att vi bara har eliten framför oss.

Media på plats och vi har bra startposition. Foto: David Erixon

Media på plats och vi har bra startposition.
Foto: David Erixon

Det är bara några minuter kvar till start. Topplöparna fotograferas flitigt av pressen. Det spelas hög musik och speakern eldar på deltagare och publik. Med endast 1 minut kvar till start brister både deltagare och publik ut i våldsamt jubel och applåder. Det känns mäktigt att få vara en del utav detta och jag känner mig rörd. Jag vet inte hur det känns att springa in på en fullsatt fotbollsarena eller att skida in på vasaloppets upplopp i ensam ledning. Men detta är nog det närmaste jag får komma den känslan och jag ler stort.

Starten går och vi rusar fram på de trånga gatorna som kantas av timmerhus, publik och pelargoner. Jag hittar snabbt en bra rytm och position. Jag har bestämt mig för att inte alls trycka på under loppets första halva utan försöka spara lite på energin.

Jag har tidigare sprungit Axa fjällmaraton flera gånger. Ett lopp som har en liknande längd men ”bara” 1800 höjdmeters stigning, att jämföra med dagens 3600. Redan vid banans högsta punkt Gornegrat ( 3090 möh) kommer vi att ha klättrat totalt nästan 1800 höjdmeter. Detta efter endast 13 kilometers löpning. Med denna information i bakhuvudet hoppas jag att jag kan hålla igen lite trots att jag har en nummerlapp på bröstet.

Loppet

Efter bara någon kilometers löpning viker vi av från asfaltsvägen och in på en stig som sätter av uppför en fjällsida. Det är ordentligt brant och stigen går i serpentiner. Tack och lov så känner jag att flåset är tillbaka men mina vader har visst legat av sig och stramar ordentligt. Efter en timmes löpning så skärper de dock till sig och börjar fungera som de ska igen. Jag springer med två andra och vi håller ett jämnt tempo. När vi kommer upp ovanför trädgränsen blir vyerna fantastiska. Matterhorn ligger som en fond och nedanför vilar Zermatt. Mycket av tiden kollar ja förstås främst var jag sätter fötterna men tack vare att det blir så mycket gång uppför så hinner jag också se mig om och njuta ordentligt.

Stigningen upp till Gornergrat flyter på fint hela vägen. Jag passerar några löpare som gått på för hårt i denna tunna luften och får böta med saftig mjölksyra. För min del funkar höjden bra och jag känner inte av någon huvudvärk eller dylikt. Belöningen när jag kommer upp till högsta punkten är ännu vackrare vyer. Jag ser nu in över det mäktiga Monte rosa-massivet som huserar Dufourspitze (4634 möh) som är Schweiz högsta topp. Därtill väller det fram flera stora glaciärer i dalgångarna.

Utförslöpningen från toppen är rejält brant och stundtals teknisk. Sherpan som legat i rygg på mig uppför fullkomligt flyger ifrån mig utför. Jag ökar farten lite och springer på så fort jag vågar. Det är riktigt kul löpning på stigar som ringlar sig nerför berget. Ibland gör det i tvära serpentiner och ibland nästan rakt ner. När det väl planar ut inser jag att jag kanske tryckt på lite väl hårt. Jag har nog aldrig sprungit så mycket utför på så kort tid och resultatet blir rejält stumma ben.

När vi går in i den andra av banans tre tunga stigningar är jag fortfarande rejält seg i benen. Jag är nu nere på 1900 meter över havet så det blir rejält varmt där solen ligger på. Jag får slå av lite på farten och släppa förbi lite löpare. Vi är på väg upp emot ett ställe som heter Schwarzsee (2552 möh). Hit går det en lift och det är mycket publik utmed banan när vi närmar oss toppen. Publiken och Matterhorn ger mig ny energi och jag passerar några riktigt slitna löpare.

Mycket publik och fin vy mot Matterhorn. Foto: David Erixon

Mycket publik och fin vy mot Matterhorn.
Foto: David Erixon

Det är väl tilltagna matkontroller och finns diverse saker att välja på. Jag äter mest bananer för de vet jag funkar bra för magen. Jag passerar på att fylla upp vätskebehållaren i min ryggsäck, dricker lite cola och sätter sedan av utför.

När jag går in i den tredje långa stigningen så har jag varit igång nästan 4,5 timmar. Kroppen känns hyfsat pigg och jag njuter åter av vyerna över Monte Rosa och Matterhorn. Allt är frid och fröjd till dess att min mage plötsligt vill kräkas. Det sker väldigt oväntat och snabbt utan att jag har varit illamående mer än max 1 minut. Jag får göra ett litet stopp och sedan är allt frid och fröjd. Enda kruxet är att jag nu måste sluta att äta och dricka för att undvika fler tråkigheter. Men det är bara en mil kvar och mest utför så jag tänker att kroppen bör klara det om jag inte pressar på allt för hårt.

Zermatt ligger långt under mig. Foto: David Erixon

Zermatt ligger långt under mig.
Foto: David Erixon

Med tre kilometer kvar ser jag Zermatt rakt nedanför mig, långt ner i dalen. Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig ner dit på bara några kilometer men det får sin förklaring i en brant zick-zack stig som går mer eller mindre rakt nerför berget. En väldigt kul stig tycker mitt huvud men mina lår och tår är lite skeptiska fast följer ändå vackert med. Sista kilometern går genom trånga gränder och plötsligt är jag tillbaka på huvudgatan och upploppet. Återigen en massa publik och en väldigt härlig känsla i kroppen. Jag ler stort och känner mig mycket nöjd. Klockan stannar på 6:20 vilket var ungefär vad jag siktat på innan jag blev förkyld. En tid som räcker till en 38:e plats.

I målfållan träffar jag en annan skidåkare som tycker om att springa.

I målfållan träffar jag en annan skidåkare som tycker om att springa.

Jag tar en apelsinklyfta och sätter mig på en stenmur för att vila. Där ser jag ett välbekant ansikte på en annan apelsinätandes svensk och jag frågar hur det har gått. Den välbekante mannen är Kaj Zackrisson och han visar sig vara väldigt trevlig. Han har sprungit 30 kilometer och har också precis passerat mållinjen. Han tycker att avslutningen på hans bana har innehållit lite för mycket grusväg men är för övrigt väldig belåten. En film från hans lopp kan du se en film HÄR.
Intressant det där med att vara svensk utomlands. Jag skulle inte ha börjat prata med Kaj i målfållan efter Axa fjällmaraton, som han också sprang. Men här känns det helt naturligt. Fascinerande psykologi som jag skulle kunnat skriva en massa om men jag nöjer mig så här.

Jag tar lite vatten och går sedan och sätter mig solen för att kunna heja på Erik när han kommer springandes mot mål. Det är en trött men lycklig Erik som med stil forcerar slutkilometern. Vi sätter oss på en gräsplätt och tar del av varandras upplevelser. Erik  berättar att han varit riktigt sliten i den andra stigningen men sedan återhämtat sig och fått till en bra avslutning på loppet. När det blir dags för prisutdelning går vi till scenen för att få se hur det har gått i täten. Folkhavet är massivt och segrarna hyllas som de hjältar de är. Herrklassen vinns av Ait Malek Zaid på tiden 4:45. En fantastisk prestation och tiden är bara 3 minuter sämre än den levande legenden Kilian Jornets banrekord från ifjol.  Det visar sig att svenske André Jonsson fått till ett riktigt bra lopp och sprungit in på en imponerande 6:e plats och därmed gör entré på den internationella scenen. Damklassen vinns av Stevie Kremer (5:19) som oftast springer något kortare sträckor men nu vinner sitt längsta lopp hittills. Emelie Forsberg(5:41) springer på exakt samma tid som i fjol och blir 5:a. Hon känner sig egentligen starkare i år och är inte helt nöjd med den insatsen. Hon gläds ändå med de framför henne och ser dem som en inspiration och siktar vidare framåt.

För mig och Erik är den stora vinsten att ha fått uppleva allt det här. På kvällen dricker vi cola, äter kebab och pratar i munnen på varandra likt Piff och Puff. Vi delar våra upplevelser och känslor med varandra och med jämna mellanrum tittar vi upp mot Matterhorn och de delar av banan som vi kan se från balkongen. Sedan somnar vi ovaggade.


Utflykt till Scwarzsee

Nästa dag vaknar vi så klart med möra ben. Det som visar sig tagit mest är alla branta utförslöpningar så framsida lår gör sig gällande när vi går nerför trappor. För övrigt så känns det bättre än väntat. Vi tar en lift upp till Scwarzsee på 2552 meter över havet. Det var toppen på den andra stigningen igår och det är kul att vara tillbaka. Härifrån ser vi nästan hela banan så vi sätter oss i gräset och försöker lista ut exakt var det här vi har sprungit. Vi befinner oss precis vid foten av Matterhorn och passar på att ta lite bilder nu när vi har gott om tid. Vi stannar några timmar och åker sedan ner till byn igen för att strosa runt och fika lite. Det känns kul att stanna här en dag extra och få se ännu mer av Zermatt och dess omgivningar nu när vi ändå tagit oss hit. Njuter av en lugn kväll på balkongen med lite lokala delikatesser. Jag sitter kvar på balkongen och ser hur solen kryper högre och högre upp på Matterhorn för att till slut bara nå toppen. Packar sedan ihop allting för att kunna sticka med första tåget imorgon bitti.

Fina stigar och höga berg. Foto: Erik Thörnell

Fina stigar och höga berg.
Foto: Erik Thörnell

Funderar du på att springa Matterhorn ultraks så är det ju bara att du gör slag i saken. Jag har svårt att se att du skulle bli besviken. Vädret kan ju såklart vara helt annorlunda än för oss men jag tror ändå att det blir en otrolig upplevelse. Jag vill definitivt ner hit igen!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s