Åhh vilken rolig resa detta är, och då har man inte ens börjat åka skidor ännu. Här kommer en redogörelse för min tänkta utrustning under loppet.
Huvudbonad: Klassisk ”gubbkeps” i något pösigare stil. Nytillverkad.
Handskar: Fodrade skinnhandskar
Undertröja: Vit begagnad trikåtröja inköpt på överskottsbolag.
Stickad tröja: En tjock stickad ylletröja som min mor stickade åt min far i slutet på 70-talet. Pappa hann med 43 vasalopp innan han skidade ur tiden för 6 år sedan. Aldrig att han skulle använt en sådan fin tröja under Vasaloppet men det skulle ändå kännas fint att skida i den om den inte visar sig vara för varm.
Klassisk storväst: Denna storväst har burits av min morfar och troligtvis även min morfars far. Den användes när de under kalla dagar jobbade i skogen.
Vadmalsbyxor: Begagnade vadmalsbyxor från militären inköpta på överskottsaffär.
Näbbstövlar: Inköpta på second hand. Märket är Kero och jag tror modellen heter Bynäbben.
Ullstrumpor: Dubbla par ullstrumpor stickade av min mor.
Stavar: Bambustavar inköpta på överskottsbolag. Remmarna är lite vissna så de ska jag byta ut.
Skidor: Dessa har jag fått låna av Stefan Håmås som var min tränare när jag gick på skidgymnasiet i Huskvarna. Stefan berättar att dessa skidor ska ha använts redan det allra första Vasaloppet 1922. Stefan som har sina rötter i trakterna av Älvdalen minns skidorna från när han var barn och de stod ute i ladugården vid stugan i Björnarvet. Stefans farmors bror Knagg Karl Larsson körde första loppet och kom på 63:e plats och han ska enligt Stefans far ha kört med just dessa skidor.
Min första tanke när det kom till skidor var att försöka tillverka ett par på egen hand men när denna möjlighet dök upp kändes det nästan för bra för att vara sant. Att nu hundra år senare få skida på samma skidor känns mäktigt. Tanken att göra ett par egna att samla mil på finns kvar men mer om det framöver.
Dessa skidor är ju kortare än de som första segraren Ernst Alm körde på och för att själv utröna deras ålder började jag leta efter någon slags märkning och hittade då en nästan helt utsliten instansning framför foten där det står Anders Persson Bollnäs. Jag börjar googla runt och finner att Anders Persson var en duktig skidåkare som blev intresserad av att parallellt med sitt skidåkande även tillverka skidor och han ska 1910 ha startat sin skidfabrik. Längden på skidorna är 201cm.
På skidan sitter gamla tåjärn. Det sitter inga remmar kvar utan jag ska skaffa nya tåremmar och hälremmar.
Det jag saknar i nuläget förutom nämnda remmar är en tidstypisk skjorta och hängslen. Sedan är det bara att vänta på snön och ge sig ut och testa vad som funkar. Förmodligen kommer jag upptäcka saker som är för varma, eller för kalla eller skaver för mycket och eventuellt byta ut eller justera. Ska bli så kul att börja utvärdera.
Under våren 2021 presenterade Vasaloppet en nyhet inför 100-årsjubileet 2022, Jubileumsvasan. Man ska den 12 februari genomföra ett vasalopp som om det vore det första loppet 1922. Utrustningen ska vara motsvarande med vadmalsbyxor, näbbstövlar och träskidor. Dessutom ska det inte vara några preparerade skidspår utan det är stigar och skogsvägar täckta med packad snö som gäller.
Till detta lopp finns det 139 startplatser, för så många var det som startade 1922. För att få en plats var man i början av sommaren tvungen att skicka in en ansökan där man skulle berätta om sig själv, sin skidbakgrund och motivera varför man skulle få en av de åtråvärda platserna. Totalt kom det in 548 ansökningar och jag hade den stora förmånen att bli tilldelad en av de 139 startplatserna.
Att åka med denna typ av utrustning tror jag kommer att påminna en hel del om att skida i obanad terräng med turskidor. Något som jag ju känner mig ganska bekväm med. Men en stor utmaning kommer att vara att få till en optimal utrustning som passar bra för mig och att sedan hinna vänja kroppen vid att använda denna utrustning.
Under hösten skulle vi presentera för tävlingsorganisationen vilken utrustning vi har tänkt att använda oss. Så här är det tänkt att jag kommer se ut.
Jag kommer i kommande inlägg redogöra i detalj vad det är jag har på mig och berätta mer om övrig utrustning och vad som kvarstår att fixa.
Ett stabilt och pålitligt tält är bland det viktigaste du har i utrustningsväg på din vinterfjälltur. Det ska skydda dig från vind, nederbörd och den värsta kylan. Men ska man ens tälta på vintern kanske någon undrar? Självklart! Det finns många fördelar med att tälta vintertid. Som exempelvis:
Lätt att hitta tältplats då underlaget är slätt och mjukt.
Inga mygg eller andra insekter.
Gräv ur absiden så får du ståhöjd inomhus.
Slipp barr, kottar och pinnar.
Bo med enskilt och få tillgång till orörd snö.
Bergans Helium Expedition Dome 3.
Generellt finns det inte ett tält som är bäst i alla lägen. Som med mycket annat är det situationen som avgör vilket tält som är lämpligast att använda. Behöver jag säga att det finns mer än ett tält i friluftsförrådet…
Några saker man behöver ta ställning till när tält ska väljas är:
Storlek – Hur många människor och hundar ska rymmas samt mängd packning?
Säsong – Vilka temperaturer och mängd nederbörd väntas?
Terräng – I vilka förhållanden ska tältet användas, exempelvis typ av mark?
Vikt – Hur mycket eller lite vill du bära?
Komfort – mer komfort betyder ofta högre vikt.
Så ett stort tält med hög komfort och hög vikt till familjepaddlingsturen. Ett litet lättviktstält till soloturerna på sommarfjället. Ett självstadgande till kayakturen och ett robust med kjol till vinterturen. Grovt räknat.
Med skidor och stavar kan tältet ankras rejält.
Under en veckas vintertur i Sarek får vi möjlighet att testa ett Bergans Helium Expedtion Dome. Totalt fem tältnätter och sex skiddagar. Vädret var i regel väldigt bra med lite vind och nederbörd. Eller blåste gjorde det men vi lyckades hitta bra tältplatser väl skyddade från värsta vinden. Vi tältade på både kalfjäll och i björkskog. Turen genomfördes i mitten av april.
Helium Expedition Dome är ett 3 personerstält av självstadgande kupolmodell. Självstadgande innebär att tältet står av sig självt utan hjälp av stormlinor. Tältet är otroligt stabilt med sina fem stänger och duken blir väl spänd. Den lilla snön som faller under vår tur glider enkelt av. Tältet känns väldigt stabilt i vinden och jag reflekterar över hur tyst det är. Troligen för att duken blir så välspänd att vinden inte har något att ta tag i. Stor skillnad, även mot ett väl uppsatt, tunneltält som har en tendens att prassla och låta mer när det blåser.
Fungerar lika bra på kalfjället som i björkskogen.
Eftersom att det ändå är fem stänger som ska träs i, kors och tvärs, tar det lite längre tid att sätta upp än ett tunneltält. Speciellt första gången. Skönt att vara två som hjälps åt. Ensam hade det nog tagit mycket längre tid. Men vi kommer snabbt på en teknik som låter oss spara halva stängerna i kanalerna och vika dem på mitten. Hela tältet rullas sedan till en lång korv som placeras högst upp på pulkan. Extremt tidsbesparande. Stängerna och kanalerna är färgkodade så att rätt sak blir på rätt plats. Dock kunde kanske lite mer avvikande färger än svart och grått kunnat användas.
Det är gott om fästpunkter (20 st om vi räknat rätt) plus stormlinor. Ett tips är att alltid ta för vana att kontrollera stormlinornas knutar på nya tält. Prova hemma och se så att dom sitter rejält. Knyt om vid behov. Om knutarna är dåliga kan det få negativa konsekvenser vid rejälta blåsväder.
Tältet är ett fyrasäsongerstält avsett för vinter- och höghöjdsbruk. En rejäl snökjol finns runt hela tältets nederkant. Perfekt att kasta på snö så att tältet står stabilt. Bågarna känns robusta. Ett klart minus är att tältet som standard endast levereras med sommarspik. Borde finnas med vintertältpinnar som original eller att köparen tydligt upplyses om att dessa inte ingår och bör köpas till. I brist på vintertältpinnar funkar det ju även med skidor, stavar, och spadar för att ankra tältet rejält.
Den röda färgen gör att tältet syns väl på håll.
Tältets färg kan kännas banalt men har enligt mig en viktig funktion. Den röda färgen syns otroligt bra i förhållande till den vita omgivningen. Praktiskt om man skulle behöva tillkalla assistans av något slag.
Att ha två absider och flera ingångar är en lyx. Mer förvaring och enkelt att flytta in och ut ur tältet. I ett tält med en absid blir tältets lägsta del nere i fotändan. För den som är lite lång är det lätt hänt att fotänden på sovsäcken under natten trycks mot innertältet som i sin tur trycks mot yttertältet och vips har vi en sovsäck som är fuktig i fotändan. Med dubbla absider slipper vi detta problem det fotändan är långt ifrån yttertältet.
Två stora ventiler med dragkedjor och skyddande huvor gör det enkelt att reglera graden av ventilation, utan risk att absiden fylls med snö.
En ytterst liten detalj som skulle kunna förenkla ändvändningen av tältet är att byta ut de öglor som finns, för att ex fästa upp en öppen dörr i, mot ett elastiskt material istället för ett stumt som nu. Gör att allt sitter lite bättre och enklare att få ihop öglan med det andra fästet.
Gräv ut absiden och öka rymden.
Den större av de två absiderna kunde ha varit ännu lite större. På vintern vill vi gärna gräva ur absiden så att man kan sitta på kanten och dingla med benen. Ställer man sig i det utgrävda blir det ofta ståhöjd. Förenklar ombyte. Om man sparar en hylla närmas tältduken blir det en perfekt avställningsyta för termosar, skor, mat och annat man vill ha nära till hands. Hyllan brukar också funka bra som köksbänk men då krävs ett rejält avstånd till tältduk och annat brandfarligt. Att köra köket inne i tältet är förenligt med vissa risker. Gör det inte om du känner dig osäker och sörj alltid för god ventilation för att undvika kolmonoxidförgiftning. I Helium Expedition Dome ansåg vi att det säkraste var att köra köket utomhus och inte inne i absiden.
Rymden och sitthöjden inne i tältet är extremt lyxig, speciellt mitt i. Inga problem att sitta utan att huvudet slår i taket och lätt att byta om utan att nudda innertältet och skrapa ner frost i nacken på kompisen. Vid innertältets ingång hade takhöjden kunnat vara lite högre för att underlätta att vintertid sitta rak i ryggen på kanten med benen ner i den utgrävda absiden.
Helium Expedition Dome är utrustat med flera smarta lösningar. Vad sägs om en torkhylla i taket, infästningar för torklinor och meshfickor längs hela långsidorna för förvaring av smått och gott som pannlampa, mobil, necessär och annat man vill ha lättillgängligt. Dragkläpparna är reflexiva/självlysande i mörker och går lätt att finna. Även stormlinorna har reflexiva inslag för att förhindra snubbel och trassel. Hela tältet är förpackat i en mjuk och smart liten väska med kompressionsrrmmar. Betydligt bättre än alla ”på-gränsen-till-för-små” tältpåsar man stött på genom årens lopp.
Överlag är Helium Expedition Dome 3 ett robust och rejält tält för vinterbruk. Otroligt stabilt, med stor invändig rymd och flera smarta lösningar. Allt till den rimliga vikten av 5270 gram. En självklar följeslagare på framtida vinterturer!
Kondensen hade bildat ett frostigt lager i tältets tak. Det betyder i regel två saker:
1. plusgrader har under natten förvandlats till minusgrader.
2. vinden har helt avtagit (lite vind brukar vädra ur det mesta av fukten från tältet om ventilationen lämnas öppen).
Sista tältlägret vid Sitojaure.
Ovanstående skvallrade sammantaget om en ny fin skiddag med skarföre, sol och lite vind.
Vattenhålet vid STF Sitojaure.
Under gårdagskvällen hörde vi svanar på håll i vår kommande färdriktning. Det betyder öppet vatten för att fylla termosar i. Men när vi hittat svanarna och deras lilla vattenspegel var det lika nära till vattenhålet vid STF Sitojaure Fjällstuga så vi styrde kosan dit istället och maxade våra depåer.
Dalen som går västerut från Sitojaure in i Sarek var vårt korta alternativ ut ur nationalparken, ifall vädret skulle tvinga oss ner i mer skyddad natur snabbt. Dalgången ser mäktig ut på håll. Den vill jag gärna skida genom i framtiden.
SkrytväderViktigt med vätskebalansen.
Dagens fjällväder har verkligen inte gjort någon besviken (förutom möjligen en solbränd underläpp…). Strålande sol från klarblå himmel och vindstilla. Vårvintern när den är som bäst och dagar man bara drömmer om att pricka in då man endast har en vecka avsatt till en vintertur. Det är skillnad om man ska vara ute i fem månader. Då får man ju vinterns alla bästa dagar!
Kungsleden med alla sina kryss.
Kungsleden mellan Sitojaure och Saltoluokta är relativt lätt att skida på. Höjdmetrarna är inte supermånga, markeringarna är väldigt frekventa och det finns ett vindskydd ungefär på halva sträckan. Vid Avtausjvágge stannade vi till för solgropslunch. Vem vill sitta i en stuga när solen skiner där ute?
Följ den utstakade leden över Langas. Vattnet är reglerat och isen mycket dålig!
Sista biten ner till Saltoluokta fjällstation är det mest nerför. Ibland lite väl brant för åkning med pulka efter om föret är hårt. Men solen hade förvandlat den hårda skaren till slush så det gick fint att plogsvänga ner med kontroll. Ibland var föret så sugande att stakning blev nödvändig. Över sjön åter till Kebnats och bilen stötte vi ihop med Calle Lundberg från Ski Touring Scandinavia som varit ute med en grupp och toppturat i Sarek. Vi såg dem gå upp för att göra åket ”Klassikern” från vår lunchplats på väg ner i Rapadalen. Alltid kul att träffa lite känt folk på fjället.
Åter vid bilen väntade logistik med inpackning av utrustning. David konstaterade att hans nyuttänkta plan med pulkorna på tvären funkade perfekt för ökat utrymme i bilen. Enda kruxet var att pulkorna stack ut en decimeter genom dörren och att den inte gick att stänga. Men efter lite snabb omstrukturering i form av handfast tryck-och-drag princip gick både baklucka och dörr att stänga. Därmed dags att rulla hemåt och lägga ytterligare en mycket lyckad skidtur till handlingarna.
Ett riktigt fjällteam deluxe!
Det var alltså sex år sedan vi senast gjorde en längre vintertur tillsammans, bortsett från en kortare nyårstur runt Vedungsfjällen för ett par år sedan. Livet med jobb, familjer och åtaganden gör att långa skidturer inte alltid kan prioriteras varje vinter. Men en sak är säker. När vi väl är ute tillsammans på fjället är allt som vanligt. Livet är enkelt. Rutinerna är lika inpräntade som hos ett gammalt gift par. Skämten haglar tätt och beslut fattas effektivt med snabb dialog. Vi rör oss bekvämt i samma hastighet, gillar samma mat, har liknande behov av återhämtning och samma grundinställning till turandet. Det är deluxe i fokus!
En kort summering:
⁃ Skiddagar: 6
⁃ Nätter i tält: 5
⁃ Nätter inne: 0
⁃ Sträcka: 150 km (varav 14 km utan pulka upp på Skierffe)
⁃ Besökta nationalparker: 2 st (Sarek och Stora Sjöfallet)
Dag 5. Norr om Aktse – Sitojaure. 27 km (varav 14 utan pulka)
Nu börjar kroppen bli lite härligt mör efter några dagar på tur. Det är inte direkt några svårigheter att somna om efter att klockan har ringt.
Till slut är det en bofink som får upp oss ur sovsäcken. Utöver takdropp så lär ju det vara ett säkert vårtecken i Aktseskogen.
Svettig stigning upp från Aktse
Efter sedvanliga morgonbestyr lägger vi på de långa stighudarna och börjar baxa våra pulkor uppför fjället. Solen är med oss idag med så det blir bara underställ på överkroppen redan från start.
VätskepausUtan pulka på toppen av Skierffe
Idag har vi tänkt oss att bestiga Skierffe så lagom som vi har gjort det mesta av stigningen viker vi en bit från leden och lämnar våra pulkor. Vi packar ned det nödvändigaste i varsin ryggsäck och tågar iväg mot toppen. En avstickare på totalt 14 km. Det är mestadels en ganska snäll lutning och väldigt skönt att för en stund skida utan pulkan på släp.
Halvvägs till toppen stannar vi för lunch i en fin skolgrop i lä bakom en sten. Trots att det blåser ganska friskt och är knähögt snödrev så är det helt vindstilla bakom stenen.
Niclas skottar solgrop så att snön flyger vida omkring.Topp i sikteSista biten går vi till fots.
När de är 500 meter kvar till kroppen blir det betydligt brantare så vi tar av oss skidorna och sätter fast dem ordentligt i snön så det inte ska blåsa bort. Och så går vi sista biten till fots.
Skidorna sitter stadigt förankrade i snön
Väl på toppen möts vi av en magnifik utsikt ner över deltat som vi igår letade oss fram igenom. I väster ser vi ner på kämpen Nammásj som genom årtusenden lyckats stå emot tidens tand och överlevt ensam mitt i dalgången. Vi förstår verkligen varför utsikten från Skierffe är så omtalad.
Toppen av Skierffe.
Vägen ner går smidigt med vinden i ryggen. Endast lite hårt den första biten där vi går till fots ner till skidorna.
Deltat i Rapadalens mynning.
Pulkorna står tack och lov kvar där vi lämnade dem och nu återstår 6 km enkel skidåkning ner till Sitojaure där vi hittar en fin kulle att gömma tältet bakom så det ska stå skyddat för eventuell vind under natten.
Natten skulle enligt prognos kunna bli blåsig och snöig. Vi hade hittat ett fint vindskyddat läge att slå läger på och förankrat tältet rejält med både skidor och stavar. Vi kunde höra vinden vina men vårt tält, Bergans Expedition Dome, rörde sig knappt. Vi sov gott men vaknade på morgonen av att det letade sig in lite snö genom den öppna ventilationen som förvandlades till vatten så snart flingan träffade ansiktet.
Fjällbjörksslalom
Efter sedvanliga morgonbestyr fortsatte vi färden västerut genom den imponerande Rapadalen med vinden i ryggen och lätta snöflingor i luften. Ibland är vattendraget brett och formar små deltan men ibland kläms dalgången ihop av mäktiga berg på båda sidorna och Ráhpaädno antar då formen av en kanjon med branta sidor. På många ställen har vattnet ätit sig igenom både is- och snölager vilket betyder att vi kan hitta öppet vatten. Det är bra. Mindre bra är att vi ibland måste upp på land och skida. Det kan då bli spännande vägar som är branta både upp och ner genom fjällbjörkskogen.
Lunch i björkskogenÖppet vatten på sina håll i Rapadalen
Vi har stora delar av dagen skidat med Nammásj och Skierffe i blickfånget. Nammásj är det lilla berget som står i ensam majestät mitt i Rapadeltat. Skierffe med sin mäktiga lodräta sydsida är en ikon inom svenska fjällvärlden. Härifrån kan man blicka ut över hela det mäktiga deltat och omkringliggande fjällvärld. Ett besök dit står på mångas ”fjäll bucket list”.
NámmasjNámmasj och Skierffe
Senast vi fick njuta av åsynen av Námmasj och Skierffe var 2014 när vi kom söderifrån längs Kungsleden på vår Vita Bandet-tur.
Hittills under vår Sarek-tur har vi ständigt serverats den ena mäktiga fjällvyn efter den andra under färden. Men efter Námmasj och Skierffe tog det slut. Österut tar skogslandskapet över och dominerar landskapet. Fint även det!
Lodjursspår
Vi har inte sett så mycket djur förutom ripa och korp. Men desto fler spår. Idag korsade vi färska lodjursspår. Häftigt!
Framme i STF Aktse lyxade vi till det med varsin Cola innan vi färdades ytterligare någon kilometer. Kvällens läger är i barrskogen i den beryktade backen upp på fjället från Aktse. Den är lång och brant. Många som färdats här kan nog intyga om kraftansträngande bestigningar och spännande utförskörningar.
I Aktse fick vi åter kort lucka med mobiltäckning. Nya väderprognoser tankades ner. Helt ändrat läge mot tidigare i veckan. Mer sol! Lutar åt en topptur på Skierffe imorgon för att kolla in Rapadalen från den vinkeln.
Idag vaknade vi till klarblå himmel och en gnistrande vinterdag. Termometern visade -17 grader men solens strålar värme skönt redan tidigt. Skönt att få känna att rutinerna sitter och att temperaturen inte är något hinder.
Sarekthjåkka
Vi inledde med att fortsätta igenom dalen mellan Sarektjåhkka och Ähpar. Höga spetsiga toppar avlöser varandra efterhand som vi skidar framåt och det är enastående vackert.
Lagom till lunch har vi kommit fram till Rapadalen. Återigen får vi en lunch med fina vyer. I nordväst ser vi mynningen till dalen Ruohtesvagge. Där ligger det också ett enkelt vindskydd som är öppet för allmänheten och det finns en nödtelefon. Det finns inga markerade vinterleder i Sarek och heller inga uppmärkta stigar. Man lägger dock ut sommarbroar över ett antal svårpasserade vattendrag.
Efter lunch fick vi en brant utförslöpa på 100 fallhöjdsmeter ner till botten på Rapadalen. Rapadalen har för mig hittills varit de vindlande vattendragen och deltat men inledningsvis slogs man här av att det var en ganska smal dal som på sina håll omgavs av höga branta fjällsidor. Vi skidade fram mellan fjällbjörkar och vår färdväg korsades ideligen av järvspår.
Efter en mil kom vi fram till det som kallas för Rovdjurstorget och här vidgade sig dalen avsevärt. Namnet har det så klart fått på grund av dalens rika djurliv.
Vinden tilltog under eftermiddagen och det blir spännande att se vad morgondagen bjuder på. Idag har det varit utmärkta skidförhållanden och det vore skönt om det inte kommer en massa snö som vi måste spåra igenom.
Precis när vi skulle somna igår drog ett gäng ripor igång sin fågeldans utanför tältet. Ett fasligt kacklande när herrarna försöker imponera på damerna. I övrigt hördes inte ett ljud. Vinden hade mojnat helt. Så fortsatte det även på morgonen när vi stod upp vid 6.30. Solen stod redan högt på himlen.
Slugga
Vi fortsatte skidturen västerut till sjön Risjákjávre. Därifrån letade vi en lämplig väg upp mot fjället Sluggá. En fantastisk pyramid på 1279 möh. Terrängen såg lite knepig ut. Men precis när vi skulle bestämma oss kom två skidåkare med pulka och hund nerglidandes genom en ravin. Kan dom glida ner borde vi komma upp. Dessutom med nyspårat. David sade att han tyckte att det såg ut som Sandströms som vi träffade i Alesjaure under Norge på langs turen. (Vilket osannolikt nog senare visade sig vara sant)
Sohade värmt snön en del med lite klabb som resultat. Gick fint att plocka de 200 höjdmetrarna på korta hudar.
David preppar lunchen.
På högsta punkten hade vi skidat totalt 10 km och klockan stod på 12. Vi avnjöt lunchen i strålande sol i vår grop med utsikt över det mäktiga Ähpármassivet. Topp 5 bästa fjällupplevelsen någonsin!
Fiskar efter vatten.
Färden gick vidare söderut genom den stora dalgången som skär genom Sarek men som verkar sakna namn, såg hyfsat platt ut på kartan. Men till att börja med var det otroligt småkuperat bara det att alla knular var för låga för att ge utslag på kartan. Efter ett tag droppade vi ner i Sluggájåhkas bäckravin. Den var bred och fin i botten och härlig att skida fram i. Vi hittade öppet vatten. Fyllde termosarna med hjälp av en spännremmar fäst på en stav och i en termos. Vi drack oss redigt otörtsiga under överseende av strömstaren. Med fyllda termosar känner man sig rik.
Vidare söderut korsade vi äntligen gränsen in i Sareks nationalpark vid Guordesluoppals norra strand. Här möts nationalparkerna Sarek och Stora Sjöfallet. Solen fortsatte att skina oss rakt i ansiktet hela dagen och vinden har inte varit besvärande. Mest skidat i underställ, utan vantar och med ventilationen fullt öppen på skalbyxorna.
Med utgrävd absid blir allt mycket trevligare.
Vid sjön Vuojnesluobbala har vi nu slagit läger och fått njuta av att se solen sjunka ner bakom Sarekmassivets toppar. Prognosen skvallrar om att temperaturen ska droppa ner till -23 under natten. Verkar kunna stämma då det fort blivit betydligt mycket kallare. Imorgon hoppas vi på en ny strålande dag när färden fortsätter söderut ner till Rapadalen.
Under våra tidigare turer har vi passerat såväl öster som väster om det klassiska fjällområdet Sarek men aldrig skidat djupare in i själva nationalparken. Men vi har alltid sagt att hit måste vi återvända. Och nu är det äntligen dags!!!
Sareks nationalpark bildades 1909 och huserar 6 av landets 13 högsta toppar. Landskapets präglas av höga berg, glaciärer och djupa dalar och här ska vi skida i en vecka.
Jag körde till Niclas i Skellefteå igår och idag rullade vi till Kebnats. Den parkering man använder när man ska till Saltoluokta fjällstation. Vår grundplan var att skida från Ritsem till Saltoluokta men i morse när vi kollade vädret hade prognosen plötsligt försämrats och det talas om kraftigt snöfall och hård vind ons-tors. Snöfallet verkar vara mer omfattande i väster, som det oftast är i svenska fjällkedjan. Så vi börjar istället vår tur i öster och så vår vädret styra vart vi tar vägen.
Vi lämnade parkeringen strax efter lunch och det var en mäktig känsla att åter få tåga iväg på tur tillsammans.
Lite sidvind och lätt snöfall över sjön Langas till Saltoluokta fjällstation. Där lade vi på de långa stighudarna och tog oss upp på kalfjället. Ganska omgående kom jag in i det meditiva lunkandet som det innebär att bogsera en pulka uppför ett fjäll. Ena foten framför den andra i en lugn och jämn takt. Snön flyger fram över vidderna och tanken får flyga fritt i huvudet.
Vädret blev successivt bättre under hela dagen med bättre sikt och mindre vind. När klocka närmade sig 18:00 gick vi av sjön Bietsávrre och slog upp tältet i fjällbjörkskogen.
Nu är vi mätta och belåtna och ser fram emot en ny dag på tur imorgon.
Bildad: 1996 Sevärdheter: Orshöjden, Halleleden, Orshöjdsleden till Nordkas, Tresticklaleden. Tresticklan är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige. Åtkomst: Med bil. Kör norrut från Ed längs väg 2183. Några kilometer norr om Rävmarken ta vänster på grusvägen som leder till nationalparkens östra entré. Skyltat från Ed, ca 15 km. Vid östra entrén finns parkering, informationstavlor, fikabord och dass.
Tresticklans nationalpark bildades 1996 och ligger i Dals-Eds kommun, i Dalsland. Parken utgör södra Sveriges största sammanhängande vildmarksområde.
Sprickdalslandskapet tillsammans med naturskogar av urskogskaraktär bildar en säregen natur med vidsträckta åsryggar i nord/sydlig riktning och dalar med våtmark eller långsmala sjöar. Landskapet är kuperat och skogen är orörd från modernt skogsbruk. En större brand härjade i området runt 1830-talet så de flesta träden är av samma ålder. Gamla tallar dominerar och lockar hackspettar, tjäder och orre.
Det finns utmärkta vandringsleder i nationalparken och gott om fina tältplatser.
Nationalparken nås enklast från östra entrén. Från själva parkeringen finns markerad led till parkgränsen (ca 0,6 km). Vid gränsen finns en skärmutställning om parken. Från denna entré är det bara 3,5 km till Norge via Halleleden. Där finns Budalsvika, en DNT stuga som inbjuder till övernattning.
Från Halleleden kan du ansluta till Tresticklanleden som tar dig ner vid sjöarna Lilla Tresticklan och Stora Tresticklan. Ett sjösystem med uddar, vikar, sund och öar. Vid ett framtida besöka i parken skulle jag definitivt vilja paddla för att utforska området. Har försökt finna information om huruvida fiske är tillåtet eller inte i nationalparken men kan inte hitta något i de skriftliga föreskrifterna. En kontakt med förvaltningen behövs för att utreda frågan. Klokast är dock att agera enligt försiktighetsprincipen vid oklarheter, dvs betrakta allt som uttryckligen inte är tillåtet som förbjudet. Tresticklanleden blir totalt 8 km tur och retur från den östra entrén. En lagom dagstur med tid för flera fikaraster och njutarstunder.
En liten avstickare från Tresticklanleden leder upp på Orshöjden, områdets högsta punkt 275 meter över havet. Utsikten är tämligen begränsad på grund av skogen. Leden förbi Orshöjden fortsätter ner till parkens södra entre, från vilken en markerad stig leder hela vägen till Eds samhälle.
Trots att Tresticklanområdet vid en första anblick kan tyckas ogästvänligt med sin kuperade terräng och bitvis steniga mark har platsen varit bebodd av nybyggare i flera torp fram till 1904. Kulturlämningar efter torpen finns bevarade och utmärkta på kartan. Det finns även andra spår efter mänsklig verksamhet i form av gruvdrift och kolbottnar. Kolen var en viktig produkt för gruvnäringen. Kolen klarade inte långa transporter på grund av sin porösa struktur utan behövdes skapas lokalt.
Tresticklans nationalpark är verkligen värd ett besök! Gör en dagstur, ta med tältet eller spendera någon natt i DNT-stugan i Budalsvika. Naturen är enastående vacker och vandringslederna fina. Det enda negativa vid besöket var mängden fästingar som fastnade på hunden Storm (plockade 30 st under och efter besöket så långbyxor rekommenderas!) och en massiv mängd knott.
deLuxeturer.se 