Yukon Arctic Ultra dag 12. Någonstans i vildmarken – Dawson City 73km 13 timmar.

Det är alltid med viss melankolisk känsla jag går och lägger mig sista natten på en tur. Å ena sida ska det bli skönt att komma fram, att ro projektet i land och att åter få njuta av civilisationens bekvämligheter. Men å andra sidan vill jag inte att turlivet ska ta slut. Det är så enkelt, så basic. Man åker skidor, äter och sover. Ser man till att hålla sig varm, torr och mätt blir livet en fest. Alla problem man tar tag i och löser får direkta konsekvenser för välbefinnandet. Om du fryser, ta på kläder eller/och rör på dig. Problem solved! Så enkelt är det inte alltid i det urbana livet. Där kan problem mer vara av karaktären ”så nära men ändå så långt borta”. Alla kablar är på sin rätta plats i datorn men ändå fungerar inte nätet därför att telebolaget måste komma ut och trycka på knappen i teleskåpet utanför min dörr och det tar minst fem arbetsdagar, felanmälan sker på hemsidan… Ja, ni vet. Allt detta försökte jag förklara för den japanske filmaren som följde oss under gårdagskvällens bestyr, hela vägen ner i sovsäcken faktiskt. Om detta resonemang kommer med i den Japanska dokumentären som spelats in om årets lopp ska det bli intressant att läsa texten.

Vi lämnade lägerplatsen redan vid 01.45 på torsdagsmorgonen (lokal tid). Planen för dagen var att skida de resterande 75 kilometrarna hela vägen till målet i Dawson City.

Början gick bra. Men efter 45 minuter gjorde sig nattens sömnbrist påmind. Ögonlocken förvandlades till betong och gravitationen var oregerlig. Jag försökte med taktiken att blunda med ett öga i taget. Resulterade i många snedsteg. Men jag tog mig framåt. Från skyn föll lätta flingor. Bra skidföre.

Vid 06-tiden kom vi fram till starten av stigningen upp till King Salomons Dome, banans högsta punkt 1157 möh. Den enda plats vi passerat dessa dagar som påminner om kalfjäll. Vi kände oss som hemma! Utsikten hade kunnat vara fantastisk. Men det var rätt dimmigt.

Vi fick följe av den japanske filmaren under stora delar av dagen. Han kändes mer frekvent än pinnarna som markerar vägen. Dom kommer med cirka 250 meters mellanrum.

Efter lunch på toppen, vindstilla men molnigt, började den roligaste åkningen på hela turen. Alla som gör detta lopp på fötter och som aldrig åkt skidor vet kanske inte vad dom missar. Men om man skulle göra detta lopp gåendes och samtidigt förstå hur lätta kilometrar man kunnat ha i denna backe borde man ha gett upp direkt. Flera kilometer njöt vi av konstant lagom lutning. Vi åkte långt utan att röra en muskel. Vips så hade dagens 75 kilometrar reducerats till 33. Då stannade vi till för att snacka med skoterguiderna Glenn och Spencer som är ute och patrullerar banan. Våra favoriter. Det är alltid så trevligt och givande att möta dem!

Nedförslutet fortsatte, fortsatte och fortsatte. Plötsligt befann vi oss på en nyplogad väg och där skidade vi lätt vidare, följd av en japansk kameraman.

Plötsligt, bara så där, befann vi oss precis i utkanten av staden. En bil stannade och vår tyska vän Jörn, som tyvärr fick avbryta sitt lopp strax innan Scroggie Creek, hoppade ur en bil och sprang fram till oss, kramade om oss och utbrast ” my heroes!”. Detta mottagande hade vi knappast räknat med och det blev känslosamt. Fler bilar med bekanta från organisationen dök upp, tutandes och vinkandes följde de efter oss mot målet. Jörn filmade oss från bilen samtidigt som tonerna från ABBA strömmade ut ur högtalarna som en hyllning till oss svenskar. Solen sken från en klarblå himmel och vi sken säkert ikapp med den. Kroppen kändes så lätt!

Med ett par hundra meter kvar kunde vi se målgången. Stor banderoll med texten ”Finish”. Vi tog det ändå lugnt. Småpratade och reflekterade. Försökt njuta av stunden och av turen som helhet. En tur som blev fantastisk på alla sätt, men som inte höll på att bli av då livet ibland plötsligt kan vända allt uppochner. Vi sätter stort värde på att få ha gjort detta.

Vid målet väntade ett 20-tal personer. Förutom japanska TV-teamet, som gjorde en lång intervju med oss på engelska efter målgång, fanns tävlingsledare Robert Pollhammer på plats samt fler ur organisationen och andra deltagare.

Nu ligger den här bredvid sängen, medaljen. Den som vi för första gången fick stifta bekantskap med på flygplatsen i Vancouver då vår svenske medtävlare Peter Mild designat dem. Medaljen är ett fint pris. Men dom bästa priserna hämtar jag från alla upplevelser längs med vägen. Storslagna naturmöten, upplevelser av temperaturer jag aldrig upplevt tidigare och möten med människor som värmer hjärtat långt tid framöver.

Ett längre inlägg om vår upplevelse av Yukon Arctic Ultra kommer att publiceras här på hemsidan inom kort.

/Niclas