Dawson City!

Yukon Arctic Ultra dag 12. Någonstans i vildmarken – Dawson City 73km 13 timmar.

Det är alltid med viss melankolisk känsla jag går och lägger mig sista natten på en tur. Å ena sida ska det bli skönt att komma fram, att ro projektet i land och att åter få njuta av civilisationens bekvämligheter. Men å andra sidan vill jag inte att turlivet ska ta slut. Det är så enkelt, så basic. Man åker skidor, äter och sover. Ser man till att hålla sig varm, torr och mätt blir livet en fest. Alla problem man tar tag i och löser får direkta konsekvenser för välbefinnandet. Om du fryser, ta på kläder eller/och rör på dig. Problem solved! Så enkelt är det inte alltid i det urbana livet. Där kan problem mer vara av karaktären ”så nära men ändå så långt borta”. Alla kablar är på sin rätta plats i datorn men ändå fungerar inte nätet därför att telebolaget måste komma ut och trycka på knappen i teleskåpet utanför min dörr och det tar minst fem arbetsdagar, felanmälan sker på hemsidan… Ja, ni vet. Allt detta försökte jag förklara för den japanske filmaren som följde oss under gårdagskvällens bestyr, hela vägen ner i sovsäcken faktiskt. Om detta resonemang kommer med i den Japanska dokumentären som spelats in om årets lopp ska det bli intressant att läsa texten.

Vi lämnade lägerplatsen redan vid 01.45 på torsdagsmorgonen (lokal tid). Planen för dagen var att skida de resterande 75 kilometrarna hela vägen till målet i Dawson City.

Början gick bra. Men efter 45 minuter gjorde sig nattens sömnbrist påmind. Ögonlocken förvandlades till betong och gravitationen var oregerlig. Jag försökte med taktiken att blunda med ett öga i taget. Resulterade i många snedsteg. Men jag tog mig framåt. Från skyn föll lätta flingor. Bra skidföre.

Vid 06-tiden kom vi fram till starten av stigningen upp till King Salomons Dome, banans högsta punkt 1157 möh. Den enda plats vi passerat dessa dagar som påminner om kalfjäll. Vi kände oss som hemma! Utsikten hade kunnat vara fantastisk. Men det var rätt dimmigt.

IMG_7929.JPG
Vi fick följe av den japanske filmaren under stora delar av dagen. Han kändes mer frekvent än pinnarna som markerar vägen. Dom kommer med cirka 250 meters mellanrum.

Efter lunch på toppen, vindstilla men molnigt, började den roligaste åkningen på hela turen. Alla som gör detta lopp på fötter och som aldrig åkt skidor vet kanske inte vad dom missar. Men om man skulle göra detta lopp gåendes och samtidigt förstå hur lätta kilometrar man kunnat ha i denna backe borde man ha gett upp direkt. Flera kilometer njöt vi av konstant lagom lutning. Vi åkte långt utan att röra en muskel. Vips så hade dagens 75 kilometrar reducerats till 33. Då stannade vi till för att snacka med skoterguiderna Glenn och Spencer som är ute och patrullerar banan. Våra favoriter. Det är alltid så trevligt och givande att möta dem!

Nedförslutet fortsatte, fortsatte och fortsatte. Plötsligt befann vi oss på en nyplogad väg och där skidade vi lätt vidare, följd av en japansk kameraman.

Plötsligt, bara så där, befann vi oss precis i utkanten av staden. En bil stannade och vår tyska vän Jörn, som tyvärr fick avbryta sitt lopp strax innan Scroggie Creek, hoppade ur en bil och sprang fram till oss, kramade om oss och utbrast ” my heroes!”. Detta mottagande hade vi knappast räknat med och det blev känslosamt. Fler bilar med bekanta från organisationen dök upp, tutandes och vinkandes följde de efter oss mot målet. Jörn filmade oss från bilen samtidigt som tonerna från ABBA strömmade ut ur högtalarna som en hyllning till oss svenskar. Solen sken från en klarblå himmel och vi sken säkert ikapp med den. Kroppen kändes så lätt!

Med ett par hundra meter kvar kunde vi se målgången. Stor banderoll med texten ”Finish”. Vi tog det ändå lugnt. Småpratade och reflekterade. Försökt njuta av stunden och av turen som helhet. En tur som blev fantastisk på alla sätt, men som inte höll på att bli av då livet ibland plötsligt kan vända allt uppochner. Vi sätter stort värde på att få ha gjort detta.

Vid målet väntade ett 20-tal personer. Förutom japanska TV-teamet, som gjorde en lång intervju med oss på engelska efter målgång, fanns tävlingsledare Robert Pollhammer på plats samt fler ur organisationen och andra deltagare.

IMG_7937.JPG
Nu ligger den här bredvid sängen, medaljen. Den som vi för första gången fick stifta bekantskap med på flygplatsen i Vancouver då vår svenske medtävlare Peter Mild designat dem. Medaljen är ett fint pris. Men dom bästa priserna hämtar jag från alla upplevelser längs med vägen. Storslagna naturmöten, upplevelser av temperaturer jag aldrig upplevt tidigare och möten med människor som värmer hjärtat långt tid framöver.

Ett längre inlägg om vår upplevelse av Yukon Arctic Ultra kommer att publiceras här på hemsidan inom kort.

/Niclas

IMG_7930-0.JPG

IMG_7933-0.JPG

IMG_7932-0.JPG

IMG_7934-0.JPG

IMG_7927.JPG

IMG_7928.JPG

IMG_7926.JPG

”It’s going to be a cold one”

Dagens rubrik är ett citat från en av nyheterna på Yukon Arctic Ultras (YUA) officiella hemsida. Den syftar på starten av årets lopp där prognosen visar på temperaturer ner mot minus 30 grader på dagarna och kyleffekter som är ännu kallare beroende på den nordliga vinden. Idag har det varit minus 31 och vind.  Friskt! Men prognoserna säger att tempen ska stiga i början av veckan. Det är vi tacksamma för.

Två dagar kvar till starten som är söndag den 8 februari klockan 10.30 lokal tid i Kanada. Svenskt tid blir det 19.30.

Intagit Arlanda Terminal 5. Foto: David Erixon

Intagit Arlanda Terminal 5.

Resan hit till Whitehorse har gått bra. Men det gick åt många timmar. Jag startade min resa hemma i Sundborn 01.00 natten mot torsdag. Framme på Arlanda och mötte upp David vid 4-tiden. Där packade vi ihop lite utrustning och skidor. Incheckningen av bagaget gick bra, trots farhågor med skidor som överskrider maxmåttet för flygbolagets standard med råge. Mellanlandning i London där vi väntade åtta timmar på vidare färd mot Vancouver. Perfekt för att hinna planera lite och att sova igen lite. Där träffade vi även Peter från Göteborg. En riktigt rutinerad Yukon-deltagare. Han ska i år genomföra sitt sjätte (eller sjunde?) lopp. Betyder mycket för oss som rookies att få ta del av Peters alla erfarenheter.

Stålvingar  Foto: David Erixon

Stålvingar
Foto: David Erixon

På niotimmarsflygningen till Vancouver hamnade vi givetvis i ”barnavdelningen” som är motsatsen till den tysta avdelningen, kan man säga. Av vår stolsgranne fick vi lära oss allt om rygbyuns vara och icke vara. Han var högt uppsatt inom det Nya Zeländska förbundet och var ute på uppdrag att planera matcher och träningsläger världen runt för att marknadsföra sporten. Bastant herre som trots lyckligt äktenskap med sin fru från Nya Zeeland, rankade svenska kvinnor som näst vackrast i världen (tvåa efter Holland) och drömde om att få flytta till Finland för att lära mer om det världsberömda och framgångsrika skolsystemet där.

Klicka på någon av bilderna nedan för att skapa ett bildspel:

När vi, efter lite försening, klev av planet i Whitehorse 00.30 lokal tid, blev vi glada och smått överraskade när allt vårt bagage också anlände. Vi hade nästan räknat med vissa komplikationer, men allt flöt smidigt. Det anlände många deltagare till loppet med samma plan så många trevliga pratstunder på väg till hotellet i bussen.

IMG_5760Foto_ David Erixon

Vi färdas i guldgrävarland och stora båtar trafikerar Yukon River. Foto: David Erixon

Under dagen idag (fredag) har vi småfixat med en del utrustning. Packat upp och packat om. Vi har varit ute och testat på utrustningen och kylan. Snön är  otroligt sträv och grön burkvalla fungerade bra som fäste. Men bitvis kändes den så sträv att glas skulle ha skapat tillräckligt med friktion för bergfäste. Kylan bet rätt bra i kinderna. Våra värmeväxlare från Airtrim tillsammans med balaclava från Aclima och Carver goggles från Bliz skapar en skön miljö åt ansiktet och luftrören.

Bitvis är Yukon River öppen och stora isflak kommer flytandes i vattenmassorna. Vattenånga stiger som rök från vattnet, ett vatten som ser så kallt ut. För kallt för ett bad. Runt dalgången som Whitehorse ligger i reser sig en del berg på avstånd. En minst sagt naturskön plats som det ska bli intressant att utforska mer.

Carlos som egentligen föredrar grillsäsong året om.

Carlos som egentligen föredrar grillsäsong året om.

Även idag många sköna möte med människor från olika delar av världen. Bland annat Carlos från Mexico som har sprungit många tuffa långlopp, men som tyckte att tio grader varmt egentligen var i kallaste laget. Han berättade att skolorna i Mexico stängde vid minus två. Många olika förutsättningar och erfarenheter som sammankommer på denna plats.

Tog en promenad till en affär för att inhandla lite mat och andra förnödenheter som inte lämpar sig för flygresor, exempelvis tändstickor och tändare. Två kilo jordnötter, sju kilo müsli och 5.2 kilo choklad senare vandrade vi hemåt igen. Kassörskan, som uppenbarligen gillade choklad, gav oss positiva komplimanger över vårt inköp. När vi berättade att detta var en tvåveckorskonsumtion för två personer menade hon att mängden choklad likaväl kunder vara en dagskonsumtion för en person.

Vi träffade också Mathieu Bonnier från Frankrike. Även han ska göra loppet på skidor till Dawson City. Rutinerad utemänniska som bland annat rott solo 6500 kilometer från Grönland till Alaska genom den beryktade Nordvästpassagen, vintertid. Imponerande!

Fystester. Foto: David Erixon

Fystester. Foto: David Erixon

Under Yukon Arctic Ultra kommer doktor Mathias Steinach att gör en studie på deltagare i loppet. Till vardags jobbar han med forskning på centrum för rymdmedicin i Berlin. Där görs studier på olika aspekter av människokroppen som vistas i extrema miljöer, exempelvis kalla miljöer eller viktlösa tillstånd. På deltagare i YUA studerar han bland annat förändringar i kroppssammansättning. Studien utförs på deltagare som springer 430 miles. Så egentligen är vi inga som kan ingå i projektet då skillnaden i rörelsemönster mellan skidåkning och löpning skiljer sig för mycket åt. Men dr. Mathias gjorde tester på oss ändå för han tyckte det kunde vara intressant med en inofficiell jämförelse mellan skidåkare och löpare. Sen är det kul för oss också att lära mer om hur våra kroppar egentligen reagerar under långa turer. Vad händer exempelvis med kroppssammansättningen. Uppföljningar kommer att göras under och efter loppet.

Ett par dagar innan avfärden till Kanada fick jag ett mejl. Från Bengt. Svensk bosatt i Whitehorse sedan 25 år tillbaka. Han hade hört om oss via kompisar i Uppsala. Så kvällens middag intog vi i sällskap med Peter, Bengt och Diane. Visade sig bland annat att Bengt gått på tur från Ramundberget till Helags i mars förra året. Väldigt trevligt med nya bekantskaper!

I morgon väntar tävlingsmöte där bland annat organisationen som jobbar med YUA kommer att presenteras. Även bansträckningen kommer att gås igenom, utdelning av nummerlappar och kartmaterial. Klockan 11.00 går starten för den stora hundspansloppet Yukon Quest. Det tänkte vi gå och kolla på.

/Niclas