Nationalparksresan rullar vidare. Denna gång med ett besök i Björnlandets Nationalpark i Västerbotten.

KORTFAKTA BJÖRNLANDETS NATIONALPARK
Bildad: 1991
Sevärdheter: Utsikten från Björnberget, fågellivet, urskog
Besök: Bil till entrén vid Angsjön

Vid entrén vid Angsjön finns mycket intressant information. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vi lämnar Östersund tidigt på morgonen. Efter lunch och intressanta möten i Örnsköldsvik rattar vi vidare norrut längs riksväg 352 mot Fredrika. På vägen mellan Åsele och Vännäs visar en brun skylt oss vidare mot Björnlandets Nationalpark. Vi följer skylten och den tar oss in på en grusväg. Allt eftersom att kilometrarna minskar till målet växer snömängden i dikeskanten. Ett virrvarr av grusvägar penetrerar skogslandskapet. Men skyltar visar vägen. Detta är tjädertrakter. Träffade på fyra hönor som motvilligt ställde upp på bild.

Kamouflerad tjäderhöna.

Plötsligt tar vägen slut och vi befinner oss på stranden vid Angsjön och därmed entrén till Björnlandets Nationalpark. Ett området med stora kvalitéer som urskog inom den naturgeografiska region i södra Norrland som kallas vågig bergkullterräng. Runt om Angsjön, som fortfarande täcks av ett tunt islager med nysnö förutom ett par decimeter närmast land där vattnet är öppet, höjer sig bergsryggar täckta med tät skog som växer hög. Här och var uppenbarar sig luckor i skogen och lodräta stup hintar om fina utkiksplatser. Höjdskillnaden i parken är upp mot 200 meter mellan dal och berg. Vid Angsjöns västra strand sträcker sig en dalgång vidare i vilken Björkbäcken rinner fram och omges av ett sammanhängande myrmarksområde. De stora arealerna med kalhyggen som vi tidigare passerat förstärker urskogskänslan i Björnlandet och längtan efter att få ge sig ut i området.

Kallkälla finns i anslutning till Angsjöns entré. Början av leden ca 700 meter är tillgängliga för rullstolar och barnvagnar. Foto: Linnea Nilsson-Waara

1991 beslutades att skydda detta fantastiska naturområde ännu fritt från det moderna skogsbrukets framfart genom inrättandet av en nationalpark. Från början fanns endast en led som tog besökarna upp till utkikspunkten på Björnberget. Men på senare tid har parken efter ett beslut i riksdagen utvidgats till dubbla storleken och större delar av parken gjorts tillgängliga genom uppmärkning av flera nya leder med olika längder. Den nya entrén med tillgänglighetsanpassat dass, informationstavlor och spänger håller på att ta form. Två fina timmerstugor har byggts, Angsjökojan och Svärmorskojan. Standarden är enkel men stugorna är fräscha, mysiga och har allt man kan önska sig! Ved finns på plats och i stugorna är sängarna utrustade med madrasser, filtar och kuddar. Ett tips är dock att ta med egen sovsäck alternativt reselakan. Vedspisen fungerar utmärkt att laga mat på och det finns enklare köksgeråd som kastruller, bestick tallrikar och muggar.

Vår ursprungliga plan är att börja vandra längs sjöns strand till den norra änden. Cirka 1,5 kilometer till Angsjökojan och övernatta där för att dag två vandra den 12 kilometer långa Svärmorsleden åter till entrén. När vi vandrar iväg singlar vitt ner i luften och kängorna lämnar ett rejält spår i snön som täcker spängerna.

Här finner du karta och mer information om Björnlandets Nationalpark!

Vi kommer fram till Angsjökojan vid åttatiden på kvällen efter att ha vandra genom gles urskog där vissa av tallarna är så gamla som 450 år. Torrakor bidrar till den biologiska mångfalden och träden täcks av hängande lavar i from av garn- och tagellav. Tydliga spår efter forna skogsbränder i form av brandljud och brandstubbar avslöjar att området har en dramatisk historia. Minst tio skogsbränder tros ha härjat i området de senaste 300 åren. Nu var det länge sedan någon brand påverkat skogen så bestånd av gran och björk börjar breda ut sig. Det ger skogen en fin dynamik. Tallskogen gynnas i brandhärjade områden då den tjocka barken ger viss skydd mot lågorna.

Skogen bjuder på massivs med hängade lavar. Ett tecken på ren luft!

Berggrunden består av urberg i from av granit. Blockig morän är den dominerande jordarten och stora blocksamlingar förekommer under rasbranterna och i områdets flackare terräng. Ett inslag som ytterligare förstärker Björnlandets karaktär som urskog.

Det är rogivande att få pyssla med stugsysslor. Hämta vatten, hugga ved, elda i kaminen. Låta saker ta sin tid och ha sin gång. En skön kontrast mot det urbana liv där det vardagliga ska elimineras till i närmast 0 minuter per dag för att istället ge plats till självförverkligande. Att få leva på en basal nivå är rogivande för såväl kopp som själ. All fokus på att hålla sig varm, torr och mätt.

Angsjöstugan. Ved finns för att sågas och huggas. Fin och enkel stuga för övernattning med kamin. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Kulturgeografiska spår i naturen som avslöjar avlägsen mänsklig aktivitet i området förekommer i Björnlandet. Men dessa är svåra att upptäcka om man inte vet vad och vart man ska titta efter. Småskaligt skogsbruk har utförts i området här och var, det skvallrar små stubbar om. I utloppet av Angsjön syns även resterna från en gammal dammanläggning med syfte att kunna reglera flödet för att underlätta flottning av timmer. I Björkbäcken finns även spår efter ett äldre dammbygge, troligen med syfte att blötlägga större områden och utöka arealer möjliga för myrslotter då starr och gräs bärgades hem till djuren. Skogssamerna som levde i området har även barkat vissa tallar och nyttjat barken för att hålla djursenor elastiska över tid.

Björnlandets Nationalpark är kuperat och bjuder på fin utsikt över landskapet. Foto: Linnea Nilsson-Waara

På morgonen den andra dagen skiner solen och värmer skönt i ansiktet utanför stugan. Men ganska snart börjar åter snön falla. Tanken är att vandra den gröna slingan förbi Svärmorskojan och åter till entrén. Stigen är delvis tänkt av snö, men ibland kommer den fram och avslöjar att den är tämligen ny. Inte så många fötter har hunnit vandra den.

I nordsluttningarna ligger det betydligt mer snö. Bristande. Ibland är det upp över knäna. Vandringen tar därför betydligt längre tid än väntat. Vi är för tidiga eller så är våren för sen, oavsett vilket är det lite bökigt att vandra. Vid stigskälet söder om Angsjön väljer vi därför att fortsätta den kortaste vägen åter till entrén istället för att vika västerut mot Svärmorskojan. Turen blir kortare än planerat vilket är tråkigt. Men en fördel är att vi fortfarande har mycket kvar att upptäcka i denna underbara natur. För ett återbesök kommer det att bli. Stort tack till alla som arbetar med våra nationalparker, ni gör ett fantastiskt jobb.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Följ Björnlandets Nationalpark på Facebook!

/Niclas & Linnea