Den lilla människan och det stora blå.

Foto: Linnea Nilsson-Waara

Det sägs att fjäll och hav påminner om varandra. Att det ger samma känsla att befinna sig i de så vitt skilda landskapen. Jag kan förstå det. De öppna vidderna. Människan blir liten i förhållande till naturen. Så den eviga vinden förstås. Det blåser nog för jämnan.

En troligen ofrivillig fripassagerare.

Foto: Niclas Bentzer

Idag har vi paddlat i nästan rak motvind hela dagen. Kände nästan direkt hur något liksom killade mig på benet nere i sittbrunnen. Jäkla fluga, tänkte jag. Vid första rasten tänkte jag lösa problemet. Blev dock lite förvånad när den förmodade fluga visade sig vara en groda. En groda som nu bor på en ny ö i Vänern.

Tack vare trevliga och hjälpsamma människor bor vi inatt på en fin tältplats och fått vår vattendunk fylld med nytt dricksvatten. På tur är det allt som behövs för att jag ska känna mig rik.

Lurö, en av Vänerns 22 000 öar.

Nu har vi cirka 22 km kvar ut till Lurö. Vädret ser lovande ut för morgondagen så vi siktar dit ut. Ska bli kul att uppleva Lurö skärgård.

/Niclas