Test av tält Bergans Helium Expedition Dome 3

Ett stabilt och pålitligt tält är bland det viktigaste du har i utrustningsväg på din vinterfjälltur. Det ska skydda dig från vind, nederbörd och den värsta kylan. Men ska man ens tälta på vintern kanske någon undrar? Självklart! Det finns många fördelar med att tälta vintertid. Som exempelvis:

  • Lätt att hitta tältplats då underlaget är slätt och mjukt.
  • Inga mygg eller andra insekter.
  • Gräv ur absiden så får du ståhöjd inomhus.
  • Slipp barr, kottar och pinnar.
  • Bo med enskilt och få tillgång till orörd snö.
Bergans Helium Expedition Dome 3.

Generellt finns det inte ett tält som är bäst i alla lägen. Som med mycket annat är det situationen som avgör vilket tält som är lämpligast att använda. Behöver jag säga att det finns mer än ett tält i friluftsförrådet…

Några saker man behöver ta ställning till när tält ska väljas är:

  • Storlek – Hur många människor och hundar ska rymmas samt mängd packning?
  • Säsong – Vilka temperaturer och mängd nederbörd väntas?
  • Terräng – I vilka förhållanden ska tältet användas, exempelvis typ av mark?
  • Vikt – Hur mycket eller lite vill du bära?
  • Komfort – mer komfort betyder ofta högre vikt.

Så ett stort tält med hög komfort och hög vikt till familjepaddlingsturen. Ett litet lättviktstält till soloturerna på sommarfjället. Ett självstadgande till kayakturen och ett robust med kjol till vinterturen. Grovt räknat.

Med skidor och stavar kan tältet ankras rejält.

Under en veckas vintertur i Sarek får vi möjlighet att testa ett Bergans Helium Expedtion Dome. Totalt fem tältnätter och sex skiddagar. Vädret var i regel väldigt bra med lite vind och nederbörd. Eller blåste gjorde det men vi lyckades hitta bra tältplatser väl skyddade från värsta vinden. Vi tältade på både kalfjäll och i björkskog. Turen genomfördes i mitten av april.

Helium Expedition Dome är ett 3 personerstält av självstadgande kupolmodell. Självstadgande innebär att tältet står av sig självt utan hjälp av stormlinor. Tältet är otroligt stabilt med sina fem stänger och duken blir väl spänd. Den lilla snön som faller under vår tur glider enkelt av. Tältet känns väldigt stabilt i vinden och jag reflekterar över hur tyst det är. Troligen för att duken blir så välspänd att vinden inte har något att ta tag i. Stor skillnad, även mot ett väl uppsatt, tunneltält som har en tendens att prassla och låta mer när det blåser.

Fungerar lika bra på kalfjället som i björkskogen.

Eftersom att det ändå är fem stänger som ska träs i, kors och tvärs, tar det lite längre tid att sätta upp än ett tunneltält. Speciellt första gången. Skönt att vara två som hjälps åt. Ensam hade det nog tagit mycket längre tid. Men vi kommer snabbt på en teknik som låter oss spara halva stängerna i kanalerna och vika dem på mitten. Hela tältet rullas sedan till en lång korv som placeras högst upp på pulkan. Extremt tidsbesparande. Stängerna och kanalerna är färgkodade så att rätt sak blir på rätt plats. Dock kunde kanske lite mer avvikande färger än svart och grått kunnat användas.

Det är gott om fästpunkter (20 st om vi räknat rätt) plus stormlinor. Ett tips är att alltid ta för vana att kontrollera stormlinornas knutar på nya tält. Prova hemma och se så att dom sitter rejält. Knyt om vid behov. Om knutarna är dåliga kan det få negativa konsekvenser vid rejälta blåsväder.

Tältet är ett fyrasäsongerstält avsett för vinter- och höghöjdsbruk. En rejäl snökjol finns runt hela tältets nederkant. Perfekt att kasta på snö så att tältet står stabilt. Bågarna känns robusta. Ett klart minus är att tältet som standard endast levereras med sommarspik. Borde finnas med vintertältpinnar som original eller att köparen tydligt upplyses om att dessa inte ingår och bör köpas till. I brist på vintertältpinnar funkar det ju även med skidor, stavar, och spadar för att ankra tältet rejält.

Den röda färgen gör att tältet syns väl på håll.

Tältets färg kan kännas banalt men har enligt mig en viktig funktion. Den röda färgen syns otroligt bra i förhållande till den vita omgivningen. Praktiskt om man skulle behöva tillkalla assistans av något slag.

Att ha två absider och flera ingångar är en lyx. Mer förvaring och enkelt att flytta in och ut ur tältet. I ett tält med en absid blir tältets lägsta del nere i fotändan. För den som är lite lång är det lätt hänt att fotänden på sovsäcken under natten trycks mot innertältet som i sin tur trycks mot yttertältet och vips har vi en sovsäck som är fuktig i fotändan. Med dubbla absider slipper vi detta problem det fotändan är långt ifrån yttertältet.

Två stora ventiler med dragkedjor och skyddande huvor gör det enkelt att reglera graden av ventilation, utan risk att absiden fylls med snö.

En ytterst liten detalj som skulle kunna förenkla ändvändningen av tältet är att byta ut de öglor som finns, för att ex fästa upp en öppen dörr i, mot ett elastiskt material istället för ett stumt som nu. Gör att allt sitter lite bättre och enklare att få ihop öglan med det andra fästet.

Gräv ut absiden och öka rymden.

Den större av de två absiderna kunde ha varit ännu lite större. På vintern vill vi gärna gräva ur absiden så att man kan sitta på kanten och dingla med benen. Ställer man sig i det utgrävda blir det ofta ståhöjd. Förenklar ombyte. Om man sparar en hylla närmas tältduken blir det en perfekt avställningsyta för termosar, skor, mat och annat man vill ha nära till hands. Hyllan brukar också funka bra som köksbänk men då krävs ett rejält avstånd till tältduk och annat brandfarligt. Att köra köket inne i tältet är förenligt med vissa risker. Gör det inte om du känner dig osäker och sörj alltid för god ventilation för att undvika kolmonoxidförgiftning. I Helium Expedition Dome ansåg vi att det säkraste var att köra köket utomhus och inte inne i absiden.

Rymden och sitthöjden inne i tältet är extremt lyxig, speciellt mitt i. Inga problem att sitta utan att huvudet slår i taket och lätt att byta om utan att nudda innertältet och skrapa ner frost i nacken på kompisen. Vid innertältets ingång hade takhöjden kunnat vara lite högre för att underlätta att vintertid sitta rak i ryggen på kanten med benen ner i den utgrävda absiden.

Helium Expedition Dome är utrustat med flera smarta lösningar. Vad sägs om en torkhylla i taket, infästningar för torklinor och meshfickor längs hela långsidorna för förvaring av smått och gott som pannlampa, mobil, necessär och annat man vill ha lättillgängligt. Dragkläpparna är reflexiva/självlysande i mörker och går lätt att finna. Även stormlinorna har reflexiva inslag för att förhindra snubbel och trassel. Hela tältet är förpackat i en mjuk och smart liten väska med kompressionsrrmmar. Betydligt bättre än alla ”på-gränsen-till-för-små” tältpåsar man stött på genom årens lopp.

Överlag är Helium Expedition Dome 3 ett robust och rejält tält för vinterbruk. Otroligt stabilt, med stor invändig rymd och flera smarta lösningar. Allt till den rimliga vikten av 5270 gram. En självklar följeslagare på framtida vinterturer!

Fakta

  • Mått yttertält, BxLxH:1800 x 4100 x 1250 mm
  • Mått innertält, BxLxH:1800 x 2300 x 1150 mm
  • Totalt areal:6,8 m²
  • Soveareal:3,5 m²
  • Soveplasser: 3 pers
  • Vikt: 5270 g
  • Absider: 2
  • Ingångar: 3
  • Antal bågar: 5
  • Modell: Kupoltält (självstängande)

Vintertur i Sarek: Avslutar med massa sol!

Dag 6. Sitojaure – Kebnats 27 km (16/4)

Kondensen hade bildat ett frostigt lager i tältets tak. Det betyder i regel två saker:

1. plusgrader har under natten förvandlats till minusgrader.

2. vinden har helt avtagit (lite vind brukar vädra ur det mesta av fukten från tältet om ventilationen lämnas öppen).

Sista tältlägret vid Sitojaure.

Ovanstående skvallrade sammantaget om en ny fin skiddag med skarföre, sol och lite vind.

Vattenhålet vid STF Sitojaure.

Under gårdagskvällen hörde vi svanar på håll i vår kommande färdriktning. Det betyder öppet vatten för att fylla termosar i. Men när vi hittat svanarna och deras lilla vattenspegel var det lika nära till vattenhålet vid STF Sitojaure Fjällstuga så vi styrde kosan dit istället och maxade våra depåer.

Dalen som går västerut från Sitojaure in i Sarek var vårt korta alternativ ut ur nationalparken, ifall vädret skulle tvinga oss ner i mer skyddad natur snabbt. Dalgången ser mäktig ut på håll. Den vill jag gärna skida genom i framtiden.

Skrytväder
Viktigt med vätskebalansen.

Dagens fjällväder har verkligen inte gjort någon besviken (förutom möjligen en solbränd underläpp…). Strålande sol från klarblå himmel och vindstilla. Vårvintern när den är som bäst och dagar man bara drömmer om att pricka in då man endast har en vecka avsatt till en vintertur. Det är skillnad om man ska vara ute i fem månader. Då får man ju vinterns alla bästa dagar!

Kungsleden med alla sina kryss.

Kungsleden mellan Sitojaure och Saltoluokta är relativt lätt att skida på. Höjdmetrarna är inte supermånga, markeringarna är väldigt frekventa och det finns ett vindskydd ungefär på halva sträckan. Vid Avtausjvágge stannade vi till för solgropslunch. Vem vill sitta i en stuga när solen skiner där ute?

Följ den utstakade leden över Langas. Vattnet är reglerat och isen mycket dålig!

Sista biten ner till Saltoluokta fjällstation är det mest nerför. Ibland lite väl brant för åkning med pulka efter om föret är hårt. Men solen hade förvandlat den hårda skaren till slush så det gick fint att plogsvänga ner med kontroll. Ibland var föret så sugande att stakning blev nödvändig. Över sjön åter till Kebnats och bilen stötte vi ihop med Calle Lundberg från Ski Touring Scandinavia som varit ute med en grupp och toppturat i Sarek. Vi såg dem gå upp för att göra åket ”Klassikern” från vår lunchplats på väg ner i Rapadalen. Alltid kul att träffa lite känt folk på fjället.

Åter vid bilen väntade logistik med inpackning av utrustning. David konstaterade att hans nyuttänkta plan med pulkorna på tvären funkade perfekt för ökat utrymme i bilen. Enda kruxet var att pulkorna stack ut en decimeter genom dörren och att den inte gick att stänga. Men efter lite snabb omstrukturering i form av handfast tryck-och-drag princip gick både baklucka och dörr att stänga. Därmed dags att rulla hemåt och lägga ytterligare en mycket lyckad skidtur till handlingarna.

Ett riktigt fjällteam deluxe!

Det var alltså sex år sedan vi senast gjorde en längre vintertur tillsammans, bortsett från en kortare nyårstur runt Vedungsfjällen för ett par år sedan. Livet med jobb, familjer och åtaganden gör att långa skidturer inte alltid kan prioriteras varje vinter. Men en sak är säker. När vi väl är ute tillsammans på fjället är allt som vanligt. Livet är enkelt. Rutinerna är lika inpräntade som hos ett gammalt gift par. Skämten haglar tätt och beslut fattas effektivt med snabb dialog. Vi rör oss bekvämt i samma hastighet, gillar samma mat, har liknande behov av återhämtning och samma grundinställning till turandet. Det är deluxe i fokus!

En kort summering:

⁃ Skiddagar: 6

⁃ Nätter i tält: 5

⁃ Nätter inne: 0

⁃ Sträcka: 150 km (varav 14 km utan pulka upp på Skierffe)

⁃ Besökta nationalparker: 2 st (Sarek och Stora Sjöfallet)

⁃ Väder: 5 av 5

⁃ Snö: 4/5 (klabbade vid några tillfällen)

Vintertur i Sarek: Höga berg och djupa dalar

Dag 2 Bietsávrre – Vuojnesluobbala 23 km (12/4)

Precis när vi skulle somna igår drog ett gäng ripor igång sin fågeldans utanför tältet. Ett fasligt kacklande när herrarna försöker imponera på damerna. I övrigt hördes inte ett ljud. Vinden hade mojnat helt. Så fortsatte det även på morgonen när vi stod upp vid 6.30. Solen stod redan högt på himlen.

Slugga

Vi fortsatte skidturen västerut till sjön Risjákjávre. Därifrån letade vi en lämplig väg upp mot fjället Sluggá. En fantastisk pyramid på 1279 möh. Terrängen såg lite knepig ut. Men precis när vi skulle bestämma oss kom två skidåkare med pulka och hund nerglidandes genom en ravin. Kan dom glida ner borde vi komma upp. Dessutom med nyspårat. David sade att han tyckte att det såg ut som Sandströms som vi träffade i Alesjaure under Norge på langs turen. (Vilket osannolikt nog senare visade sig vara sant)

Sohade värmt snön en del med lite klabb som resultat. Gick fint att plocka de 200 höjdmetrarna på korta hudar.

David preppar lunchen.

På högsta punkten hade vi skidat totalt 10 km och klockan stod på 12. Vi avnjöt lunchen i strålande sol i vår grop med utsikt över det mäktiga Ähpármassivet. Topp 5 bästa fjällupplevelsen någonsin!

Fiskar efter vatten.

Färden gick vidare söderut genom den stora dalgången som skär genom Sarek men som verkar sakna namn, såg hyfsat platt ut på kartan. Men till att börja med var det otroligt småkuperat bara det att alla knular var för låga för att ge utslag på kartan. Efter ett tag droppade vi ner i Sluggájåhkas bäckravin. Den var bred och fin i botten och härlig att skida fram i. Vi hittade öppet vatten. Fyllde termosarna med hjälp av en spännremmar fäst på en stav och i en termos. Vi drack oss redigt otörtsiga under överseende av strömstaren. Med fyllda termosar känner man sig rik.

Vidare söderut korsade vi äntligen gränsen in i Sareks nationalpark vid Guordesluoppals norra strand. Här möts nationalparkerna Sarek och Stora Sjöfallet. Solen fortsatte att skina oss rakt i ansiktet hela dagen och vinden har inte varit besvärande. Mest skidat i underställ, utan vantar och med ventilationen fullt öppen på skalbyxorna.

Med utgrävd absid blir allt mycket trevligare.

Vid sjön Vuojnesluobbala har vi nu slagit läger och fått njuta av att se solen sjunka ner bakom Sarekmassivets toppar. Prognosen skvallrar om att temperaturen ska droppa ner till -23 under natten. Verkar kunna stämma då det fort blivit betydligt mycket kallare. Imorgon hoppas vi på en ny strålande dag när färden fortsätter söderut ner till Rapadalen.

Tältplats deluxe mitt i Sarek.

/Niclas

Tresticklans Nationalpark

KORTFAKTA TRESTICKLANS NATIONALPARK

Bildad: 1996
Sevärdheter: Orshöjden, Halleleden, Orshöjdsleden till Nordkas, Tresticklaleden. Tresticklan är den största väglösa och obebyggda skogstrakten i södra Sverige.
Åtkomst: Med bil. Kör norrut från Ed längs väg 2183. Några kilometer norr om Rävmarken ta vänster på grusvägen som leder till nationalparkens östra entré. Skyltat från Ed, ca 15 km. Vid östra entrén finns parkering, informationstavlor, fikabord och dass.

Tresticklans nationalpark bildades 1996 och ligger i Dals-Eds kommun, i Dalsland. Parken utgör södra Sveriges största sammanhängande vildmarksområde.

Sprickdalslandskapet tillsammans med naturskogar av urskogskaraktär bildar en säregen natur med vidsträckta åsryggar i nord/sydlig riktning och dalar med våtmark eller långsmala sjöar. Landskapet är kuperat och skogen är orörd från modernt skogsbruk. En större brand härjade i området runt 1830-talet så de flesta träden är av samma ålder. Gamla tallar dominerar och lockar hackspettar, tjäder och orre.

Det finns utmärkta vandringsleder i nationalparken och gott om fina tältplatser.

Nationalparken nås enklast från östra entrén. Från själva parkeringen finns markerad led till parkgränsen (ca 0,6 km). Vid gränsen finns en skärmutställning om parken. Från denna entré är det bara 3,5 km till Norge via Halleleden. Där finns Budalsvika, en DNT stuga som inbjuder till övernattning.

Från Halleleden kan du ansluta till Tresticklanleden som tar dig ner vid sjöarna Lilla Tresticklan och Stora Tresticklan. Ett sjösystem med uddar, vikar, sund och öar. Vid ett framtida besöka i parken skulle jag definitivt vilja paddla för att utforska området. Har försökt finna information om huruvida fiske är tillåtet eller inte i nationalparken men kan inte hitta något i de skriftliga föreskrifterna. En kontakt med förvaltningen behövs för att utreda frågan. Klokast är dock att agera enligt försiktighetsprincipen vid oklarheter, dvs betrakta allt som uttryckligen inte är tillåtet som förbjudet. Tresticklanleden blir totalt 8 km tur och retur från den östra entrén. En lagom dagstur med tid för flera fikaraster och njutarstunder.

En liten avstickare från Tresticklanleden leder upp på Orshöjden, områdets högsta punkt 275 meter över havet. Utsikten är tämligen begränsad på grund av skogen. Leden förbi Orshöjden fortsätter ner till parkens södra entre, från vilken en markerad stig leder hela vägen till Eds samhälle.

Karta Tresticklans Nationalpark.

Trots att Tresticklanområdet vid en första anblick kan tyckas ogästvänligt med sin kuperade terräng och bitvis steniga mark har platsen varit bebodd av nybyggare i flera torp fram till 1904. Kulturlämningar efter torpen finns bevarade och utmärkta på kartan.  Det finns även andra spår efter mänsklig verksamhet i form av gruvdrift och kolbottnar. Kolen var en viktig produkt för gruvnäringen. Kolen klarade inte långa transporter på grund av sin porösa struktur utan behövdes skapas lokalt.

Tresticklans nationalpark är verkligen värd ett besök! Gör en dagstur, ta med tältet eller spendera någon natt i DNT-stugan i Budalsvika. Naturen är enastående vacker och vandringslederna fina. Det enda negativa vid besöket var mängden fästingar som fastnade på hunden Storm (plockade 30 st under och efter besöket så långbyxor rekommenderas!) och en massiv mängd knott.

/Niclas

Epilog – Nordens längsta vattenväg 

Fakta Nordens längsta vattenväg

Start: 30 juni 2018 Käringsjön, Härjedalen
Slut: 31 juli 2018 Långedrag (Göteborg)
Antal dagar totalt: 31
Paddlingsdagar: 28
Vilodagar: 3
Antal nätter i tält: 17
Paddlad sträcka: 805 km
Snittsträcka per dag: 28,75 km
Längsta sträcka: Snerta – Fredbo 43 km
Kortaste sträcka: Karlstad – Skoghall 10 km
Farkost:
– Käringsjön – Skoghall Kanadensare Ally kanot
– Skoghall – Göteborg Havskajaker Prijot Touryak 500 och Prijon Touryak 470 LV

Det började med att jag en blåsig oktoberdag bläddrade i boken ”Nordens längsta vattendrag” för mer än två år sedan. Det slutade med en 31 dagar lång paddeltur från Härjedalen till Göteborg.  Den boken är inspirationen till denna tur.

lrg_dsc03315

En start med tydligt mål. Foto: Mats Bentzer

Jag presenterade idén för Linnea under vintern 2016. På sommaren 2017 bestämde vi oss för att sluta fundera och börja göra. Paddlingen längs Nordens längsta vattenväg skulle bli verklighet kommande sommar. Så med ett år kvar till start började vi på allvar att planera.

Paddling i Aclima
Storm lär sig gilla livet i kanot. Foto: Roger Strandberg

Förberedelserna har innehållit allt ifrån kartstudier, jagat information om de olika vattnen, test av utrustning, paddelträning och inte minst att lära vår hund Storm att trivas i kanoten. Vår ambition har hela tiden varit att ha honom med men vi var länge osäkra om det skulle funka. Sista turen innan avfärd hittade han dock lugnet och vi beslutade att han kvalade in. Det är vi glada för. Att långtura med sin hund är en extra dimension.

Naturen längs vår färd har varit varierad. Det började med fjäll. Hemtamt och vackert. När den sista trädfria toppen hamnat bakom våra ryggar i Trysil tog de djupa skogarna i norra Klarälvdalen vid. I takt med minskad fallhöjd ökar älvens kurvor markant. Den låga vattennivån tvingade oss att hålla huvudfåran, den så kallade ”kungsådran”. Det betyder att vi måste följa älvens ytterkant, därmed den längsta vägen. I Vänern fick vi uppleva fantastisk skärgård med ett myller av små öar, vikar och uddar. De längre passagerna med öppet vatten var extra spännande. Vidare söderut mot jordbruksmarker och en tilltagande civilisation för att avslutas där älven omgärdas av tunga industrier och trafikeras av stora färjor.

Även vattnets karaktär har förändrats drastiskt längs färden. Vi har paddlat allt från stora sjöar, små åar med strida strömmar och forsar till lugnflytande älv. Alla med sina tjusningar och utmaningar. Delar av färdvägen har inte varit möjlig för oss att paddla. Ibland har strida forsar, lågt vatten och den mänskliga påverkan i form av kraftverk och slussar tvingat oss till lyft. Vissa enkla och planerade, andra helt oförberedda och krångliga. En sak är säker. Långa paddlingar kommer nog alltid innebära en del lyft. Det är jag nu mentalt förberedd på.

DSC04964

Prijon Touryak från Kajaktiv. Foto: David Erixon

Inför korsandet av Vänern bytte vi vår Ally kanadensare mot varsin havskajak från Prijon och därmed tog Storms resa slut. I en kajak ryms inte 25-kilo hund.

DSC04872

Glada turkamrater! Foto: Linnea Nilsson-Waara

Men efter att vi korsat Vänern fick vi nya turkamrater i dagarna två. Lars, Håkan och David hängde på. Så otroligt kul att få återförenas med David på långtur!

Jag har paddlat tidigare. Både kanadensare och kajak. Men erfarenheten är begränsad. Därför bestämde vi oss att gå en kurs i paddling via Älvdalens Utbildningscentrum när tillfället dök upp. Mycket nyttigt. Men ändå kändes det väldigt spännande att bege sig ut på denna långtur. Lärdomarna har varit många. Men oavsett om jag tar mig fram vandrandes, skidandes, cyklandes eller paddlandes är essensen i att vara på långtur den samma; storslagen natur och det enkla livet. Att fokusera på att röra sig framåt, äta och sova. Ett liv fritt från abstrakta och mentala problem. Fritt från köer, försenad kollektivtrafik, tider att passa och konsumtion. Det är ”hands on” som gäller. Är du hungrig, ät. Är du törstig, drick. Är du kall, klä på dig och rör på kroppen. Problemlösningen är basal. Det är lätt att må bra.

img_4146

Bohus fästning. Foto: Niclas Bentzer

Den sista dagen vaknade vi i Kungälv och beräknade 29 kilometrar till havet. Till slutmålet. Innan lunch hade vi avverkat 15 av de 29. Det är lätt att börja slappna av. Tro att det är klart. Men det fanns ett orosmoment kvar mellan oss och slutstationen. Göteborgs hamn. Vältrafikerad av både fritidsbåtar och stora färjor vilket resulterar i vågor från alla håll samtidigt. Dessutom motvind och returvågor som studsar runt mot kanalens branta väggar. Ett kokande bubbel som kräver full koncentration av paddlaren. Sightseeingbåtarna Paddan rör sig snabbt kors och tvärs över vattnet. Likaså kollektivtrafikens båtar. Det känns faktiskt olustigt att vara på platsen. Vill snabbt därifrån. Vid Stenaterminalen stod stora färjor vid hamn. När vi närmade oss slog klockan två och trossarna till Stena Gothica lossas från kajen. Vi retirerar och söker skydd bakom en kaj. Lukten av fiskehamn var påtaglig. Färjan kränger sig loss från kajen, vänder ett halvt varv och sätter iväg mot havet följt av ett pärlband fritidsbåtar som väntat in färjans manöver. När kusten är klar glider vi fram från vårt gömställe och fortsätter ut. Ett ovärderligt redskap är appen Marine Traffic. Där syns alla stora båtar och deras färdväg. Med hjälp av den kan vi planera och undvika att sätta oss i obekväma situationer.

Till dig som funderar på att paddla Nordens längsta vattenväg är min rekommendation att överväga att svänga höger i Kungälv och istället följa Nordre älv ut till havet och på så sätt undvika Göteborgs hamn.

Minnet är nog positivt selektivt. Det tråkiga och jobbiga verkar försvinna först ur medvetandet. Kvar blir det lustfyllda och ljusa. Så i denna stund framstår hamnen i Göteborg som det tuffaste hindret på vägen mot havet, fysiskt och mentalt. Även om lågt vatten tvingat oss till otaliga lyft av eländig karaktär balanserades på spetsiga stenar med stor ryggsäck och 20 kilo kanot med myggen obarmhärtigt bitandes på kroppen. Men sanningen är den att de lite jobbigare perioderna faktiskt är viktiga under en tur. Och även i det civiliserade livet. Dem gör att stunderna när allt flyter som de ska blir extra njutbara. Kalla det balans, ying & yang eller vad du vill. Det behövs kontraster för att förstärka upplevelsen. För att förstärka livet!

Inspirationen till upplevelser finns ständigt närvarande runt omkring oss. Så tänk dig noga för innan du bestämmer dig för att bläddra i en bok, för det kan resultera in en nyfikenhet som inte kan tystas utan som kräver ditt fulla engagemang för att tillgodoses. Undra om jag inte tar en sväng till biblioteket under veckan.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till alla som gjort denna tur möjlig!

/Niclas

Dag 31. 30 juli. Kungälv – havet utanför Göteborg, 29 km

Det började med en bok som heter ”Nordens längsta vattendrag” för mer än två år sedan. Nyfikenheten när jag bläddrade igenom dess sidor blev till en låga av upptäckarlust som endast kunde tillfredsställas genom att genomföra. Vi har planerat denna tur i över ett års tid och idag nådde vi slutdestinationen efter 31 dagar och 805 kilometer (enligt mätning av våra GPS klockor). Från källan i Käringsjön som ligger i Härjedalen till havet utanför Göteborg. Vi har paddlat Nordens längsta vattenväg!

Två glada paddlare framme i Göteborg.

Känslorna var varit många under dagen. Den som skulle bli turens sista. Självklart infinner sig en stolthet att vi lyckats genomfört turen på det sättet vi velat och mått bra hela tiden. Vi är glada över att få komma fram, men samtidigt kryper vemodet på, för nu är det ju slut. Både jag och Linnea älskar turlivet. Naturupplevelserna, enkelheten som det innebär och att få umgås med varandra. Men nu är det över. I alla fall för denna gång.

Välkomstkommitté ända från Grövelsjön.

Christina och Anders Ejdervik.

Foto: Niclas Bentzer

Målgången blev något alldeles speciellt. Våra vänner Anders och Christina från Grövelsjön välkomnade oss till Göteborg och detta fina mottagande glömmer vi aldrig. En kaffeburk av näver tilldelades oss hängandes i ett band likt en guldmedalj. Därefter bjöds vi på gofika och en avslutande kall öl. Efter ett tag dök vår vän Johan upp. Han bor på Tjörn tillsammans med sin familj. Han kom enkom för att hämta oss och köra våra kajaker till Kajaktiv på Tjörn. Vilken hjälte! Dessutom har vi bjudits på enastående middag, varm dusch, trevligt samkväm, golftävling i trädgården, sovplats, mys med tre dagar gamla kycklingar och imorgon skjuts till tåget som tar oss till Falun. Vi är lyckligt lottade som har så fina människor i våra liv.

Hela turen kan lättast sammanfattas som upplevelserik. Visst har det många gånger varit kämpigt, både fysiskt och psykiskt. Speciellt när Storm smet och vi trodde att han var förlorad, eller då vi fick bära kanot och packning i fyra kilometer i obanad fjällterräng. Anspänningen inför korsningen av Vänern har varit hög. Men vi har fått uppleva storslagna fjäll, dånande forsar, spegelblanka sjöar, djupa skogar, kristallklara vatten, roliga människor och inte minst fått umgås med varandra!

Några höjdpunkter från turen. Ett spegelblankt Femunden med Rendalssølen som utsikt toppar listan. Norra Klarälven med den dramatiska dalgången, fina paddlingssträckorna och sandbankar som inbjöd till härliga bad är en fin upplevelse. Skärgården kring Lurö får högsta betyg. Listan kan göras lång. Den största behållningen, liksom vid alla andra turer är ändå mötena med människor. Både de som vi redan känner som kommer och hejjar på oss till nya bekantskaper vi stöter på.

Det kommer en utförligare sammanställning framöver. Nu ska vi njuta av allt vi har fått vara med om och vila rumporna från att sitta 10 timmar per dag.

Tack för denna gång!

Stort tack till alla som på olika sätt har stöttat oss, både via sociala medier och i verkliga livet.

/Niclas

Dag 30. 29 juli. Lilla Edet – Kungälv, 37 km

Näst sista dagen på denna tur. Imorse hade vi 65 km kvar till havet efter att sista slussen i Lilla Edet passerats. En märklig känsla infinner sig om att snart är denna tur, som vi har planerat i ett års tid, över. Tur det finns nya saker att upptäcka!

Paddling på Göta älv.

Det märks på våra kroppar att de nu har anpassat sig till kajaklivet. Vi kan paddla längre sträckor utan att behöva gå i land för att sträcka på benen. Men det börjar också strama lite i axlar och ryggar.

Bohus fästning har gett namn till landskapet Bohuslän.

Foto: Niclas Bentzer

Dagens destination blev Kungälv som har en intressant historia som bl.a. kan skådas i Bohus fästning. Den började att byggas 1308 för att stärka Norges dåtida sydgräns. I mitten på 1700-talet avvecklas fästningen och är numera en restaurerad ruin belägen på en 40 meter hög klippa på Bagarholmen i Nordre älv.

Kexfabriken lägger snart ner och flyttar produktionen till Lettland.

Imorgon beräknar vi att paddla in i centrala Göteborg och vidare ut i havet som enligt Fiskeriverket tar vid längs en linje från nordligaste udden på Älvnabben vid Västerberget i Långedrag över Knippelholmens fyr till västra piren vid Arendals småbåtshamn på Hisingen.

Vi har då gjort vattnets resa från källa till hav längs Nordens längsta vattenväg.

/Niclas

Dag 29. 28 juli. Vänersborg – Lilla Edet 34 km.

Från marinan i Vänersborg paddlade vi över den lilla Vänernviken Vassbotten och in i den grävda kanalen Karls grav som stod färdig 1752 för att kunna leda sjötrafiken mellan Göta älv och Vänern förbi fallen vid Vargön och Önafors. Kanalen är nästa 4 km lång och därmed ett imponerande bygge med tanke med vilka resurser som stod till förfogande på 1700-talets mitt.

Slussen i Brinkebergskulle.

I Brinkebergskulle som sammanfogar Karls grav med Göta älv fick vi träffa på vår första sluss. Vi tror att det inte är tillåtet att slussa med kanot och har gjort den egna bedömningen att det innebär för mycket risk. Därför har vi inte tagit reda på om det är tillåter eller ej. Innan slussen på den östra stranden fanns en bra brygga att ta upp på. Sen tog vi bron över slussen och satte i några hundra meter söder om slussen på den västra stranden.

Slusscaféet i Trollhättan.

Foto: Linnea Nilsson-Waara

Vitaminer och så där.

Foto: Linnea Nilsson-Waara

I Trollhättan väntade ytterligare slussar. Vi plockade upp på västra stranden precis innan Slusscaféet där det fanns en bra brygga. Vi lunchade på caféet och rekommenderar ett besök! Missa inte chokladbollarna! Linneas kompis Janne som bor i närheten kom förbi. Han är en inbiten traillöpare och kan nog de flesta stigarna i området kring Vänersborg och Trollhättan.

Den ursprungliga slussen i Trollhättan som användes på 1800-talets början.

Foto: Linnea Nilsson-Waara

Alltid kul att träffa på bekanta!

Foto: Linnea Nilsson-Waara

Efter lunchen lastade vi kajakerna på vagnar och rullade genom slussområdet. Ett fantastisk ställe där de gamla slussvägarna från 1800 och 1844 finns bevarade. Den som används idag invigdes 1916. Janne som är hemma i området och dessutom historielärare i grunden gav oss en guidad tur. Området är trevligt och har mycket att erbjuda, även till dig som inte åker båt.

Göta älv trafikeras av stora lastfartyg.

Foto: Linnea Nilsson-Waara

Delar av Göta älv är smal och det är olämpligt för oss i små kajaker att möta stora båtar på dessa ställen. Tack vare appen Marine Traffic kan vi dock hålla koll på båtar och planera vår framfart.

Vi hade ställt in siktet på Lilla Edet men halvvägs mellan Trollhättan och Lilla Edet drog ett oväder in. Även om vi endast träffades av några få regndroppar så orsakade den starka motvinden att vår fart framåt kraftigt sjönk. Vi började kolla efter tältplatser. Men vips drog ovädret förbi och vinden avtog. Nu är vi i Lilla Edet och imorgon ska vi lyfta förbi turens sista sluss. Turens sista mänskligt skapade hinder.

/Niclas