Säsongspremiär på snö!

Hade inga direkt planer för helgen. Men så plingade det till i telefonen. Ett MMS med en bild. Det var inga problem att motivera mig till 32 mil i bil, enkel resa.

MMS från Maja

Ett magiskt meddelande…

Igår, direkt efter jobbet slängde jag mig i bilen och körde till Klövsjö, hem till Maja och Calle. Det var Maja som skickat bilden från skidspåren i Storhogna. Åtta kilometer spår, av enbart natursnö. Rullskidor är bra träning men för varje pass jag gör så växer längta efter att få åka skidor, ”på riktigt”. Men under gårdagens bilresa undrade jag om detta inte var ett lur. Inte en gnutta snö på vägen till Vemdalen. Men i backen upp mot Vemdalsskalet förvandlades landskapet. Vägen blev vit, små plogvallar på sidorna och träden var vackert snötyngda. Jag hade passerat genom garderoben rätt in i Narnia. Det skulle nog bli skidåkning trots allt!

Narnia?

Magiskt vinterlandskap.

Spåren var helt över förväntan. Visst fanns en del genomslag och därmed möjlighet att bekanta sig med blåbärsriset. Så för den som fundera på att åka, lämna finskidorna hemma.

Trevligt sällskap förgyller en skidtur.

Trevligt sällskap förgyller en skidtur.

 

Vi var inte ensamma i spåren. I en region som Jämtland finns det många duktiga åkare som fått nys om spåren. Var en hel del SM-, VM- och OS medaljer som skidade runt. Och säkert en hel del kommande storåkare också kändes det som. Jag tycker att det är inspirerande att få åka ”tillsammans” med duktiga åkare. Det är något estetiskt vackert över skidåkare som bara flyger fram i spåren. Kroppens rytmiska rörelser skapar en rörelseenergi som förflyttar åkarna fram genom landskapet i en otrolig hastighet. Någon gång idag hamnade jag precis bakom. Försökte ta rygg och låtsades att det var ett OS som pågick. Jag vann inte. Men försöker lära genom att titta på hur dom gör.

Blå himmel, skidspår och snötyngda träd.

Blå himmel, skidspår och snötyngda träd.

Premiär är alltid premiär. Som en kalv på grönbete. Entusiasm, nästan extas över att få vara på snö, blandad med en liten nervös förväntan, hur kommer det att kännas i kroppen? Första kilometrarna kände jag mig lite som en blandning av Chevy Chase rollfigur i Ett päron till farsa och Sunes pappa Rudolf. Ni vet, alla vill väl, men det blir fel. Korsade skidor, balanssinne ur funktion och skakiga ben i nedförsbackarna. Klarade mig dock utan vurpor och annat. Muskelminnet vaknade till liv och kroppen kändes riktigt bra. Framförallt armarna fungerade bra i stakningen, troligtvis ett resultat av betydligt fler pass rullskidor under sommaren och hösten. 34 kilometrar senare sitter jag nu nöjd i soffan och tuggar på en banan. Livet är bra gött. Tänk vad ett ett meddelande på telefonen kan leda till!

Fina spår i Storhogna.

Fina spår i Storhogna.

/Niclas

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s