Nordenskiöldsloppet 10 april 2016

Vilken upplevelse vi har fått vara med om. Nu vill vi dela den mer er. Eftersom berättelsen har två huvudpersoner har vi delat upp den i två delar. Först kommer Niclas redogörelse för dagen och därpå följer Davids. Håll till godo!

Niclas upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Anmälan gjordes någon gång i oktober eller tidig november. Nästan ett halvår innan start. Men tiden går och plötsligt är det dags. Tyckte att jag har haft all tid i världen att träna och förbereda mig. Träningsmiljön har det verkligen inte varit något fel på. Vintern i Grövelsjön har varit fantastisk och jag har kunnat åka skidor hela vägen fram till Nordenskiöldsloppet. Räknar med att kunna skida vidare några veckor till faktiskt. Inte minst att få kasta mig ut med skejtskidorna på den åtråvärda skaren (jodå jag tycker fortfarande det är kul). Motivationen det inte heller varit några större fel på. Har åkt mer längd denna vinter än någon annan vinter förut (räknar ej vinter 2013 då jag skidade 253 mil genom Norge). Vinter 2016 blev också mitt första år med mer inriktning mot nummerlapp. Debut i Vasaloppet.

IMG_3468

Team Deluxeturer inför starten av Nordenskiöldsloppet 2016

Varför?
Den frågan har jag fått många gånger de senaste åren. En stor del av svaret grundar sig i den glädje jag finner i att åka skidor. Motion, rekreation, träning, adrenalin, naturupplevelse, socialt eller ett tillfälle att sortera tankarna. Det är mycket olika upplevelser paketerade i samma paket av rytmiska rörelsemönster genom omgivningen. Även svaret till fråga ”Varför Nordenskiöldsloppet” grundar sig på ovan men också på en önskan om en häftig upplevelse och möjlighet att testa kroppen.

Skräckblandad förtjusning
03.45 och klockan ringer. Kläderna jag ska åka i hänger preparerade och klara. På överkroppen Coolnet från Aclima och på benen motsvarande långkallingar. Är sjukt imponerad över dessa plagg som hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr. Skidhandskar i form av Lillsports Legend Gold, hårband från Bergans, strumpor från Aclima och som kronan på verket Team Deluxeturers tävlingsdräkt framtagen tillsammans med vår partner Noname sportkläder.

IMG_3453

Kollar kartan. Fattar fortfarande inte hur långt det är.

Efter intag av frukost och sista prepp satte vi oss i bilen i riktning mot starten i Purkijaur cirka 16 km väster om Jokkmokk. Samma plats från vilken starten gick 1884 för Pavva Lasse och dom andra. Ännu känner jag mig lugn och stämningen vid starten är på topp!

IMG_3451

Bansträckningen anno 2016

Jag har anmält mig i motionsklassen och startar i follan längst bak av de totalt cirka 370 anmälda. Min plan är att gå ut lugnt, hålla igen och hitta en fart som fungerar i 200 kilometer. Det är egentligen först nu när jag knäpper på mig skidorna som jag inser faktum. 20 mil är sjukt långt! Mer än dubbelt så långt än vad jag någonsin skidat förr i en och samma smäll. Mer än dubbelt så långt som Vasaloppet! Liten panikvarning. Men jag lyckades snabbt slå bort tankarna och började istället småprata med grannen i spåret bredvid. Han var från utlandet och pratade varken svenska eller engelska. Men det spelade mindre roll. Jag pratade på för husbehov.

IMG_3461

Hitta sin plats och räkna i vilket spår så att man hittar sina skidor igen.

Starten går
06.00 går starten. Till början brett med spår för att sedan rätt raskt smala av till två. Men det fungerade väldigt bra. De flesta förstod att 20 mil är långt. Ej behov att brådska.

Arrangören har verkligen förstått vikten av att samla marknadsmaterial. Kameror överallt. Till och med inhyrd helikopter. Synd om killen som snubblade på ett tappat kamerastativ dock.

Vädret sa att det skulle vara minus hela natten vid starten. Men när vi kom var vattenpölarna just vattenpölar. Utan tillstymmelse till is. Sjön vi skidade iväg över var bitvis rejält blöt och hoppet om räls dog. Men tempot var behagligt, kroppen stark och stämningen god. Skidade förbi bragdhjälten Anders Olsson, som sittandes skulle ge sig på att staka hela banan, och skämtade något om att solen nog skulle bli dagens jobbigaste då jag glömt att smörja in mig med solskydd.

Det blir räls!
På grund av varm påsk och snöbrist har arrangörerna tvingats ändra om banan in i det sista. Istället för platt och sjö (cirka 300 höjdmeter) till betydligt mer kuperat och skogsbilväg (över 1400 höjdmeter). Starkt jobbat att hitta denna lösning så kort inpå. Och ärligt så tror jag, utan att veta, att denna bansträckning är betydligt roligare än det nästan helt platta sjöoriginalet. Så tummen upp för fin bansträckning!

Efter nästan en en mils skidande kommer vi ut på en skogsväg och döm av min förvåning. Här är spåret helt ihopfryst, stenhårt och snabbt. Tack tomten för denna världsbästa julklapp! Skidorna går lätt och jag kan staka överallt. Skidglädje i kubik! Påminner mig om att hålla igen och spara på krafterna men får nog ändå lite hybris och går väl mycket på armarna. Fick nog sota för det senare efter cirka 13 mil. Men så länge spåren höll ihop fint och var kalla, i mitt fall till mil nio om jag inte missminner mig, var detta den absolut finaste och roligaste skidåkning jag någonsin upplevt. I tävlingsform.

Vid kontroll efter 99 kilometer klockar jag in på tiden 6:02:12. Spöar min egen tid på Vasaloppet med nästa 20 minuter (trots 9 kilometer mer åkning)! En stor skillnad. Då målgång. Nu hälften kvar.

Växthuseffekten
Fram till 90 kilometer kändes det mesta bra. Sen börjar mitt tynande fäste i kombination med stigande temperaturer att ställa till det. Plusgrader och en obarmhärtig vårsol förvandlar den snabba rälsen till blöt och sugande snö. I spåren är det blötare än mellan dem. Så jag försöker stå så mycket som möjligt mellan dem. Men nu börjar jag möta täten. Då det endast finns två spår, ett i varje riktning, och de stora pojkarna också vill stå mellan håller jag mig snällt i mitt spår och undviker därmed alla former av chicken race.

Efter vändningen vid Granudden och åter till kontrollen i Randijaur-Parkijaur får jag hjälp att lägga på mer fäste på skidorna. Tack till dig stora hjälte som bemödade dig med att klistra mina lagg! Armarna var nu rätt trötta efter 99 km stakning. Ärligt talat så var jag stundtals sugen på att amputera bort armbågarna som värkte friskt. Med facit i hand borde jag ha fixat med fästet tidigare i loppet för att kunna använda benen mer och hålla mig fräschare längre.

Svindlande tanke att hälften återstod! Bara att slå bort och istället fokusera på nästa kontroll och på nästa stavtag.

Min hastighet talar sitt tydliga språk. Från att ha legat på 16 till 18 kilometer per timme under de första 82 kilometrarna minskade den rejält till att pendla mellan 11 och 14. Lågvattenmärken kom mellan kilometer 164 och 176, 9.30 kilometer i timmen.

Det förbättrade fästet betydde också försämrat glid och jag fick svårt att hänga på. Tappade placeringar och kunde inte ta rygg. Armbågarna och axlarna värkte. Fick åka helt själv långa stunder. Musiken i öronen hjälpte mig att tänka på annat.

Energiboost
Kontrollen vid Karratsvägen var den enda som gick att nå bilvägen. På väg åter mot målet i Jokkmokk hoppades jag på support där, som jag haft på väg mot Granudden. Tack och lov så stod dom där. Vårt eminenta serviceteam och bättre hälfter Linnea och Johanna. Efter lite mat, dryck, kram från Linnea och en klapp i baken lyckades jag skrapa ihop orken och fick åter upp snittfarten till 14 kilometer per timme. Tänk vad lite yttre stimulans kan göra för motivationen. Utan peppen och stöttningen hade jag haft svårt att nå målet. Så mitt största tack till er!

image

Efterlängtad kontroll.

Sjön suger
Sjöar må vara platta men inte alltid bättre för det. Bansträckningen gick åter till starten vid Purkijaur över sjön för att vända där och gå nästan samma väg åter över sjön och vidare mot Jokkmokk.

Kraften i stakningen var inget att skryta med och armbågarna värkte. Att diagonala på platten går inte fort. I alla fall inte för mig efter 160 km åkning. Sjön var rejält blöt och stavfästet borta. Jag tittar upp och sjön känns oändligt lång och hela vägen bort ser jag sporadiska prickar med skidåkare röra sig. Jag började räkna pinnar. Staka två och diagonala en. Det hjälpte mig fram till kontrollen vid starten i Purkijaur.

Väl där var jag så slut och blöt om fötterna att jag var en hårsmån från att kasta in handduken. Men då kom jag att tänka på Järnmannen från Hagfors, Anders Olsson. Han är förlamad från midjan och neråt vilket gör att hans förutsättningar blir sittandes stakning. Om han kan hitta kraften att göra detta ska tusan jag också klara det! Klämde en extra smörgås och stapplade vidare de sista 35 km mot målet med Järnmannen i tanken och Eye of the tiger i lurarna!

Skidkompis
Vid näst sista kontrollen efter 176 kilometer kommer Staffan medan jag står och försöker fylla på energidepåerna. Han tittar på mig och säger: ”Nu fixar vi det här tillsammans!” Han anade inte hur mycket jag behövde det. Någon att få ta rygg på, någon att prata med så att den stela kroppen kunde glömmas bort. Tack vare Staffans dragvilja tog jag mig fram till målområdet och det avslutande varvet på elljusspåret.

Grym avslutning
Sista 10 kilometrarna av loppet gick i Eljusspåret i Jokkmokk. Nu var det nära målgång och plötsligt var antalet kilometrar under tvåsiffrigt!

Men vilken avslutning. Elljusspår brukar ju vara kuperade. Men detta var något utöver det vanliga. Varje backe kändes som väggen i Ninja Warrior. Fick liksom häva mig upp med armarna i minuslutning sista biten. Eller så var det kroppens sätt att säga att vi skidat en bra bit innan. Men jag kände mig stark och krafterna återvände varje gång jag hörde musiken och speakerns röst från målområdet.

Målgång
Sista 500 metrarna var helt platta och jag kände dom väl eftersom att vi varit där dagen innan och testat skidor. Staffan och jag höll fortfarande ihop planerade gemensam målgång a’la bröderna Blomqvist i Vasaloppet av årgång 1988.

Vi slog av lite på takten för att suga lite på karamellen. Känslan av att denna jobbiga men fantastiska upplevelse snart skulle vara över ville jag njuta av. Obeskrivliga känslor!

Vi korsar mållinjen samtidigt och sträcker händerna i luften. Trötta men glada efter 14 timmar och 16 minuter ute i skidspåret.

IMG_3627

Ovärderligt samarbete fram till mållinjen!

De trehundra metrarna att gå från målet till bilen var ett lopp i sig. Stapplandes på trötta ben stöttad av min bästa vän och stora kärlek i livet. Tack Linnea för att du finns!

Sammanfattningsvis
– Skidade jag mina snabbaste 90 km hittills
– Har arrangören och alla i staben gjort ett grymt jobb som fått till detta lopp! Extra stort tack till alla er ute på kontrollerna för uppmuntran och stöttning!
– Är 20 mil långt men inte absolut inte omöjligt
– Ses vi på startlinjen 2017?

/Niclas

Davids upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Ja hur börjar man detta. Vilken dag det var! Så mycket intryck, känslor och upplevelser. Allt från eufori till total uppgivenhet, ibland inom loppet av bara några minuter. Men jag börjar väl vid starten, eller strax innan. Klockan ringer klockan 03:45 och en timme senare rullar vi mot startplatsen. Inga Vasaloppsköer utan trafiken flyter på fint. Enda kön är den till dass men den är desto rejälare. Fast de bestyren hinns med trots kön.

Starten går på sjön Purkijaur
Startfältet är cirka 20 spår brett och jag står som tredje person i mitt spår.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Som vanligt sätts det av i högsta fart när startskottet går. Efter några hundra meter går det ihop till två spår och fältet dras ut och spricker upp. Det har varit minusgrader på natten och spåren är stenhårda och snabba. Till min glädje ser jag plötslig att andraklungan som jag ligger i tar in på täten och cirka två kilometer in i loppet så är vi ifatt. Tätklungan är stor och består av uppskattningsvis cirka 60 personer.

Taktik
Taktiken för att åka 20 mil så snabbt som möjligt är att hitta rätt tempo. Ett tempo som tar en framåt snabbt men som inte tömmer depåerna alltför snabbt. Dessutom är planen att kontinuerligt fylla på med energi.

När vi efter några kilometer lämnar sjön och åker in i skogen tror jag att klungan kommer spricka upp men den är fortsatt samlad. Den blir lite utdragen vid tvära svängar men samlas ihop igen på raksträckorna. Vi kör mestadels på skogsbilvägar och det är två spår i bredd.

Tappad vattenflaska
Vätskekontrollerna kommer cirka var 15:e kilometer och för att kunna dricka däremellan kör jag med ett litet vätskebälte med löstagbar flaska som jag kan byta med jämna mellanrum.
Vid åtta kilometer är jag fortfarande med i tätklungan och ska ta min första klunk. När jag tar upp flaskan händer dock det som inte får hända om planen är att man ska dricka med jämna mellanrum. Jag tappar flaskan när jag tar upp den ur bältet och får klara mig utan vätska. Ingen fara för stunden men jag vet att det är dumt i långa loppet.

Effektiv klungkörning
Efter 15 kilometer ligger jag fortfarande med i tätklungan men då tycker visst någon att det är slut på sällskapsresan. Tempot skruvas upp och fältet dras ut. Jag känner mig dock oförskämt pigg och har snabba skidor. Det kloka vore på ett vis att ta det piano och hitta en bra rygg. Men det är ju så kul att åka skidor snabbt så jag bestämmer mig för att köra offensivt och fortsätta i ganska hög fart med hopp om att hitta en bra klunga att köra med och utnyttja det snabba föret. Första vätskekontrollen kommer efter cirka 17 kilometer men sedan får jag vänta till kilometer 35 på nästa slurk. Strax innan den drickan har det bildats en liten klunga på fem personer som jag är en del utav. Vid kontrollen får jag en ny flaska av Johanna som är med och servar under loppet (Hon och Linnea sköter dessutom vår fb-sida på ett strålande sätt under loppet). Vi som kör i den klungan får till ett väldigt fint samarbete där vi drar cirka en kilometer var och sedan roterar. Det flyter på väldigt fint och vi passerar markeringen för 50 km på 2:10. När vi passerar 64 km ligger vi endast 5 minuter bakom täten! Så här i efterhand lär det vara bland den snabbaste och bästa skidåkningen jag någonsin presterat.

Granudden, banans vändpunkt
Efter cirka 80 km ska vi nå banans vändpunkt och innan dess någon gång ska vi alltså möta tätklungan. Det är imponerande att se deras frenetiska stakande när de kommer flygandes i det mötande spåret. En av de jag åker med utbrister. ”Det är sjukt vad de kör!” Och vi andra håller med. Jag tror att vi ligger långt bakom täten men endast 5 minuter senare så visar det sig att vi också nått fram till vändpunkten. Det var en väldigt härlig känsla att konstatera att jag hade skidat nästan lika snabbt som den där frenetiskt stakande klungan som jag precis mött. Jag känner mig stolt, glad och upprymd.

Från eufori till vemod
Några minuter senare är känslan den motsatta. De jag åker med skruvar upp farten lite, min kropp har i samma veva fått slut på bränsle och känns stum. Solen har tittat fram bakom molnen så att det känns som att min kropp börjar koka. Dessutom börjar snön att mjukna och glidet blir sämre. Det blir plötsligt en lucka till de jag kört med i 5 mil. Jag vill så gärna fortsätta flyga fram med dem men det vill inte min kropp och jag tvingas att släppa dem.

Jag vet att jag måste få i mig energi för att kunna bryta denna trend och jag måste få bukt med min överhettade kropp. Jag gör ett blixtsnabbt stopp för att slita av mig underställströjan och i samma veva trycker jag en gel. Det känns genast bättre men jag förstår att det riktigt snabba tåget för dagen har gått utan mig. Jag försöker att hänga med någon av de åkare som passerar mig men det går inte. Så fort jag ökar farten det minsta så blir jag tvärstum. Jag försöker istället att lägga mig på ett tempo som jag tål och istället för att tycka synd om mig försöker jag konstaterar att jag faktiskt åker skidor i strålande sol, något av det jag tycker är allra bäst här i livet.

På kontrollerna äter jag bananer och dricker blåbärsoppa och tar även med lite energi att kunna stoppa i mig mellan kontrollerna. Jag blir illamående när jag äter och dricker men jag vet att jag måste göra det ändå. Det är först efter 13 mil som det börjar kännas hyfsat igen. Det är lite hårdare spår en mil där, bättre glid och jag tappar inte lika snabbt på de som passerar mig. Dessutom vet jag att jag snart, efter 13,5 mil, ska få träffa min kära och då få ny energi både kroppsligt och mentalt.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Efter 14 mil testar jag till och med att hänga på ett par som passerar. Det funkar fint i 4 km men sedan blir jag om möjligt ännu tröttare än förut. Jag vet dock att enda sättet att ta mig framåt det är att fortsätta mala. Den starka lusten och ingivelsen att bara stå och hänga på stavarna, den kommer inte att ta mig någonstans. Jag ser på klockan att jag borde ha stora möjligheter att trots allt komma in under 12 timmar vilket jag har haft lite som mål inför loppet. Jag slappnar av lite och tuffar vidare.

20 mil stakning
Jag har aldrig sett mig som en stakare. Jag tycker om att diagonala och brukar kunna plocka placeringar uppför. Men under årets Vasalopp så höll fästet bara i 3 mil, resten stakade jag och det funkade bra.
Inför detta lopp hade jag lagt ett tunt lager klister och tänkte att det kunde vara skönt att ha om armarna skulle ta slut. Men jag ville inte lägga för mycket klister och riskera att det skulle ta glidet. Men de isiga spåren under loppets inledning nötte hårt på klistret och när jag väl testade fästet efter några mil så var det obefintligt. Jag skulle kunnat stanna och lägga på mer men tänkte att jag testar att köra vidare och så kanske jag en gång för alla kan intala mig att jag faktiskt kan och orkar att staka långa tävlingar.

När vi kommer tillbaka till sjön där starten gick så är det riktigt sugande före. Det är ett monotont malande som tär på både kropp och psyke. Jag känner mig dock glad att banan drogs om i sista stund på grund av snöbrist och inte konstant går på sjö som det först var tänkt. Skönt också att veta att det är mindre än fyra mil kvar, målet känns inom räckhåll.

Solen gassar
Efter 17 mil så känns det som att solen gör ett nytag i sin ambition att koka mig. Jag kavlar upp ärmarna och gnor in snö i ansiktet vilket ger en skön svalka. Vi ska upp för ett par svaga motlut till foten av en slalombacke. Jag hugger mig upp ett stavtag åt gången och är glad att jag sluppit kramp i såväl mage som armar. Det enda som krampat är konstigt nog bara höger lår. Ett stavtag åt gången och jag tar mig sakta framåt. Jag längtar verkligen efter att få lägga mig ner, sträcka ut ryggen och vila. Men vetskapen att det nu bara är ett par timmar kvar får mig att bita ihop.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Mål i sikte
Efter kontrollen vid slalombacken är det svagt utför in till Jokkmokk. Där passerar vi lite retligt målområdet innan vi ger oss ut på ortens elljusspår för att tillryggalägga loppets sista mil. Med 10 timmars skidåkning i kroppen så känns de branta backarna och tvära svängarna riktigt sega. Vetskapen att målet är nära ger dock kroppen en massa härlig positiv energi och när jag kommer till skylten som säger att det är 1 km kvar så känns det otroligt härligt. Jag har ingen åkare precis bakom så jag behöver inte stressåka utan försöker åka stort och vägvinnande och njuta av stunden. Med bara upploppet kvar ser jag att klockan fortfarande visar något på 10 timmar och 59 minuter. Jag spurtar in och får tiden 10:59:28

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

Efter loppet
Jag är mycket nöjd med att ha skidat så här långt. Jämfört med Vasaloppet så var det så klart mycket jobbigare. Såväl fysiskt som psykiskt. Att gå tom på energi och veta att det fortfarande ligger 12 mil framför är ingen hit. Men jag tror helt klart att detta är ett lopp som många Vasaloppsåkare skulle reda ut med bravur. Jag tror att nyckeln är att man måste vara inställd på att man ska vara igång en lång tid och ha en plan för hur man ska handskas med svackorna när de kommer.
Så här dagen efter känns kroppen ungefär likadant som efter ett Vasalopp där jag lyckats ta ut mig rejält. Med den skillnaden att blåsorna i händerna är större än vad de blir efter Vasaloppet.

Loppets längd
Loppet skulle precis som originaltävlingen vara 22 mil. Det gick inte på grund av snöbrist på sjöarna och tävlingsorganisationen har gjort en heroisk insats som fick till en alternativ bana. Först sa de att den skulle mäta 18 mil men gjorde sedan lite ändringar och fick upp den till 20 mil, på papperet. Av allt att döma var den nog tyvärr inte längre än cirka 18 mil. Så säger min klocka och även andra deltagares klockor landar på ungefär sammas distans. Det är hur som helst en otroligt lång sträcka men jag tycker det bör tas i beaktande om du ska jämföra genomsnittshastigheterna från loppet.

Nästa års lopp
Loppet ska köras även nästa år. Under själva loppet var jag övertygad om att jag inte ska stå på startlinjen 2017. Men redan nu efter bara ett dygn så har jag hunnit börja vackla i mitt beslut. Vi får väl se hur det känns när anmälan väl öppnas…

Lyckat arrangemang
Det är första gången loppet körs i modern tid. Jag är imponerad. Det funkade överlag väldigt fint. Så klart finns det lite detaljer att jobba på men man hade verkligen lyckats i ambitionen att få med hela bygden. Folk på orten kändes delaktiga och som deltagare kände man sig verkligen sedd av funktionärerna. Jag hoppas och tror att loppet har en ljus framtid.

/David

Länkar för den som vill läsa mer

Resultatlista

Artikel som sammanfattar loppet

Bilder

Tävling är bästa träning!

Såg av en slump att Idre-Särnaloppet skulle gå av stapeln lördagen den 23 januari. 45 kilometer klassisk stil. Ursprunglig bansträckning med start på Idre Fjäll och målgång vid campingen i Särna. På grund av snöförhållandena ute i terrängen blev det istället 3 varv på en 15 kilometerslinga i det fina Burusjöspåret.

IMG_1363

Bra sällskap gör det ännu trevligare.

Jag har bara gjort en enda skidtävling med nummerlapp i mitt liv. Det var Kungsledenrännet förra vinter. 80 kilometer mellan Hemavan och Ammarnäs. Fast det var med turskidor och packning för då var vi påväg mot Treriksröset. Tänkte att det skulle vara kul att testa att göra ett lopp, på riktigt. Såg annonsen på fredagskvällen och loppet skulle starta på lördagsmorgonen. Bestämde mig för att ge skidorna en omgång valla. Blått glid och blått fäste. Prognosen sa minus 8 och uppehåll.

Det är en speciell stämning runt starten av ett lopp. Det snackas from, valla, väder och förväntade resultat. Alla är måna om att hålla nere förväntningarna bland övriga deltagare på sin egen insats. Kanske i en förhoppning om att kunna överraska?

IMG_1356

Skiddjungel

Som ny i branschen är det mycket att lära och ta in. Hur fungerar anmälningen, ska man lägga ut skidorna och vart ska man lägga dem? Vill inte lägga dem för långt fram och riskera bli en bromskloss men inte heller för långt bak och därmed tvingas köra slalom fram i spåret.

Anmälde mig i klassen H19 motion. Mitt mål med dagens lopp var att få ett riktig bra träningspass och förhoppningsvis kunna hålla en snitthastighet på över 13 km/timme.

Starten kändes riktigt bra. Trots att snön ramlade ner rätt ymnigt (i motsats till vad prognosen sagt) upplevde jag att det gick lätt. Hittade en bra rytm och fick en bra rygg att gå på. Ett tempo som passade mig. Men när det blev utförsåkning märkte jag att mina skidor inte alls gick lika bra och tappade snabbt 30 meter som jag sen fick jaga ikapp på platten och uppför. Har aldrig, på riktigt, förut fått känna på hur det är att ha ”dåliga” skidor. Inte minst den mentala aspekten var en nyhet och ett uppvaknande. Lätt att hamna i negativa tankar när det kommer åkare och lätt glider förbi utför och luckan växer.

IMG_5361

Dagens vinnare i herrklassen. Anders Södergren. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Jag höll ihop bra fram till kilometer 38. Där tog kraften slut och sista sju blev tunga vilket varvtiderna skvallrar om. Slutförde loppet på 03:12:18 och slutade på en sjunde plats i motionsklassen. Anders Södergren plockade hem segern i herrloppet på 02:12:14 så nu vet jag att det är cirka 60 minuter upp till toppen! Kul erfarenhet och detta var inte mitt sista skidlopp.

IMG_5371

På upploppet! Foto: Linnea Nilsson-Waara

Positiva saker från dagen:
– Erfarenheter av förberedelser för skidlopp.
– Idre-Särnaloppet är ett jättebra arrangemang! Stor cred till arrangörerna Idre Sportklubb och Särna Skidklubb!
– Inser att det är värt att lägg ner tid på att få till bra skidor. Att skaffa sig kunskap eller att skaffa sig någon som har kunskap och kan hjälpa till.
– Grymt bra täningspass. Tävling är bästa träning!

IMG_1367

Medalj! Till alla…

Sträcka: 45 km
Tid: 03:12:18
Varvtider: 1. 00:58:24 2. 01:01:36 3. 01:12:18
Höjdmeter: 649
Snitthastighet: 13,5 km/timme

IMG_5382

Trött och glad! Foto: Linnea Nilsson-Waara

/Niclas

Påskfirande i Idre

bild-33

Skidåkning för alla i Idre.

Jag har spenderat påsken på Idre Fjäll tillsammans med delar av familjen. Och vilken påsk vi fick! Strålande väder i dagarna fyra, fina pister, grymma längdspår och en folkmängd som inte innebar brutala liftköer.

Här hemma i Sundborn är vintern en minne blott, eller i alla fall snön som lyser med sin frånvaro, förutom någon enstaka rest från någon hopskottad snöhög. Tidiga vårblommor som snödroppar har börjat kika fram och snart kommer säkert tussilagon. På sjöarna ligger fortfarande isarna, men dom börjar blir extremt förrädiska och ibland krävs det att man har med en stege för att ta sig ut och in. Skridskorna har nog gjort sitt för säsongen.

I torsdags styrde vi kosan norrut mot Idre. Strax söder om Älvdalen började det ligga en del snö i skogarna. Hoppet tänds! Uppe på Idre Fjäll var snöläget exemplariskt. Cirka 70 centimeter i pisterna och ett par decimeter i naturen. Anlände rätt sent på torsdag så ingen skidåkning den dagen.

image-5

Ensamma i backen!

På fredagen var jag och broder Daniel först i liftkön och fick därmed njuta ostörda av dagens första manchesteråk. Men det var knappas det sista. Vet inte om många var morgontrötta men vi fick köra i släta pister ett par timmar. Men vädret, snön och prepareringen av backarna var bra så inte ens på eftermiddagen var det särskilt uppkört och puckligt, som det brukar kunna vara när vårskidåkning i liftsystem står på menyn. Även om fallhöjden inte erbjuder superlånga åk i mer lutande terräng så finns det något för alla. Gillar man att åka jättefort är Choken att rekommendera. Där tävlas det ibland i fartgrenen Speedski.

image-6

Bröderna Bentzer!

image-4

På skidtur mot Burusjön kan man njuta av utsikten mot Städjan.

Stuga med ski-in/ski-out är verkligen lyx, för såväl alpint som längd! Hem, käka lunch, vila trötta lår och sen snabbt ut igen.

Från toppen av Gränjesvålen (891 möh) (där själva liftsystemet och skidbackarna finns) ser man både Städjan (1131) och Nipfjället. Tillsammans utgör området Städjan-Nipfjällets Naturreservat som bildades 1992. Städjan är en välkänd fjällsiluett och utsågs redan på 1600-talet till världens högsta berg och gudarnas boning av professorn och naturforskaren Olof Rudbeck ()1630-1702) i hans verk Atlantica. Ett verk som idag kanske mest ses som en fantasifull skildring av och ett förhärligande av det Rudbeck ansåg vara Sveriges storhet. Städjan är troligen den mest besjunga fjälltoppen i Sverige. Det var nämligen efter att ha besökt platsen som Rickard Dybeck inspirerades till temat ”Du gamla, du fria du fjällhöga nord” då han 1844 författade det som skulle bli nationalsången.

Hoppas att det är fler än jag som haft en fin påsk i utelivets tecken! Kom ihåg att det fortfarande pågår en tävling på Instagram! Inspirera andra till fina utevistelser genom att tagga #deluxeturer med dina bilder. Ett av bidragen kommer att få ett fint pris bestående av ett friluftslivskit, innehållande bla en termos från Primus!

Banner påsktävling

Grattis Jämtland!

IMG_5591

Blå är Jämtlands himmel. Vita lyser Härjedalens fjäll och gröna är Ragundas skogar. I mitten det jämtska sigillet.

Idag, den 12 mars, firar Republiken Jämtland sin nationaldag. På flera håll runt om i Östersund, där jag nu befinner mig, vajar den jämtländska flaggan i stänger och på fasader. För att anses vara riktig jämte så ska man, enligt vad jag hört, ha bott i Jämtland i minst tre generationer. Så någon riktig jämte är jag knappast och jag identifierar mig snarare som dalmas. Vilket oftast avslöjas så fort jag öppnar munnen. ”Du låter som Gunde” är en ganska vanlig kommentar. Men det hindrar mig inte från att känna mig som hemma här i Jämtland, en av mina favoritplatser på jorden!

IMG_5604

Östersunds Skidstadion erbjuder oftast fina förhållanden under säsong för såväl elit som motionär. I bakgrunden skymtar Storsjön och Åreskutan.

IMG_5599

Medvinden på Storsjön i solgasset. Efter Vallsundsbron blir det fjällutsikt mot Bydalsfjällen tills man bestämmer sig för att vända åter mot Östersund.

Jag har firat Jämtland genom att just njuta av lite av allts som finns att göra. Började dagen med en skidtur på Östersunds Skidstadion i grymma förhållanden och efter lunch kunde jag njuta av en skridskotur på Storsjön i solskenet, hela tiden med fjällutsikt över Bydalsfjällen. Det är vad jag kallar livskvalitet!

IMG_5603

Lunch-lur i solen.

Så grattis på dagen älskade Jämtland. En av platserna jag kan kalla hem.

/Niclas

Ultimata dagen

Har styrt kosan norrut under helgen. Närmare bestämt Umeå. Var på jakt efter lite snö. Läget såg minst sagt dåligt ut. Gröna fotbollsplaner. Men uppe på Nydala skidstadion finns ett konstsnöspår som mäter nästan två kilometer. Finfina förhållanden! Speciellt om man har i åtanke att det finns exakt 0 millimeter natursnö i terrängen. Hårda fina spår och bra stavfäste. Så hatten av för spårmakarna som jobbat hårt för att få till detta! Dock saknas snö för att få till hela rundslingan på elljusspåret så det blir en vändslinga där man möter varandra ganska tätt då det är dubbla klassiska spår med skejt i mitten. Så ta det lugnt i utförskörningar och visa hänsyn, då går det bra.

En halv minusgrad i luften. Klisterföre i snön för att få fäste. Så det fick bli skateskidorna idag,  premiär för denna säsong. Kändes bra.

image-3

Fina förhållanden på konstsnöspåret i Nydala, Umeå.

Så här i början av säsongen när snön lyser med sin frånvaro i stora delar av landet finns det ändå små vita oaser där man kan få snö under skidorna. Ett bra sätt att hitta dem är via hemsidan Skidspår.se Den är helt ovärderlig!

image-2

Den ultimata dagen börjar med att jag får ge mig ut och åka lite skidor på morgonsidan. Gärna innan solen gått upp så att jag får njuta av soluppgången där ute. Att sen få bege sig hemåt, duka upp frukostbuffé och avnjuta den i tv-soffan tittandes på Vinterstudion är verkligen det bästa av två världar!

image

Värt varenda krona av tv-licensen!

/Niclas

Säsongspremiär på snö!

Hade inga direkt planer för helgen. Men så plingade det till i telefonen. Ett MMS med en bild. Det var inga problem att motivera mig till 32 mil i bil, enkel resa.

MMS från Maja

Ett magiskt meddelande…

Igår, direkt efter jobbet slängde jag mig i bilen och körde till Klövsjö, hem till Maja och Calle. Det var Maja som skickat bilden från skidspåren i Storhogna. Åtta kilometer spår, av enbart natursnö. Rullskidor är bra träning men för varje pass jag gör så växer längta efter att få åka skidor, ”på riktigt”. Men under gårdagens bilresa undrade jag om detta inte var ett lur. Inte en gnutta snö på vägen till Vemdalen. Men i backen upp mot Vemdalsskalet förvandlades landskapet. Vägen blev vit, små plogvallar på sidorna och träden var vackert snötyngda. Jag hade passerat genom garderoben rätt in i Narnia. Det skulle nog bli skidåkning trots allt!

Narnia?

Magiskt vinterlandskap.

Spåren var helt över förväntan. Visst fanns en del genomslag och därmed möjlighet att bekanta sig med blåbärsriset. Så för den som fundera på att åka, lämna finskidorna hemma.

Trevligt sällskap förgyller en skidtur.

Trevligt sällskap förgyller en skidtur.

 

Vi var inte ensamma i spåren. I en region som Jämtland finns det många duktiga åkare som fått nys om spåren. Var en hel del SM-, VM- och OS medaljer som skidade runt. Och säkert en hel del kommande storåkare också kändes det som. Jag tycker att det är inspirerande att få åka ”tillsammans” med duktiga åkare. Det är något estetiskt vackert över skidåkare som bara flyger fram i spåren. Kroppens rytmiska rörelser skapar en rörelseenergi som förflyttar åkarna fram genom landskapet i en otrolig hastighet. Någon gång idag hamnade jag precis bakom. Försökte ta rygg och låtsades att det var ett OS som pågick. Jag vann inte. Men försöker lära genom att titta på hur dom gör.

Blå himmel, skidspår och snötyngda träd.

Blå himmel, skidspår och snötyngda träd.

Premiär är alltid premiär. Som en kalv på grönbete. Entusiasm, nästan extas över att få vara på snö, blandad med en liten nervös förväntan, hur kommer det att kännas i kroppen? Första kilometrarna kände jag mig lite som en blandning av Chevy Chase rollfigur i Ett päron till farsa och Sunes pappa Rudolf. Ni vet, alla vill väl, men det blir fel. Korsade skidor, balanssinne ur funktion och skakiga ben i nedförsbackarna. Klarade mig dock utan vurpor och annat. Muskelminnet vaknade till liv och kroppen kändes riktigt bra. Framförallt armarna fungerade bra i stakningen, troligtvis ett resultat av betydligt fler pass rullskidor under sommaren och hösten. 34 kilometrar senare sitter jag nu nöjd i soffan och tuggar på en banan. Livet är bra gött. Tänk vad ett ett meddelande på telefonen kan leda till!

Fina spår i Storhogna.

Fina spår i Storhogna.

/Niclas

Ny skidtur vintern 2015!

Efter ännu en sommar på fjället har nu löven åter blivit gula. Det betyder att vintern är i antågande och vad passar bättre att göra då än att planera nya, långa skidturer?

Till vintern 2015 riktar vi blickarna västerut mot det mäktiga Kanada och området Yukon. Under februari kommer vi att delta i det som beskrivs som världens tuffaste ultramaraton, Yukon Arctic Ultra.

Vintern 2015 blir det skidtur i Kanada Foto: Martin Hartley

Vintern 2015 blir det skidtur i Kanada
Foto: Martin Hartley

Vad är Yukon Arctic Ultra?

Yukon Arctic Ultra är ett arrangemang som består av flera olika tävlingssträckor och tävlingsklasser. Det går att välja på ett maraton, 100 miles, 300 miles eller 430 miles. Klasserna är indelade i löpning, skidåkning och cykling. Sträckningen följer samma väg som Yukon Quest, ett var världens längsta och mest utmanande hundspannslopp som startar i Whitehorse och har sin målgång i Fairbanks, Alaska, 1000 miles (ca 160 mil) bort.

För sträckan 430 miles (70 mil) är ändhållplatsen Dawson City. Utmed vägen måste 10 checkpoints passeras där man som deltagare kontrolleras och alla som bedöms vara i dugligt skick får fortsätta vidare.

På grund av sin längd, extrema förhållanden med temperaturer ner mot -40 grader och få ljusa timmar per dygn framhålls Yukon Arctic Ultra som världens absolut tuffaste ultramaraton.

Läs mer om Yukon Arctic Ultra på deras hemsida.

Varför Yukon Arctic Ultra?

För oss handlar utelivet om att må bra. Om att uppleva storslagen natur, njuta av skidglädje och att få leva det enkla livet på tur. Att prestera för att besegra naturen är inget vi är intresserade av att göra. För oss är det mer relevant att leva med naturen. Så hur kommer det sig då att vi väljer att delta i en arrangerad tävling? En tävling som dessutom beskrivs som världens tuffaste i sin genre?

Efter att ha skidat genom Norge 2013 och genom den svenska fjällkedjan 2014 kände vi att det var dags att rikta blickarna utanför Skandinavien för att planera nästa tur. Kanada är ett land som erbjuder möjligheter till långa skidturer bland berg och blev snabbt intressant. Av en händelse snubblade vi över Yukon Arctic Ultra men lade ganska snabbt ner tanken på att vara med då en tävling egentligen inte intresserade oss. Men desto mer vi läste om arrangemanget insåg vi att de 70 milen (430 miles) mellan Whitehorse och Dawson City erbjuder ett vackert landskap, med stora skogar och höga berg där leden slingrar sig fram, dels i dalgången där den mäktiga Yukon River flyter.

Sedan tävlingen startade 2003 ha endast en skidåkare lyckats genomföra hela sträckan. Efter att ha läst flera ”Race reports” blev det tydligt varför så många bryter. Fokus ligger på prestation och tävling, att så snabbt som möjligt förflytta sig från start till mål. Att ta hand om kroppen för att undvika förfrysningar, få i sig rätt mängd med energi och vätska och få tillräckligt med sömn blir då svårt och glöms bort.  Resultatet blir att turen tar slut innan målet har nåtts.

Vi är beredda att utmana oss själva och vårt de Luxekoncept rejält! Går det att genomföra världens tuffaste ultramaraton på skidor de Luxe-style?

På väg genom landskapet längs Yukon River Foto: Martin Hartley

På väg genom landskapet längs Yukon River
Foto: Martin Hartley

Fakta Yukon Arctic Ultra
Start: Whitehorse, Kanada
Mål: 
Dawson City, Kanada
Sträcka: 70 mil (430 miles)
Datum: 8 februari 2015 – 21 februari 2015

För oss har resan redan börjat. Följ oss gärna på våra förberedelser inför turen och under turens gång här på hemsidan och gilla oss på Facebook så missar du inget!

Hälsningar,
David & Niclas

Vita bandet 30 dagar – The movie!

Okej, nu börjar vi längta riktigt mycket efter vinter, snö och skidåkning! För att minnas vinterns tur har vi gjort en liten film, Vita bandet 30 dagar – The Movie!

Vi är också i full fart med att planera vår kommande långtur på skidor vintern 2015! Ny tur, i nytt format, ny kontinent och nytt land för oss. Ska bli spännande. Hoppas ni vill följa med här på deluxeturer.se!

Hälsningar,

David och Niclas