Nordenskiöldsloppet – 22 mil på skidor

Den 10 april står vi på startlinjen till  Nordenskiöldsloppet. Världens kanske äldsta och längsta skidtävling som hade premiär 1884 och mäter 22 mil! Starten går utanför Jokkmokk upp till Kvikkjokk och sedan åter i retur till målet i Jokkmokk. Loppet går i klassisk stil och längs vägen finns ett antal mat/vätskestationer samt vallaservice. Totalt finns 500 startplatser och enligt ryktet är flera framgångsrika långloppsåkare anmälda för att ta sig an utmaningen!
image

Nordenskiöldsloppet gör i år comeback efter att ha legat i träda 132 år. Loppet har endast genomförts en enda gång, 1884. Men varför hölls ett skidlopp på 22 mil då? Historien börjar redan 1883 då polarfararen Adolf Erik Nordenskiöld genomförde en polarexpedition till Grönland med syftet att undersöka om de centrala delarna hade skog. Vilket Nordenskiöld själv var säker på. Med på expeditionen för att genomföra rekognosceringen var de två Jokkmokkssamerna Anders Rassa och Pava Lasse Tourda Nilsson. Deras uppdrag var således att skida från kusten in till öns centrala delar för att undersöka hur där såg ut.

NL Banner

När Rassa och Tourda kom åter efter sin skidfärd och underrättade Nordenskiöld om att isen täckte hela ön hade de båda samerna skidat 47 mil på 52 timmar. En makalös bedrift och Nordenskiöld insåg redan då att omvärlden skulle ha svårt att tro på detta. Mycket riktigt var det ingen som tog Nordenskiöld på allvar.

image

Hur skulle han nu få expeditionen betrodd? Nyckeln var att bevisa för omvärlden att skiddugligheten hos samerna var så god som han påstått. Han kom på idén att arrangera ett skidlopp av sådan längd att all tveksamhet hos omvärlden skulle raderas. Topografin skulle påminna om den grönländska, som är relativt flack. Sjösystemet mellan Jokkmokk och Kvikkjokk visade sig vara utmärkt.

Läs mer om loppets bansträckning här! 

På startlinjen stod Tourda, som till yrket var respekterad vargjägare, vilket ofta innebar skidturer på flera dagar tills vargen utmattad föll till marken och Tourda kunde dräpa djuret genom att stöta sitt spjut i dess kropp. Tourda korsade mållinjen först av alla efter att ha avverkat de 22 milen på 21 timmar och 22 minuter. En otroligt imponerande tid med tanke på att spår inte existerade, skidorna vägde närmare två kilo och blötsnön vräkte ner.

Läs mer om loppets historia här!

Under tidigare skidturer vi genomfört har vi skidat långa sträckor under ett dygn, men aldrig så långt som 22 mil. Detta blir en spännande utmaning och möjlighet att utvidga komfortzonen ytterligare. Årets vintertur kommer verkligen att vara av en annan karaktär än våra föregående turer, men likväl en upplevelse med skidglädje i fokus.

Följ gärna våra förberedelser inför loppet här på hemsidan och på sociala medier som Facebook  (deluxeturer) och Instagram (@deluxeturer).

/Niclas

 

Säsongspremiär på snö!

Hade inga direkt planer för helgen. Men så plingade det till i telefonen. Ett MMS med en bild. Det var inga problem att motivera mig till 32 mil i bil, enkel resa.

MMS från Maja

Ett magiskt meddelande…

Igår, direkt efter jobbet slängde jag mig i bilen och körde till Klövsjö, hem till Maja och Calle. Det var Maja som skickat bilden från skidspåren i Storhogna. Åtta kilometer spår, av enbart natursnö. Rullskidor är bra träning men för varje pass jag gör så växer längta efter att få åka skidor, ”på riktigt”. Men under gårdagens bilresa undrade jag om detta inte var ett lur. Inte en gnutta snö på vägen till Vemdalen. Men i backen upp mot Vemdalsskalet förvandlades landskapet. Vägen blev vit, små plogvallar på sidorna och träden var vackert snötyngda. Jag hade passerat genom garderoben rätt in i Narnia. Det skulle nog bli skidåkning trots allt!

Narnia?

Magiskt vinterlandskap.

Spåren var helt över förväntan. Visst fanns en del genomslag och därmed möjlighet att bekanta sig med blåbärsriset. Så för den som fundera på att åka, lämna finskidorna hemma.

Trevligt sällskap förgyller en skidtur.

Trevligt sällskap förgyller en skidtur.

 

Vi var inte ensamma i spåren. I en region som Jämtland finns det många duktiga åkare som fått nys om spåren. Var en hel del SM-, VM- och OS medaljer som skidade runt. Och säkert en hel del kommande storåkare också kändes det som. Jag tycker att det är inspirerande att få åka ”tillsammans” med duktiga åkare. Det är något estetiskt vackert över skidåkare som bara flyger fram i spåren. Kroppens rytmiska rörelser skapar en rörelseenergi som förflyttar åkarna fram genom landskapet i en otrolig hastighet. Någon gång idag hamnade jag precis bakom. Försökte ta rygg och låtsades att det var ett OS som pågick. Jag vann inte. Men försöker lära genom att titta på hur dom gör.

Blå himmel, skidspår och snötyngda träd.

Blå himmel, skidspår och snötyngda träd.

Premiär är alltid premiär. Som en kalv på grönbete. Entusiasm, nästan extas över att få vara på snö, blandad med en liten nervös förväntan, hur kommer det att kännas i kroppen? Första kilometrarna kände jag mig lite som en blandning av Chevy Chase rollfigur i Ett päron till farsa och Sunes pappa Rudolf. Ni vet, alla vill väl, men det blir fel. Korsade skidor, balanssinne ur funktion och skakiga ben i nedförsbackarna. Klarade mig dock utan vurpor och annat. Muskelminnet vaknade till liv och kroppen kändes riktigt bra. Framförallt armarna fungerade bra i stakningen, troligtvis ett resultat av betydligt fler pass rullskidor under sommaren och hösten. 34 kilometrar senare sitter jag nu nöjd i soffan och tuggar på en banan. Livet är bra gött. Tänk vad ett ett meddelande på telefonen kan leda till!

Fina spår i Storhogna.

Fina spår i Storhogna.

/Niclas