Tur i Femundsmarka

Under helgen har jag varit ledig och vädret såg ut att bli bra. Så vad kunde passa bättre än en tur på fjället med lätt packning och löparskor. Granne till Grövelsjöfjällen, platsen jag har som förmån att kalla både min arbetsplats och mitt hem, ligger Femundsmarka på andra sidan landgränsen. Tillsammans utgör dessa gränsfjäll ett utmärkt område för såväl upptäcktsfärder till fots och kanot om sommaren som på skidor vintertid. Femundsmarka är bland annat en av Lars Monsens favoritplatser i de norska fjällen. Han har, tillsammans med bland andra Trond Strömdahl, gett ut böcker med tips på turer i området.

Mot Svukuriset finns tydliga skyltar.

Mot Svukuriset finns tydliga skyltar.

Jag har aldrig tidigare besökt DNT Svukuriset, som är en vacker fjällgård ombyggd till fjällboende i DNTs (Den Norske Turistforening) regi. Så planen att ta mig dit och sen åter över fjället till Grövelsjön. Jag fick skjuts till byn Elgå som ligger vid Femundens östra strand. Femunden är Norges tredje största sjö och den trafikeras dagligen under sommaren av båten MS Femund II. Med den tar man sig lätt nästan hela vägen fram till Svukuriset från olika delar av den sex mil långa sjön. Men jag tog istället vägen över fjället från Elgå. En kort tur på cirka 8 kilometer. Upp genom skogen, över ett parti med kalfjäll, för att sedan åter komma ner i skogen och fram till Svukuriset som ligger på cirka 800 meter över havet.

DNT Svukuriset badar i sol.

DNT Svukuriset badar i sol.

Jag startade strax efter klockan 10 från Elgå och var framme på Svukuriset i god tid innan lunch. På plats träffade jag Cato och Leela som driver anläggningen. Efter ett trivsamt prat så checkade jag in på mitt rum som hade siffran 1 på dörren. Helt eget rum med säng, förvaring och trivsam utsikt. Efter en halv snickers till lunch packade jag ur reselakan och ombyteskläder ur ryggsäcken. Det skulle utgöra barlast. Sex kilometer från Svukuriset ligger toppen på Stor-Svuku 1421 möh. Vanligtvis ser man toppen från gårdstunet men nu var de sista 250 höjmetrarna dolda av en envis dimma. Men det kanske lättar, tänkte jag och drog iväg.

Där uppe i dimman väntar toppen.

Där uppe i dimman väntar toppen.

Mot toppen finns en markerad led. Men ungefär samtidigt som jag klev in i dimman förvandlades stigen till blockterräng och förutom sporadiska stenar med ett rött T på (som var svåra att urskilja) fanns inget att följa. Tog kompasskurs mot toppen och nådde toppröset, eller åtminstone det jag tror var toppröset. För att vara exakt flera små rösen.

Några röda Tn bland blockterräng och dimma.

Några röda Tn bland blockterräng och dimma.

 

På toppen av Stor-Svuku. Tror jag...

På toppen av Stor-Svuku. Tror jag…

Det sägs att utsikten från Stor-Svuku ska vara magnifik. Hela Femunden, stora delar av Femundsmarka Nationalpark samt Grövelsjöfjällen och Rogen ska ses från toppen. Jag fick nöja mig med att fantisera utifrån kartan för dimman lättade inte. En anledning att komma åter. Utförslöpningen (förutom den första biten med blockterräng bestående av lösa och hala stenar) var gudomlig och strax stod jag åter på gårdstunet.

Molnen lättar på väg ner.

Molnen lättar på väg ner.

Efter dusch, powernap och samkväm med trevligt fjällfolk från Norge var det 18.30 dags för gemensam middag. För dagen bestående av rödbetssoppa till förrätt, buffé av lokala läckerheter till huvudrätt (exempelvis rökt sik från Elgå) och fruktsallad till efterrätt. Det är alltid trevligt att äta middag tillsammans med andra på fjället. Även om man inte känner varandra när middagen startar så hinner man under den bli goda bekanta. Självklara ämnen som fjällturer, skid-VM och gränshandel avhandlades men även djupare diskussioner om skillnader mellan länders landsbygdspolitik, synen på nationalism och utmaningar med klimatet diskuterades. Under middagen sprack molnen upp och himlen blev klarblå. Kaffe och te avnjöts utomhus och nu behagade toppen av Stor-Svuku visa sig. Blev sugen på att springa upp men behärskade mig. Som sagt, en anledning att återvända.

Stor-Svuku visar upp sig mellan huset.

Stor-Svuku visar upp sig mellan huset.

Sov gott i min säng, som nog var något kortare än en standardsäng i Sverige. Vaknade lagom till frukostserveringen som startade klockan åtta. I jämförelse med placeringen på gårdagens middag bildades nya konstellationer runt borden, men samtalen var lika intressanta. Efter att ha vinkat adjö till Cato och Leela satte jag av i sydöstlig riktning mot Sylen där min båtskjuts över Grövelsjön till Sjöstugan väntade 14.30. Kom iväg vid 10.15-tiden och då sträckan är 17 km räknade jag med att vara framme i god tid. Efter cirka en kilometer kom jag ifatt min arbetskamrat Astrid som anlänt senare under gårdagskvällen och som spenderat natten i tält. Vi hade olika rutter framför oss då hon skulle fortsätta via Linnépasset ner till Grövelsjön. Efter ytterligare cirka en kilometer anlände vi till platsen där våra vägar skulle skiljas. Jag vek av vänster mot Revlingkletten. Stigarna är fina att springa på, även om det förekommer en hel del sten.

IMG_1337

Några stenar att passera.

Framme vid Rönsjön, som ligger på norsk territorium, kom jag fram till en stor sten som på svensk sida kallas ”Norskstenen” och på norsk sida kallas för ”Svenskestenen”. Även om den inte markerar gränsen så avslöjar den i alla fall mot vilket land man är på väg, beroende på vart man kommer ifrån vill säga.

Namnet beror på.

Namnet beror på.

Efter Rönsjön passeras åter ett parti med kalfjäll över Sylvola. Då jag hade gott om tid innan min båtskjuts skulle anlända så passade jag på att ta mig upp på toppen, 1022 möh. Ingen hög topp, men en fantastisk utsikt över Grövelsjöns norra del och omkringliggande fjäll. Även om mycket åter täcktes av låga moln.

Utsikten över Grövelsjöns norra delar.

Utsikten över Grövelsjöns norra delar.

Sista biten ner genom skogen fram till bryggan vid Grövelsjöns strand var gudomliga. Fötter och ben kändes pigga. En bit innan bryggan stannade jag vid Grövelåa och tog ett par djupa klunkar. Finns det något så uppfriskande som att stoppa ner huvudet och dricka direkt ur en fjällbäck? Sista biten sjöng jag högt för mig själv, njöt i det sporadiska solskenet,  tittade på klockan och insåg att det var mer än två timmar kvar tills båten skulle komma och hämta mig.

När jag kommer fram till bryggan ser jag ett par människor som håller på att lasta i sina ryggsäckar i en båt. Uttrycket ”det är en liten värld” har sällan passat bättre än i detta ögonblick. För där står grannarna från mitt hem i Sundborn! Familjen Öhgren tillsammans med bekanta har varit ute på fjälltur med fiske. Jag får lifta med deras båtskjuts över sjön och kliver innanför dörrarna på STF Grövelsjön Fjällstation redan 13.05.  Hinner därmed avnjuta lunchen och i lugn och ro reflektera över min tur genom Femundsmarka. Kan konstatera att det säkerligen blir fler turer dit framöver.

Glada grannar på väg hem efter fjälltur.

Glada grannar på väg hem efter fjälltur.

 

/Niclas

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s