Nordenskiöldsloppet 10 april 2016

Vilken upplevelse vi har fått vara med om. Nu vill vi dela den mer er. Eftersom berättelsen har två huvudpersoner har vi delat upp den i två delar. Först kommer Niclas redogörelse för dagen och därpå följer Davids. Håll till godo!

Niclas upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Anmälan gjordes någon gång i oktober eller tidig november. Nästan ett halvår innan start. Men tiden går och plötsligt är det dags. Tyckte att jag har haft all tid i världen att träna och förbereda mig. Träningsmiljön har det verkligen inte varit något fel på. Vintern i Grövelsjön har varit fantastisk och jag har kunnat åka skidor hela vägen fram till Nordenskiöldsloppet. Räknar med att kunna skida vidare några veckor till faktiskt. Inte minst att få kasta mig ut med skejtskidorna på den åtråvärda skaren (jodå jag tycker fortfarande det är kul). Motivationen det inte heller varit några större fel på. Har åkt mer längd denna vinter än någon annan vinter förut (räknar ej vinter 2013 då jag skidade 253 mil genom Norge). Vinter 2016 blev också mitt första år med mer inriktning mot nummerlapp. Debut i Vasaloppet.

IMG_3468

Team Deluxeturer inför starten av Nordenskiöldsloppet 2016

Varför?
Den frågan har jag fått många gånger de senaste åren. En stor del av svaret grundar sig i den glädje jag finner i att åka skidor. Motion, rekreation, träning, adrenalin, naturupplevelse, socialt eller ett tillfälle att sortera tankarna. Det är mycket olika upplevelser paketerade i samma paket av rytmiska rörelsemönster genom omgivningen. Även svaret till fråga ”Varför Nordenskiöldsloppet” grundar sig på ovan men också på en önskan om en häftig upplevelse och möjlighet att testa kroppen.

Skräckblandad förtjusning
03.45 och klockan ringer. Kläderna jag ska åka i hänger preparerade och klara. På överkroppen Coolnet från Aclima och på benen motsvarande långkallingar. Är sjukt imponerad över dessa plagg som hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr. Skidhandskar i form av Lillsports Legend Gold, hårband från Bergans, strumpor från Aclima och som kronan på verket Team Deluxeturers tävlingsdräkt framtagen tillsammans med vår partner Noname sportkläder.

IMG_3453

Kollar kartan. Fattar fortfarande inte hur långt det är.

Efter intag av frukost och sista prepp satte vi oss i bilen i riktning mot starten i Purkijaur cirka 16 km väster om Jokkmokk. Samma plats från vilken starten gick 1884 för Pavva Lasse och dom andra. Ännu känner jag mig lugn och stämningen vid starten är på topp!

IMG_3451

Bansträckningen anno 2016

Jag har anmält mig i motionsklassen och startar i follan längst bak av de totalt cirka 370 anmälda. Min plan är att gå ut lugnt, hålla igen och hitta en fart som fungerar i 200 kilometer. Det är egentligen först nu när jag knäpper på mig skidorna som jag inser faktum. 20 mil är sjukt långt! Mer än dubbelt så långt än vad jag någonsin skidat förr i en och samma smäll. Mer än dubbelt så långt som Vasaloppet! Liten panikvarning. Men jag lyckades snabbt slå bort tankarna och började istället småprata med grannen i spåret bredvid. Han var från utlandet och pratade varken svenska eller engelska. Men det spelade mindre roll. Jag pratade på för husbehov.

IMG_3461

Hitta sin plats och räkna i vilket spår så att man hittar sina skidor igen.

Starten går
06.00 går starten. Till början brett med spår för att sedan rätt raskt smala av till två. Men det fungerade väldigt bra. De flesta förstod att 20 mil är långt. Ej behov att brådska.

Arrangören har verkligen förstått vikten av att samla marknadsmaterial. Kameror överallt. Till och med inhyrd helikopter. Synd om killen som snubblade på ett tappat kamerastativ dock.

Vädret sa att det skulle vara minus hela natten vid starten. Men när vi kom var vattenpölarna just vattenpölar. Utan tillstymmelse till is. Sjön vi skidade iväg över var bitvis rejält blöt och hoppet om räls dog. Men tempot var behagligt, kroppen stark och stämningen god. Skidade förbi bragdhjälten Anders Olsson, som sittandes skulle ge sig på att staka hela banan, och skämtade något om att solen nog skulle bli dagens jobbigaste då jag glömt att smörja in mig med solskydd.

Det blir räls!
På grund av varm påsk och snöbrist har arrangörerna tvingats ändra om banan in i det sista. Istället för platt och sjö (cirka 300 höjdmeter) till betydligt mer kuperat och skogsbilväg (över 1400 höjdmeter). Starkt jobbat att hitta denna lösning så kort inpå. Och ärligt så tror jag, utan att veta, att denna bansträckning är betydligt roligare än det nästan helt platta sjöoriginalet. Så tummen upp för fin bansträckning!

Efter nästan en en mils skidande kommer vi ut på en skogsväg och döm av min förvåning. Här är spåret helt ihopfryst, stenhårt och snabbt. Tack tomten för denna världsbästa julklapp! Skidorna går lätt och jag kan staka överallt. Skidglädje i kubik! Påminner mig om att hålla igen och spara på krafterna men får nog ändå lite hybris och går väl mycket på armarna. Fick nog sota för det senare efter cirka 13 mil. Men så länge spåren höll ihop fint och var kalla, i mitt fall till mil nio om jag inte missminner mig, var detta den absolut finaste och roligaste skidåkning jag någonsin upplevt. I tävlingsform.

Vid kontroll efter 99 kilometer klockar jag in på tiden 6:02:12. Spöar min egen tid på Vasaloppet med nästa 20 minuter (trots 9 kilometer mer åkning)! En stor skillnad. Då målgång. Nu hälften kvar.

Växthuseffekten
Fram till 90 kilometer kändes det mesta bra. Sen börjar mitt tynande fäste i kombination med stigande temperaturer att ställa till det. Plusgrader och en obarmhärtig vårsol förvandlar den snabba rälsen till blöt och sugande snö. I spåren är det blötare än mellan dem. Så jag försöker stå så mycket som möjligt mellan dem. Men nu börjar jag möta täten. Då det endast finns två spår, ett i varje riktning, och de stora pojkarna också vill stå mellan håller jag mig snällt i mitt spår och undviker därmed alla former av chicken race.

Efter vändningen vid Granudden och åter till kontrollen i Randijaur-Parkijaur får jag hjälp att lägga på mer fäste på skidorna. Tack till dig stora hjälte som bemödade dig med att klistra mina lagg! Armarna var nu rätt trötta efter 99 km stakning. Ärligt talat så var jag stundtals sugen på att amputera bort armbågarna som värkte friskt. Med facit i hand borde jag ha fixat med fästet tidigare i loppet för att kunna använda benen mer och hålla mig fräschare längre.

Svindlande tanke att hälften återstod! Bara att slå bort och istället fokusera på nästa kontroll och på nästa stavtag.

Min hastighet talar sitt tydliga språk. Från att ha legat på 16 till 18 kilometer per timme under de första 82 kilometrarna minskade den rejält till att pendla mellan 11 och 14. Lågvattenmärken kom mellan kilometer 164 och 176, 9.30 kilometer i timmen.

Det förbättrade fästet betydde också försämrat glid och jag fick svårt att hänga på. Tappade placeringar och kunde inte ta rygg. Armbågarna och axlarna värkte. Fick åka helt själv långa stunder. Musiken i öronen hjälpte mig att tänka på annat.

Energiboost
Kontrollen vid Karratsvägen var den enda som gick att nå bilvägen. På väg åter mot målet i Jokkmokk hoppades jag på support där, som jag haft på väg mot Granudden. Tack och lov så stod dom där. Vårt eminenta serviceteam och bättre hälfter Linnea och Johanna. Efter lite mat, dryck, kram från Linnea och en klapp i baken lyckades jag skrapa ihop orken och fick åter upp snittfarten till 14 kilometer per timme. Tänk vad lite yttre stimulans kan göra för motivationen. Utan peppen och stöttningen hade jag haft svårt att nå målet. Så mitt största tack till er!

image

Efterlängtad kontroll.

Sjön suger
Sjöar må vara platta men inte alltid bättre för det. Bansträckningen gick åter till starten vid Purkijaur över sjön för att vända där och gå nästan samma väg åter över sjön och vidare mot Jokkmokk.

Kraften i stakningen var inget att skryta med och armbågarna värkte. Att diagonala på platten går inte fort. I alla fall inte för mig efter 160 km åkning. Sjön var rejält blöt och stavfästet borta. Jag tittar upp och sjön känns oändligt lång och hela vägen bort ser jag sporadiska prickar med skidåkare röra sig. Jag började räkna pinnar. Staka två och diagonala en. Det hjälpte mig fram till kontrollen vid starten i Purkijaur.

Väl där var jag så slut och blöt om fötterna att jag var en hårsmån från att kasta in handduken. Men då kom jag att tänka på Järnmannen från Hagfors, Anders Olsson. Han är förlamad från midjan och neråt vilket gör att hans förutsättningar blir sittandes stakning. Om han kan hitta kraften att göra detta ska tusan jag också klara det! Klämde en extra smörgås och stapplade vidare de sista 35 km mot målet med Järnmannen i tanken och Eye of the tiger i lurarna!

Skidkompis
Vid näst sista kontrollen efter 176 kilometer kommer Staffan medan jag står och försöker fylla på energidepåerna. Han tittar på mig och säger: ”Nu fixar vi det här tillsammans!” Han anade inte hur mycket jag behövde det. Någon att få ta rygg på, någon att prata med så att den stela kroppen kunde glömmas bort. Tack vare Staffans dragvilja tog jag mig fram till målområdet och det avslutande varvet på elljusspåret.

Grym avslutning
Sista 10 kilometrarna av loppet gick i Eljusspåret i Jokkmokk. Nu var det nära målgång och plötsligt var antalet kilometrar under tvåsiffrigt!

Men vilken avslutning. Elljusspår brukar ju vara kuperade. Men detta var något utöver det vanliga. Varje backe kändes som väggen i Ninja Warrior. Fick liksom häva mig upp med armarna i minuslutning sista biten. Eller så var det kroppens sätt att säga att vi skidat en bra bit innan. Men jag kände mig stark och krafterna återvände varje gång jag hörde musiken och speakerns röst från målområdet.

Målgång
Sista 500 metrarna var helt platta och jag kände dom väl eftersom att vi varit där dagen innan och testat skidor. Staffan och jag höll fortfarande ihop planerade gemensam målgång a’la bröderna Blomqvist i Vasaloppet av årgång 1988.

Vi slog av lite på takten för att suga lite på karamellen. Känslan av att denna jobbiga men fantastiska upplevelse snart skulle vara över ville jag njuta av. Obeskrivliga känslor!

Vi korsar mållinjen samtidigt och sträcker händerna i luften. Trötta men glada efter 14 timmar och 16 minuter ute i skidspåret.

IMG_3627

Ovärderligt samarbete fram till mållinjen!

De trehundra metrarna att gå från målet till bilen var ett lopp i sig. Stapplandes på trötta ben stöttad av min bästa vän och stora kärlek i livet. Tack Linnea för att du finns!

Sammanfattningsvis
– Skidade jag mina snabbaste 90 km hittills
– Har arrangören och alla i staben gjort ett grymt jobb som fått till detta lopp! Extra stort tack till alla er ute på kontrollerna för uppmuntran och stöttning!
– Är 20 mil långt men inte absolut inte omöjligt
– Ses vi på startlinjen 2017?

/Niclas

Davids upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Ja hur börjar man detta. Vilken dag det var! Så mycket intryck, känslor och upplevelser. Allt från eufori till total uppgivenhet, ibland inom loppet av bara några minuter. Men jag börjar väl vid starten, eller strax innan. Klockan ringer klockan 03:45 och en timme senare rullar vi mot startplatsen. Inga Vasaloppsköer utan trafiken flyter på fint. Enda kön är den till dass men den är desto rejälare. Fast de bestyren hinns med trots kön.

Starten går på sjön Purkijaur
Startfältet är cirka 20 spår brett och jag står som tredje person i mitt spår.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Som vanligt sätts det av i högsta fart när startskottet går. Efter några hundra meter går det ihop till två spår och fältet dras ut och spricker upp. Det har varit minusgrader på natten och spåren är stenhårda och snabba. Till min glädje ser jag plötslig att andraklungan som jag ligger i tar in på täten och cirka två kilometer in i loppet så är vi ifatt. Tätklungan är stor och består av uppskattningsvis cirka 60 personer.

Taktik
Taktiken för att åka 20 mil så snabbt som möjligt är att hitta rätt tempo. Ett tempo som tar en framåt snabbt men som inte tömmer depåerna alltför snabbt. Dessutom är planen att kontinuerligt fylla på med energi.

När vi efter några kilometer lämnar sjön och åker in i skogen tror jag att klungan kommer spricka upp men den är fortsatt samlad. Den blir lite utdragen vid tvära svängar men samlas ihop igen på raksträckorna. Vi kör mestadels på skogsbilvägar och det är två spår i bredd.

Tappad vattenflaska
Vätskekontrollerna kommer cirka var 15:e kilometer och för att kunna dricka däremellan kör jag med ett litet vätskebälte med löstagbar flaska som jag kan byta med jämna mellanrum.
Vid åtta kilometer är jag fortfarande med i tätklungan och ska ta min första klunk. När jag tar upp flaskan händer dock det som inte får hända om planen är att man ska dricka med jämna mellanrum. Jag tappar flaskan när jag tar upp den ur bältet och får klara mig utan vätska. Ingen fara för stunden men jag vet att det är dumt i långa loppet.

Effektiv klungkörning
Efter 15 kilometer ligger jag fortfarande med i tätklungan men då tycker visst någon att det är slut på sällskapsresan. Tempot skruvas upp och fältet dras ut. Jag känner mig dock oförskämt pigg och har snabba skidor. Det kloka vore på ett vis att ta det piano och hitta en bra rygg. Men det är ju så kul att åka skidor snabbt så jag bestämmer mig för att köra offensivt och fortsätta i ganska hög fart med hopp om att hitta en bra klunga att köra med och utnyttja det snabba föret. Första vätskekontrollen kommer efter cirka 17 kilometer men sedan får jag vänta till kilometer 35 på nästa slurk. Strax innan den drickan har det bildats en liten klunga på fem personer som jag är en del utav. Vid kontrollen får jag en ny flaska av Johanna som är med och servar under loppet (Hon och Linnea sköter dessutom vår fb-sida på ett strålande sätt under loppet). Vi som kör i den klungan får till ett väldigt fint samarbete där vi drar cirka en kilometer var och sedan roterar. Det flyter på väldigt fint och vi passerar markeringen för 50 km på 2:10. När vi passerar 64 km ligger vi endast 5 minuter bakom täten! Så här i efterhand lär det vara bland den snabbaste och bästa skidåkningen jag någonsin presterat.

Granudden, banans vändpunkt
Efter cirka 80 km ska vi nå banans vändpunkt och innan dess någon gång ska vi alltså möta tätklungan. Det är imponerande att se deras frenetiska stakande när de kommer flygandes i det mötande spåret. En av de jag åker med utbrister. ”Det är sjukt vad de kör!” Och vi andra håller med. Jag tror att vi ligger långt bakom täten men endast 5 minuter senare så visar det sig att vi också nått fram till vändpunkten. Det var en väldigt härlig känsla att konstatera att jag hade skidat nästan lika snabbt som den där frenetiskt stakande klungan som jag precis mött. Jag känner mig stolt, glad och upprymd.

Från eufori till vemod
Några minuter senare är känslan den motsatta. De jag åker med skruvar upp farten lite, min kropp har i samma veva fått slut på bränsle och känns stum. Solen har tittat fram bakom molnen så att det känns som att min kropp börjar koka. Dessutom börjar snön att mjukna och glidet blir sämre. Det blir plötsligt en lucka till de jag kört med i 5 mil. Jag vill så gärna fortsätta flyga fram med dem men det vill inte min kropp och jag tvingas att släppa dem.

Jag vet att jag måste få i mig energi för att kunna bryta denna trend och jag måste få bukt med min överhettade kropp. Jag gör ett blixtsnabbt stopp för att slita av mig underställströjan och i samma veva trycker jag en gel. Det känns genast bättre men jag förstår att det riktigt snabba tåget för dagen har gått utan mig. Jag försöker att hänga med någon av de åkare som passerar mig men det går inte. Så fort jag ökar farten det minsta så blir jag tvärstum. Jag försöker istället att lägga mig på ett tempo som jag tål och istället för att tycka synd om mig försöker jag konstaterar att jag faktiskt åker skidor i strålande sol, något av det jag tycker är allra bäst här i livet.

På kontrollerna äter jag bananer och dricker blåbärsoppa och tar även med lite energi att kunna stoppa i mig mellan kontrollerna. Jag blir illamående när jag äter och dricker men jag vet att jag måste göra det ändå. Det är först efter 13 mil som det börjar kännas hyfsat igen. Det är lite hårdare spår en mil där, bättre glid och jag tappar inte lika snabbt på de som passerar mig. Dessutom vet jag att jag snart, efter 13,5 mil, ska få träffa min kära och då få ny energi både kroppsligt och mentalt.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Efter 14 mil testar jag till och med att hänga på ett par som passerar. Det funkar fint i 4 km men sedan blir jag om möjligt ännu tröttare än förut. Jag vet dock att enda sättet att ta mig framåt det är att fortsätta mala. Den starka lusten och ingivelsen att bara stå och hänga på stavarna, den kommer inte att ta mig någonstans. Jag ser på klockan att jag borde ha stora möjligheter att trots allt komma in under 12 timmar vilket jag har haft lite som mål inför loppet. Jag slappnar av lite och tuffar vidare.

20 mil stakning
Jag har aldrig sett mig som en stakare. Jag tycker om att diagonala och brukar kunna plocka placeringar uppför. Men under årets Vasalopp så höll fästet bara i 3 mil, resten stakade jag och det funkade bra.
Inför detta lopp hade jag lagt ett tunt lager klister och tänkte att det kunde vara skönt att ha om armarna skulle ta slut. Men jag ville inte lägga för mycket klister och riskera att det skulle ta glidet. Men de isiga spåren under loppets inledning nötte hårt på klistret och när jag väl testade fästet efter några mil så var det obefintligt. Jag skulle kunnat stanna och lägga på mer men tänkte att jag testar att köra vidare och så kanske jag en gång för alla kan intala mig att jag faktiskt kan och orkar att staka långa tävlingar.

När vi kommer tillbaka till sjön där starten gick så är det riktigt sugande före. Det är ett monotont malande som tär på både kropp och psyke. Jag känner mig dock glad att banan drogs om i sista stund på grund av snöbrist och inte konstant går på sjö som det först var tänkt. Skönt också att veta att det är mindre än fyra mil kvar, målet känns inom räckhåll.

Solen gassar
Efter 17 mil så känns det som att solen gör ett nytag i sin ambition att koka mig. Jag kavlar upp ärmarna och gnor in snö i ansiktet vilket ger en skön svalka. Vi ska upp för ett par svaga motlut till foten av en slalombacke. Jag hugger mig upp ett stavtag åt gången och är glad att jag sluppit kramp i såväl mage som armar. Det enda som krampat är konstigt nog bara höger lår. Ett stavtag åt gången och jag tar mig sakta framåt. Jag längtar verkligen efter att få lägga mig ner, sträcka ut ryggen och vila. Men vetskapen att det nu bara är ett par timmar kvar får mig att bita ihop.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Mål i sikte
Efter kontrollen vid slalombacken är det svagt utför in till Jokkmokk. Där passerar vi lite retligt målområdet innan vi ger oss ut på ortens elljusspår för att tillryggalägga loppets sista mil. Med 10 timmars skidåkning i kroppen så känns de branta backarna och tvära svängarna riktigt sega. Vetskapen att målet är nära ger dock kroppen en massa härlig positiv energi och när jag kommer till skylten som säger att det är 1 km kvar så känns det otroligt härligt. Jag har ingen åkare precis bakom så jag behöver inte stressåka utan försöker åka stort och vägvinnande och njuta av stunden. Med bara upploppet kvar ser jag att klockan fortfarande visar något på 10 timmar och 59 minuter. Jag spurtar in och får tiden 10:59:28

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

Efter loppet
Jag är mycket nöjd med att ha skidat så här långt. Jämfört med Vasaloppet så var det så klart mycket jobbigare. Såväl fysiskt som psykiskt. Att gå tom på energi och veta att det fortfarande ligger 12 mil framför är ingen hit. Men jag tror helt klart att detta är ett lopp som många Vasaloppsåkare skulle reda ut med bravur. Jag tror att nyckeln är att man måste vara inställd på att man ska vara igång en lång tid och ha en plan för hur man ska handskas med svackorna när de kommer.
Så här dagen efter känns kroppen ungefär likadant som efter ett Vasalopp där jag lyckats ta ut mig rejält. Med den skillnaden att blåsorna i händerna är större än vad de blir efter Vasaloppet.

Loppets längd
Loppet skulle precis som originaltävlingen vara 22 mil. Det gick inte på grund av snöbrist på sjöarna och tävlingsorganisationen har gjort en heroisk insats som fick till en alternativ bana. Först sa de att den skulle mäta 18 mil men gjorde sedan lite ändringar och fick upp den till 20 mil, på papperet. Av allt att döma var den nog tyvärr inte längre än cirka 18 mil. Så säger min klocka och även andra deltagares klockor landar på ungefär sammas distans. Det är hur som helst en otroligt lång sträcka men jag tycker det bör tas i beaktande om du ska jämföra genomsnittshastigheterna från loppet.

Nästa års lopp
Loppet ska köras även nästa år. Under själva loppet var jag övertygad om att jag inte ska stå på startlinjen 2017. Men redan nu efter bara ett dygn så har jag hunnit börja vackla i mitt beslut. Vi får väl se hur det känns när anmälan väl öppnas…

Lyckat arrangemang
Det är första gången loppet körs i modern tid. Jag är imponerad. Det funkade överlag väldigt fint. Så klart finns det lite detaljer att jobba på men man hade verkligen lyckats i ambitionen att få med hela bygden. Folk på orten kändes delaktiga och som deltagare kände man sig verkligen sedd av funktionärerna. Jag hoppas och tror att loppet har en ljus framtid.

/David

Länkar för den som vill läsa mer

Resultatlista

Artikel som sammanfattar loppet

Bilder

Annonser

2 thoughts on “Nordenskiöldsloppet 10 april 2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s