Nationalparksresan

I hela Sverige finns en nästa obeskrivligt vacker naturskatt. Delar av den finaste och mest värdefulla naturen finns skyddad i våra 29 nationalparker. För att stilla vår egen nyfikenhet och upptäckarlust, för att inspirera andra till naturupplevelser och som en hyllning till den storslagna svenska naturen påbörjar vi nu projektet Nationalparksresan!

Målet med Nationalparksresan är att besöka samtliga svenska nationalparker, uppleva det bästa de har att erbjuda av natur- och kulturupplevelser och förmedla dessa upplevelser vidare. Förhoppningsvis blir du som följer Nationalparksresan inspirerad till egna möten med naturen. Det finns ingen tidsplan utan besöken planeras när andan faller sig på och när möjligheten existerar. Naturen finns där året runt, man behöver varken boka tid eller lösa biljett!

Vi som genomför Nationalparksresan är David & Niclas från Deluxeturer och Linnea & Erika från Waara Worldwide.

Läs mer om projektet Nationalparksresan.

Läs mer om de nationalparker vi besökt.

Läs mer om naturskydd i Sverige.

Följ med på en resa genom Sveriges mest storslagna natur!

Näräventyr i Älvdalen – Hykjeberget

Med sin höjd på 594 meter över havet och sitt 100 meter lodräta stup i söder sticker Hykjeberget upp som en jätte i skogslandskapet cirka en mil nordost om Älvdalen. Nedanför stupet vidtar blockrika rasbranter av fallna stenar. Ett lättåtkomligt och välbesökt utflyktsmål med milsvid utsikt över landskapet.

IMG_6645

Utsikten från toppen av Hykjeberget. Foto: Linnea Nilsson Waara

Hykjebergets naturreservat når du enkelt med bil, 14 km från Älvdalens samhälle. Från parkeringen, där det finns en informationstavla och ett fikabord, är det cirka 20 minuters promenad upp till bergets topp. Du vandrar på en fin stig i lagom lutning genom vacker skog. Bitvis är stigen lite stenig men inga problem att vandra. Det är värt att vända sig om några gånger under vandringens början och njuta av utsikten norrut, även om den inte trumfar vad som väntar från toppen. Ett näräventyr i ordets rätta bemärkelse! Lättillgängligt och av stort naturvärde för det rörliga friluftslivet.

IMG_6607

Vacker vandring på fin stig genom skogen.                       Foto: Niclas Bentzer

Sydväxtberg och naturreservat

Hykjeberget är ett så kallat sydväxtberg. Geologiska och biologiska faktorer samspelar och skapar tillsammans ett gynnsamt lokalklimat med rik växtlighet. Till och med Linné hade nåtts av dessa rykten och passerade Hykjeberget på sin dalaresa 1734 för att undersöka den säregna platsen. Det branta stupet i söderläge ackumulerar värmen från solen och sprider den under lång tid vilket minskar risken för tidig frost och förlänger växtsäsongen. Kalkrikt vatten sipprar fram från berget och gynnar mer krävande växter. Flera arter har här sin nordligaste inlandslokal i landet.

När den senaste värmeperioden nådde sin kulmen för 6000 år sedan var mer ädla träslag som lönn och lind vanliga i Dalarna. Vid Hykjeberget finns det fortfarande kvar en stor lokal lindar som överlevt tack vare bergets värmemagasinerande förmåga.

IMG_6668

Berget samlar värme och delar sedan med sig under vår och höst vilket skapar längre växtperiod. Foto: Linnea Nilsson Waara

Naturreservatet har bildats främst för att skydda de botaniska värdena och den biologiska mångfalden som skiljer sig avsevärt från närliggande natur. Men området har också stort värde för friluftslivet, inte minst som utkikspunkt.

Vindskydd – möjligheter med skyldigheter 

Efter den korta promenaden upp till toppen väntar bekvämligheter i form av ett vindskydd med bänkar, bord, grillplats och rikligt med ved. En fin service till alla besökare och en möjlighet att göra upplevelsen bra i alla typer av väder.

Men något stör den fantastiska utsikten från vindskyddet. Den bokstavligt skymmer den. En stor hög med skräp. Resterna från en grillfest ligger i eldstaden. Tomma ölburkar, korvbröd, resterna av en engångsgrill, papper, en korv som ligger kvar i sin plastförpackning, en senapstub, dressing och en ketchupflaska vars innehåll förövarna valt att spruta ut över hela sopberget. Beklämmande och rent ut sagt vidrigt gjort!

13214695_10156999985495360_629912916_o

Sopberg.

Ekvation borde vara enkel. Kan du bära livsmedlet med dig ut i naturen så måste du kunna bära med dig de tomma förpackningarna hem efter att du förtärt innehållet. Dom tar inte mer plats i väskan tomma och väger betydligt mindre. Kan vi inte alla bara enas om att det inte är okej att skräpa ner och att vi inte ska göra det mer? Tack, bra!

Vill du engagera dig mer i frågan om att motverkar nedskräpning i naturen. Kolla in kampanjen”Plocka ett skräp om dagen” på Håll Sverige Rents hemsida!

Fågelvy

Från toppen av Hykjeberget är vyn vidsträckt över det omkringliggande landskapet. Du ser flera mil! Framme vid branten slog vi oss ner för att avnjuta dagens lunch. Pajrester från igår. Smakade fint.

IMG_6696

Äta ute!

Lätt tillbakalutad med ryggsäcken som stöd och med solen som stundtals värmde rejält när den kikade fram mellan molnen skapades en finfin position för att bli sittande i flera timmar och bara insupa omgivningen. Kände mig som en svävande rovfågel högt i skyn. Och vi fick även se rovfågel. Två tornfalkar som kom och gick från en trädtopp. Troligen bråda dagar då ungarna kräver mycket mat. Det häftiga var att vi inte blickade uppåt i skyn för att se dem utan neråt. Är det någon fågel man vill se ovanifrån så är det tornfalken med sin rostbruna och vackra överdel.

Flera rovfåglar tycker att Hykjeberget är en utmärkt plats för häckning och barnuppfostran. Bland annat tornfalk men även fjällvråken kan skymtas. Tänk på att fåglarna är mycket störningskänsliga denna tid på året. Håll avstånd och avnjut på distans. En kikare är bra att ha med!

För alla som gillar klättring är Hykjeberget en fenomenal plats. Men denna tid på året får vi hålla oss på marken och lämna klippan och fåglarna ifred.

Klicka på en av bilderna nedan för att förstora dem och starta ett bildspel.

Återigen slås jag av hur många platser det finns i närheten som på ett lättillgängligt sätt erbjuder fantastiska naturupplevelser. Så res dig upp ur soffan, öppna dörren och gå ut! Packa ryggsäcken med lite matsäck och upptäck vad som finns bakom din knut. Skräpet tar du självklart med hem igen och har någon medmänniska missat att ta med sitt skräp är det bra att ha med en extra påse för att plocka med även det.

/Niclas & Linnea

Nordenskiöldsloppet 10 april 2016

Vilken upplevelse vi har fått vara med om. Nu vill vi dela den mer er. Eftersom berättelsen har två huvudpersoner har vi delat upp den i två delar. Först kommer Niclas redogörelse för dagen och därpå följer Davids. Håll till godo!

Niclas upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Anmälan gjordes någon gång i oktober eller tidig november. Nästan ett halvår innan start. Men tiden går och plötsligt är det dags. Tyckte att jag har haft all tid i världen att träna och förbereda mig. Träningsmiljön har det verkligen inte varit något fel på. Vintern i Grövelsjön har varit fantastisk och jag har kunnat åka skidor hela vägen fram till Nordenskiöldsloppet. Räknar med att kunna skida vidare några veckor till faktiskt. Inte minst att få kasta mig ut med skejtskidorna på den åtråvärda skaren (jodå jag tycker fortfarande det är kul). Motivationen det inte heller varit några större fel på. Har åkt mer längd denna vinter än någon annan vinter förut (räknar ej vinter 2013 då jag skidade 253 mil genom Norge). Vinter 2016 blev också mitt första år med mer inriktning mot nummerlapp. Debut i Vasaloppet.

IMG_3468

Team Deluxeturer inför starten av Nordenskiöldsloppet 2016

Varför?
Den frågan har jag fått många gånger de senaste åren. En stor del av svaret grundar sig i den glädje jag finner i att åka skidor. Motion, rekreation, träning, adrenalin, naturupplevelse, socialt eller ett tillfälle att sortera tankarna. Det är mycket olika upplevelser paketerade i samma paket av rytmiska rörelsemönster genom omgivningen. Även svaret till fråga ”Varför Nordenskiöldsloppet” grundar sig på ovan men också på en önskan om en häftig upplevelse och möjlighet att testa kroppen.

Skräckblandad förtjusning
03.45 och klockan ringer. Kläderna jag ska åka i hänger preparerade och klara. På överkroppen Coolnet från Aclima och på benen motsvarande långkallingar. Är sjukt imponerad över dessa plagg som hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr. Skidhandskar i form av Lillsports Legend Gold, hårband från Bergans, strumpor från Aclima och som kronan på verket Team Deluxeturers tävlingsdräkt framtagen tillsammans med vår partner Noname sportkläder.

IMG_3453

Kollar kartan. Fattar fortfarande inte hur långt det är.

Efter intag av frukost och sista prepp satte vi oss i bilen i riktning mot starten i Purkijaur cirka 16 km väster om Jokkmokk. Samma plats från vilken starten gick 1884 för Pavva Lasse och dom andra. Ännu känner jag mig lugn och stämningen vid starten är på topp!

IMG_3451

Bansträckningen anno 2016

Jag har anmält mig i motionsklassen och startar i follan längst bak av de totalt cirka 370 anmälda. Min plan är att gå ut lugnt, hålla igen och hitta en fart som fungerar i 200 kilometer. Det är egentligen först nu när jag knäpper på mig skidorna som jag inser faktum. 20 mil är sjukt långt! Mer än dubbelt så långt än vad jag någonsin skidat förr i en och samma smäll. Mer än dubbelt så långt som Vasaloppet! Liten panikvarning. Men jag lyckades snabbt slå bort tankarna och började istället småprata med grannen i spåret bredvid. Han var från utlandet och pratade varken svenska eller engelska. Men det spelade mindre roll. Jag pratade på för husbehov.

IMG_3461

Hitta sin plats och räkna i vilket spår så att man hittar sina skidor igen.

Starten går
06.00 går starten. Till början brett med spår för att sedan rätt raskt smala av till två. Men det fungerade väldigt bra. De flesta förstod att 20 mil är långt. Ej behov att brådska.

Arrangören har verkligen förstått vikten av att samla marknadsmaterial. Kameror överallt. Till och med inhyrd helikopter. Synd om killen som snubblade på ett tappat kamerastativ dock.

Vädret sa att det skulle vara minus hela natten vid starten. Men när vi kom var vattenpölarna just vattenpölar. Utan tillstymmelse till is. Sjön vi skidade iväg över var bitvis rejält blöt och hoppet om räls dog. Men tempot var behagligt, kroppen stark och stämningen god. Skidade förbi bragdhjälten Anders Olsson, som sittandes skulle ge sig på att staka hela banan, och skämtade något om att solen nog skulle bli dagens jobbigaste då jag glömt att smörja in mig med solskydd.

Det blir räls!
På grund av varm påsk och snöbrist har arrangörerna tvingats ändra om banan in i det sista. Istället för platt och sjö (cirka 300 höjdmeter) till betydligt mer kuperat och skogsbilväg (över 1400 höjdmeter). Starkt jobbat att hitta denna lösning så kort inpå. Och ärligt så tror jag, utan att veta, att denna bansträckning är betydligt roligare än det nästan helt platta sjöoriginalet. Så tummen upp för fin bansträckning!

Efter nästan en en mils skidande kommer vi ut på en skogsväg och döm av min förvåning. Här är spåret helt ihopfryst, stenhårt och snabbt. Tack tomten för denna världsbästa julklapp! Skidorna går lätt och jag kan staka överallt. Skidglädje i kubik! Påminner mig om att hålla igen och spara på krafterna men får nog ändå lite hybris och går väl mycket på armarna. Fick nog sota för det senare efter cirka 13 mil. Men så länge spåren höll ihop fint och var kalla, i mitt fall till mil nio om jag inte missminner mig, var detta den absolut finaste och roligaste skidåkning jag någonsin upplevt. I tävlingsform.

Vid kontroll efter 99 kilometer klockar jag in på tiden 6:02:12. Spöar min egen tid på Vasaloppet med nästa 20 minuter (trots 9 kilometer mer åkning)! En stor skillnad. Då målgång. Nu hälften kvar.

Växthuseffekten
Fram till 90 kilometer kändes det mesta bra. Sen börjar mitt tynande fäste i kombination med stigande temperaturer att ställa till det. Plusgrader och en obarmhärtig vårsol förvandlar den snabba rälsen till blöt och sugande snö. I spåren är det blötare än mellan dem. Så jag försöker stå så mycket som möjligt mellan dem. Men nu börjar jag möta täten. Då det endast finns två spår, ett i varje riktning, och de stora pojkarna också vill stå mellan håller jag mig snällt i mitt spår och undviker därmed alla former av chicken race.

Efter vändningen vid Granudden och åter till kontrollen i Randijaur-Parkijaur får jag hjälp att lägga på mer fäste på skidorna. Tack till dig stora hjälte som bemödade dig med att klistra mina lagg! Armarna var nu rätt trötta efter 99 km stakning. Ärligt talat så var jag stundtals sugen på att amputera bort armbågarna som värkte friskt. Med facit i hand borde jag ha fixat med fästet tidigare i loppet för att kunna använda benen mer och hålla mig fräschare längre.

Svindlande tanke att hälften återstod! Bara att slå bort och istället fokusera på nästa kontroll och på nästa stavtag.

Min hastighet talar sitt tydliga språk. Från att ha legat på 16 till 18 kilometer per timme under de första 82 kilometrarna minskade den rejält till att pendla mellan 11 och 14. Lågvattenmärken kom mellan kilometer 164 och 176, 9.30 kilometer i timmen.

Det förbättrade fästet betydde också försämrat glid och jag fick svårt att hänga på. Tappade placeringar och kunde inte ta rygg. Armbågarna och axlarna värkte. Fick åka helt själv långa stunder. Musiken i öronen hjälpte mig att tänka på annat.

Energiboost
Kontrollen vid Karratsvägen var den enda som gick att nå bilvägen. På väg åter mot målet i Jokkmokk hoppades jag på support där, som jag haft på väg mot Granudden. Tack och lov så stod dom där. Vårt eminenta serviceteam och bättre hälfter Linnea och Johanna. Efter lite mat, dryck, kram från Linnea och en klapp i baken lyckades jag skrapa ihop orken och fick åter upp snittfarten till 14 kilometer per timme. Tänk vad lite yttre stimulans kan göra för motivationen. Utan peppen och stöttningen hade jag haft svårt att nå målet. Så mitt största tack till er!

image

Efterlängtad kontroll.

Sjön suger
Sjöar må vara platta men inte alltid bättre för det. Bansträckningen gick åter till starten vid Purkijaur över sjön för att vända där och gå nästan samma väg åter över sjön och vidare mot Jokkmokk.

Kraften i stakningen var inget att skryta med och armbågarna värkte. Att diagonala på platten går inte fort. I alla fall inte för mig efter 160 km åkning. Sjön var rejält blöt och stavfästet borta. Jag tittar upp och sjön känns oändligt lång och hela vägen bort ser jag sporadiska prickar med skidåkare röra sig. Jag började räkna pinnar. Staka två och diagonala en. Det hjälpte mig fram till kontrollen vid starten i Purkijaur.

Väl där var jag så slut och blöt om fötterna att jag var en hårsmån från att kasta in handduken. Men då kom jag att tänka på Järnmannen från Hagfors, Anders Olsson. Han är förlamad från midjan och neråt vilket gör att hans förutsättningar blir sittandes stakning. Om han kan hitta kraften att göra detta ska tusan jag också klara det! Klämde en extra smörgås och stapplade vidare de sista 35 km mot målet med Järnmannen i tanken och Eye of the tiger i lurarna!

Skidkompis
Vid näst sista kontrollen efter 176 kilometer kommer Staffan medan jag står och försöker fylla på energidepåerna. Han tittar på mig och säger: ”Nu fixar vi det här tillsammans!” Han anade inte hur mycket jag behövde det. Någon att få ta rygg på, någon att prata med så att den stela kroppen kunde glömmas bort. Tack vare Staffans dragvilja tog jag mig fram till målområdet och det avslutande varvet på elljusspåret.

Grym avslutning
Sista 10 kilometrarna av loppet gick i Eljusspåret i Jokkmokk. Nu var det nära målgång och plötsligt var antalet kilometrar under tvåsiffrigt!

Men vilken avslutning. Elljusspår brukar ju vara kuperade. Men detta var något utöver det vanliga. Varje backe kändes som väggen i Ninja Warrior. Fick liksom häva mig upp med armarna i minuslutning sista biten. Eller så var det kroppens sätt att säga att vi skidat en bra bit innan. Men jag kände mig stark och krafterna återvände varje gång jag hörde musiken och speakerns röst från målområdet.

Målgång
Sista 500 metrarna var helt platta och jag kände dom väl eftersom att vi varit där dagen innan och testat skidor. Staffan och jag höll fortfarande ihop planerade gemensam målgång a’la bröderna Blomqvist i Vasaloppet av årgång 1988.

Vi slog av lite på takten för att suga lite på karamellen. Känslan av att denna jobbiga men fantastiska upplevelse snart skulle vara över ville jag njuta av. Obeskrivliga känslor!

Vi korsar mållinjen samtidigt och sträcker händerna i luften. Trötta men glada efter 14 timmar och 16 minuter ute i skidspåret.

IMG_3627

Ovärderligt samarbete fram till mållinjen!

De trehundra metrarna att gå från målet till bilen var ett lopp i sig. Stapplandes på trötta ben stöttad av min bästa vän och stora kärlek i livet. Tack Linnea för att du finns!

Sammanfattningsvis
– Skidade jag mina snabbaste 90 km hittills
– Har arrangören och alla i staben gjort ett grymt jobb som fått till detta lopp! Extra stort tack till alla er ute på kontrollerna för uppmuntran och stöttning!
– Är 20 mil långt men inte absolut inte omöjligt
– Ses vi på startlinjen 2017?

/Niclas

Davids upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Ja hur börjar man detta. Vilken dag det var! Så mycket intryck, känslor och upplevelser. Allt från eufori till total uppgivenhet, ibland inom loppet av bara några minuter. Men jag börjar väl vid starten, eller strax innan. Klockan ringer klockan 03:45 och en timme senare rullar vi mot startplatsen. Inga Vasaloppsköer utan trafiken flyter på fint. Enda kön är den till dass men den är desto rejälare. Fast de bestyren hinns med trots kön.

Starten går på sjön Purkijaur
Startfältet är cirka 20 spår brett och jag står som tredje person i mitt spår.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Som vanligt sätts det av i högsta fart när startskottet går. Efter några hundra meter går det ihop till två spår och fältet dras ut och spricker upp. Det har varit minusgrader på natten och spåren är stenhårda och snabba. Till min glädje ser jag plötslig att andraklungan som jag ligger i tar in på täten och cirka två kilometer in i loppet så är vi ifatt. Tätklungan är stor och består av uppskattningsvis cirka 60 personer.

Taktik
Taktiken för att åka 20 mil så snabbt som möjligt är att hitta rätt tempo. Ett tempo som tar en framåt snabbt men som inte tömmer depåerna alltför snabbt. Dessutom är planen att kontinuerligt fylla på med energi.

När vi efter några kilometer lämnar sjön och åker in i skogen tror jag att klungan kommer spricka upp men den är fortsatt samlad. Den blir lite utdragen vid tvära svängar men samlas ihop igen på raksträckorna. Vi kör mestadels på skogsbilvägar och det är två spår i bredd.

Tappad vattenflaska
Vätskekontrollerna kommer cirka var 15:e kilometer och för att kunna dricka däremellan kör jag med ett litet vätskebälte med löstagbar flaska som jag kan byta med jämna mellanrum.
Vid åtta kilometer är jag fortfarande med i tätklungan och ska ta min första klunk. När jag tar upp flaskan händer dock det som inte får hända om planen är att man ska dricka med jämna mellanrum. Jag tappar flaskan när jag tar upp den ur bältet och får klara mig utan vätska. Ingen fara för stunden men jag vet att det är dumt i långa loppet.

Effektiv klungkörning
Efter 15 kilometer ligger jag fortfarande med i tätklungan men då tycker visst någon att det är slut på sällskapsresan. Tempot skruvas upp och fältet dras ut. Jag känner mig dock oförskämt pigg och har snabba skidor. Det kloka vore på ett vis att ta det piano och hitta en bra rygg. Men det är ju så kul att åka skidor snabbt så jag bestämmer mig för att köra offensivt och fortsätta i ganska hög fart med hopp om att hitta en bra klunga att köra med och utnyttja det snabba föret. Första vätskekontrollen kommer efter cirka 17 kilometer men sedan får jag vänta till kilometer 35 på nästa slurk. Strax innan den drickan har det bildats en liten klunga på fem personer som jag är en del utav. Vid kontrollen får jag en ny flaska av Johanna som är med och servar under loppet (Hon och Linnea sköter dessutom vår fb-sida på ett strålande sätt under loppet). Vi som kör i den klungan får till ett väldigt fint samarbete där vi drar cirka en kilometer var och sedan roterar. Det flyter på väldigt fint och vi passerar markeringen för 50 km på 2:10. När vi passerar 64 km ligger vi endast 5 minuter bakom täten! Så här i efterhand lär det vara bland den snabbaste och bästa skidåkningen jag någonsin presterat.

Granudden, banans vändpunkt
Efter cirka 80 km ska vi nå banans vändpunkt och innan dess någon gång ska vi alltså möta tätklungan. Det är imponerande att se deras frenetiska stakande när de kommer flygandes i det mötande spåret. En av de jag åker med utbrister. ”Det är sjukt vad de kör!” Och vi andra håller med. Jag tror att vi ligger långt bakom täten men endast 5 minuter senare så visar det sig att vi också nått fram till vändpunkten. Det var en väldigt härlig känsla att konstatera att jag hade skidat nästan lika snabbt som den där frenetiskt stakande klungan som jag precis mött. Jag känner mig stolt, glad och upprymd.

Från eufori till vemod
Några minuter senare är känslan den motsatta. De jag åker med skruvar upp farten lite, min kropp har i samma veva fått slut på bränsle och känns stum. Solen har tittat fram bakom molnen så att det känns som att min kropp börjar koka. Dessutom börjar snön att mjukna och glidet blir sämre. Det blir plötsligt en lucka till de jag kört med i 5 mil. Jag vill så gärna fortsätta flyga fram med dem men det vill inte min kropp och jag tvingas att släppa dem.

Jag vet att jag måste få i mig energi för att kunna bryta denna trend och jag måste få bukt med min överhettade kropp. Jag gör ett blixtsnabbt stopp för att slita av mig underställströjan och i samma veva trycker jag en gel. Det känns genast bättre men jag förstår att det riktigt snabba tåget för dagen har gått utan mig. Jag försöker att hänga med någon av de åkare som passerar mig men det går inte. Så fort jag ökar farten det minsta så blir jag tvärstum. Jag försöker istället att lägga mig på ett tempo som jag tål och istället för att tycka synd om mig försöker jag konstaterar att jag faktiskt åker skidor i strålande sol, något av det jag tycker är allra bäst här i livet.

På kontrollerna äter jag bananer och dricker blåbärsoppa och tar även med lite energi att kunna stoppa i mig mellan kontrollerna. Jag blir illamående när jag äter och dricker men jag vet att jag måste göra det ändå. Det är först efter 13 mil som det börjar kännas hyfsat igen. Det är lite hårdare spår en mil där, bättre glid och jag tappar inte lika snabbt på de som passerar mig. Dessutom vet jag att jag snart, efter 13,5 mil, ska få träffa min kära och då få ny energi både kroppsligt och mentalt.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Efter 14 mil testar jag till och med att hänga på ett par som passerar. Det funkar fint i 4 km men sedan blir jag om möjligt ännu tröttare än förut. Jag vet dock att enda sättet att ta mig framåt det är att fortsätta mala. Den starka lusten och ingivelsen att bara stå och hänga på stavarna, den kommer inte att ta mig någonstans. Jag ser på klockan att jag borde ha stora möjligheter att trots allt komma in under 12 timmar vilket jag har haft lite som mål inför loppet. Jag slappnar av lite och tuffar vidare.

20 mil stakning
Jag har aldrig sett mig som en stakare. Jag tycker om att diagonala och brukar kunna plocka placeringar uppför. Men under årets Vasalopp så höll fästet bara i 3 mil, resten stakade jag och det funkade bra.
Inför detta lopp hade jag lagt ett tunt lager klister och tänkte att det kunde vara skönt att ha om armarna skulle ta slut. Men jag ville inte lägga för mycket klister och riskera att det skulle ta glidet. Men de isiga spåren under loppets inledning nötte hårt på klistret och när jag väl testade fästet efter några mil så var det obefintligt. Jag skulle kunnat stanna och lägga på mer men tänkte att jag testar att köra vidare och så kanske jag en gång för alla kan intala mig att jag faktiskt kan och orkar att staka långa tävlingar.

När vi kommer tillbaka till sjön där starten gick så är det riktigt sugande före. Det är ett monotont malande som tär på både kropp och psyke. Jag känner mig dock glad att banan drogs om i sista stund på grund av snöbrist och inte konstant går på sjö som det först var tänkt. Skönt också att veta att det är mindre än fyra mil kvar, målet känns inom räckhåll.

Solen gassar
Efter 17 mil så känns det som att solen gör ett nytag i sin ambition att koka mig. Jag kavlar upp ärmarna och gnor in snö i ansiktet vilket ger en skön svalka. Vi ska upp för ett par svaga motlut till foten av en slalombacke. Jag hugger mig upp ett stavtag åt gången och är glad att jag sluppit kramp i såväl mage som armar. Det enda som krampat är konstigt nog bara höger lår. Ett stavtag åt gången och jag tar mig sakta framåt. Jag längtar verkligen efter att få lägga mig ner, sträcka ut ryggen och vila. Men vetskapen att det nu bara är ett par timmar kvar får mig att bita ihop.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Mål i sikte
Efter kontrollen vid slalombacken är det svagt utför in till Jokkmokk. Där passerar vi lite retligt målområdet innan vi ger oss ut på ortens elljusspår för att tillryggalägga loppets sista mil. Med 10 timmars skidåkning i kroppen så känns de branta backarna och tvära svängarna riktigt sega. Vetskapen att målet är nära ger dock kroppen en massa härlig positiv energi och när jag kommer till skylten som säger att det är 1 km kvar så känns det otroligt härligt. Jag har ingen åkare precis bakom så jag behöver inte stressåka utan försöker åka stort och vägvinnande och njuta av stunden. Med bara upploppet kvar ser jag att klockan fortfarande visar något på 10 timmar och 59 minuter. Jag spurtar in och får tiden 10:59:28

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

Efter loppet
Jag är mycket nöjd med att ha skidat så här långt. Jämfört med Vasaloppet så var det så klart mycket jobbigare. Såväl fysiskt som psykiskt. Att gå tom på energi och veta att det fortfarande ligger 12 mil framför är ingen hit. Men jag tror helt klart att detta är ett lopp som många Vasaloppsåkare skulle reda ut med bravur. Jag tror att nyckeln är att man måste vara inställd på att man ska vara igång en lång tid och ha en plan för hur man ska handskas med svackorna när de kommer.
Så här dagen efter känns kroppen ungefär likadant som efter ett Vasalopp där jag lyckats ta ut mig rejält. Med den skillnaden att blåsorna i händerna är större än vad de blir efter Vasaloppet.

Loppets längd
Loppet skulle precis som originaltävlingen vara 22 mil. Det gick inte på grund av snöbrist på sjöarna och tävlingsorganisationen har gjort en heroisk insats som fick till en alternativ bana. Först sa de att den skulle mäta 18 mil men gjorde sedan lite ändringar och fick upp den till 20 mil, på papperet. Av allt att döma var den nog tyvärr inte längre än cirka 18 mil. Så säger min klocka och även andra deltagares klockor landar på ungefär sammas distans. Det är hur som helst en otroligt lång sträcka men jag tycker det bör tas i beaktande om du ska jämföra genomsnittshastigheterna från loppet.

Nästa års lopp
Loppet ska köras även nästa år. Under själva loppet var jag övertygad om att jag inte ska stå på startlinjen 2017. Men redan nu efter bara ett dygn så har jag hunnit börja vackla i mitt beslut. Vi får väl se hur det känns när anmälan väl öppnas…

Lyckat arrangemang
Det är första gången loppet körs i modern tid. Jag är imponerad. Det funkade överlag väldigt fint. Så klart finns det lite detaljer att jobba på men man hade verkligen lyckats i ambitionen att få med hela bygden. Folk på orten kändes delaktiga och som deltagare kände man sig verkligen sedd av funktionärerna. Jag hoppas och tror att loppet har en ljus framtid.

/David

Länkar för den som vill läsa mer

Resultatlista

Artikel som sammanfattar loppet

Bilder

Framme i Jokkmokk

Nu är det dagen innan Nordenskiöldsloppet. Mindre än 12 timmar kvar till starten som går 06.00 imorgon bitti söndag. Vi befinner oss i Jokkmokk. Igår bilade vi ca 85 mil till Älvsbyn där vi bodde hos Linneas föräldrar. Superbra uppladdning då vi blev bortskämda med god mat och mycket sömn. Idag har vi kört den sista biten till Jokkmokk. I detta samhälle ligger en viss spänning i luften inför morgondagens start.

Roliga möten

Väl på plats styrde vi kosan direkt till tävlingsexpeditionen för uthämtning av nummerlappar. Där träffade vi genast Heikki från Aclima som stöttar och hjälper oss i våra turer. Alltid trevligt att träffa ”Fiskegubben” som sprider massvis med glädje! På plats träffade vi även Till från Tyskland som vi känner sedan Yukon Arctic Ultra plus några andra bekantas bekanta.

12986505_10156864284910360_1802502153_o

Vi är glada över att få samarbeta med Aclima. Bra prylar och trevligt folk!

Vi åkte ner till målgången för att leverera lite prylar som fraktats från Mora. Där sprang vi omgående ihop med nykorade världsrekordhållaren i längdskidåkning Erik Wickström. Förra helgen skidade han ihop 43,8 mil under 24 timmar. Det mina damer och herrar är ett nytt världsrekord! För att sätta det i perspektiv så betyder det att han körde typ fem Vasalopp på raken med en snittid under fem timmar per lopp. Strongt! Erik skulle även ha kört Nordenskiöldsloppet med kommer tyvärr inte till start. Han hade nog annars kunnat sätta färg på loppet.

12959560_10156864286225360_270383503_o

Team Deluxeturer tillsammans med världsrekordhållaren i längdskidor Erik Wickström.

Även Anders ”Järnmannen från Hagfors” Olsson fanns på plats och delade med sig av lite tankar inför morgondagen. Anders, som är förlamad från midjan och neråt,  har tagit åtskilliga medaljer i simning vid Paralympics. Han har även massor med andra idrottsliga meriter på listan. Bland annat en frekvent Vasaloppsåkare. Men eftersom att Anders inte kan använda benen väntar 200 km sittande stakning för honom imorgon. Imponerande! Han har en vilja av stål så han kommer säkerligen att korsa mållinjen.

Ny bana. Igen…

Väderförutsättningarna tvingar arrangörerna att jobba extra hårt och dom gör det fantastiskt! I början av april meddelades det att banan kortats ner till 180 km på grund av snöfrias isar. Men för ett par dagar sedan kom beskedet att banan uppgraderats till 200 km. I vilket annat forum som helst skulle nog detta mottagas med bestörtning. Men inte bland de som anmält sig till Nordenskiöldsloppet. Här haglade det positiva kommentarer istället.

Läs mer om tävlingen här!

Trots att banan kortats ner 20 km från originalsträckningen så blir nog utmaningen minst lika stor då antalet höjdmeter fördubblats och lite till.

Här nedan ser du den nya banprofilen.

elevation-profile-updated-2016-04-07

Skidor och utrustning

David som är en rutinerad skidräv med massa skidlopp i benen har även stenkoll på det här med vallning. Minst sagt speciella förutsättningar inför morgondagens lopp. Två anledningar:

  1. Den extremt långa tiden man ska hålla på.
  2. Växlande temperaturer som går från minus på morgonen till plus under dagen och sedan åter till minus.

Skärmavbild 2016-04-09 kl. 19.23.03

David vallar på och vi var nyss iväg och testade skidorna. Mycket bra fäste men några små justeringar återstår på glidet för att få till det. På egen hand hade jag nog inte ens gett mig i kast att valla för morgondagen. Tur att det finns experter som vet vad dom gör!

Längs banan finns valla ute på kontrollerna för att kunna bättra på ifall det skulle behövas.

Stavfästet kommer nog att bli löst under dagen i takt med att temperaturen stiger. Vi kommer därför att köra med stora trugor från Rex.

Vi kommer båda att köra med vätskebälte. Bra att få i sig lite extra dryck mellan kontrollerna som är 13 till antalet. Cirka 10-15 kilometer mellan dem.

Längs banan finns det möjlighet att få tre ”depåer” utkörda. Lite ombyteskläder och nya handskar passar vi på att skicka ut.

12970627_10156864284160360_1589002755_o

Den mycket påkostade västen ger loppet en påkostad känsla. Annars är det bara eliten som får åka i sådana. Den kommer dock i onesize…

Tankar om loppet

20 kilometer är långt. Längre än vad någon av oss tidigare skidat i ett sträck. Vi tror att nyckeln till framgång blir att hitta en fart som kan hållas under loppet. Det kan innebära att hålla igen lite i början när kroppen fortfarande är pigg. Men detta kan bli en mental utmaning. Lätt att dras med i tempot. De flesta man pratat med säger samma sak; har 90 km i bagaget som längsta sammanhängande skidtur. Den mellan Berga By och Mora.

Att jämföra Nordenskiöldsloppet med Vasaloppet och gå in med den mentala bilden att man ska skida från Sälen ner till Mora för att där vända och skida hela vägen tillbaka kommer bli mentalt jobbigt. Kommer att försöka fokusera på korta mål som nästa kontroll hela tiden istället för att ständigt blicka mot målet. Räkna antalet gjorda mil istället för att räkna dem som är kvar. Morgondagen kommer blir ett test i att lura hjärnan och trötthetssignalerna.

Ytterligare en viktig sak är att fylla på energidepåerna kontinuerligt och börja göra det tidigt i loppet. Det man äter i börja ska ju ge energi en bit in i loppet.

Tack och hej!

/Niclas

 

Topptur Storsylen

Jag var uppe på Storsylen i onsdags förra veckan. Jag var uppe där tillsammans med min guidekollega Otto. Vi fick en fin tur och kunde samtidigt kolla förhållandena inför lördagens guidade topptur som vi skulle leda.

På pyramiden. Foto: David Erixon

På pyramiden.
Foto: David Erixon

Här kommer en liten film från turen jag och Otto gjorde. Lite blåsigt men mycket vackert.

Vill du se bilder från turen kan du kolla inlägget ”Hem ljuva hem”

/David

Vildmarksmässan

Då var en spännande och innehållsrik dag på Vildmarksmässan till ända. Huvudanledningarna till att vi varit här under fredagen är dels att vi diplomerats för vårt genomförande av Vita Bandet 2014, dels för att hålla ett föredrag om samma tur. Vi har även haft möjlighet att träffa flera av våra samarbetspartners och nätverka med folket i branschen. Alltid kul med nya bekantskaper.

20150306-225109.jpg

Pelle på OutMeals berättar om de nya mjukkonserverna. Nya spännande produkter att mätta magen med!

Tack vare en grym insats från Niclas på NW Screen kunde vi vandra runt i tröjor med rykande färska deluxeturer.se-loggor på! Även tack till Micke som var med och fotade under kvällen!

20150306-225459.jpg

Löpare, inspiratör, coach, entreprenör, epiteten är många på Miranda Kvist från Team Nordic Trail.

Efter lunch slöt vi upp med de andra som genomfört det Gröna Bandet eller Det Vita Bandet under 2014 samt delar av juryn från Fjällfararnas Vita & Gröna Band. Ett glatt gäng fjällfarare från olika delar av landet. Men även två internationella sällskap, ett par från Finland och ett från Tyskland. Det är kul att vår fjällskatt uppskattas även utanför landets gränser.

Under några timmar fick vi ta del av varandras turer, upplevelser och erfarenheter. Det slår mig att vi har alla förflyttat oss i princip samma väg, men upplevelserna är ibland så vitt skilda att vi lika gärna kunnat genomfört turer på olika planeter. Häftigt! Vi fick även avnjuta en av de mest avancerade tårtskapelser jag någonsin sett. Detaljrikedomen var enastående med snörning och sömmar. Smaken var lika enastående.

20150306-225616.jpg

Är det en tårta eller är det en känga och en pjäxa? God var den i alla fall!

18.00 var det dags att samlas på Vildmarkscenen för diplomutdelning av godkända turer inför mässans besökare. Torkel Ideström, Christine Hägglund och Lars Wessel från Fjällfararnas Vita & Gröna Band agerade prisutdelare. En kul grej som ger en extra dimension till att göra den långa fjällturen mellan Grövelsjön och Treriksröset.

20150306-225640.jpg

Några av 2014 års fjällfarare som genomfört det Vita Bandet eller det Gröna Bandet. Foto: Micke Mantalios

Klockan sju var det åter dags för mig och David att entra scenen för att hålla ett föredrag om vår tur Vita Bandet 30 dagar. Det är en konst att krympa en 130 mil lång tur till 25 minuter. Men jag tycker det gick ganska bra och vi hade roligt. Förhoppningsvis hade åhörarna också det. Det var i alla fall fler i publiken när föredraget slutade än när vi startade.

20150306-225659.jpg

Förhoppningsvis blev några fler sugna på att ge sig ut och upptäcka naturen. Foto: Micke Mantalios

Nedan kan du se en liten film från dagen!

/Niclas

Deluxeturer på Vildmarksmässan

6 till 8 mars 2015 är det dags för årets upplaga av Vildmarksmässan, Nordens största publika mässa för friluftsliv. Dagarna är späckade  med innehåll. Som besökare kan du ta del av inspirerande föredrag och möta fler av de största företagen, organisationerna, föreningarna och researrangörerna inom outdoorbranschen. Vildmarksmässan.jpg_00000.preview Fredag den 6 mars klockan 18.00 är det på Äventyrsscenen dags för Fjällfararnas Vita & Gröna band att diplomera genomförda turer 2014 längs den svenska fjällkedjan. Där ska vi få vår tur Vita Bandet – 30 dagar godkänd av juryn. Direkt efter diplomeringen, klockan 19.00, kommer vi att ha ett föredrag om Vita Bandet – 30 dagar. Kom, lyssna och förhoppningsvis få en dos turglädje som inspirerar till egna möten med naturen! david-och-niclas-pc3a5-treriksrc3b6set SE

Tack!

Det har redan gått en hel vecka sedan vi åter landade på svensk mark efter vår senaste skidtur i Kanada. Upplevelserna och erfarenheterna är många. Nya kunskaper har lagts i ryggsäcken. Vi är väldigt tacksamma för att ha fått möjligheten att genomföra Yukon Arctic Ultra och det hade inte varit möjligt utan en hel del hjälp från andra!

Tack till alla våra samarbetspartners som skapar förutsättningar för oss att uppleva natur och skidglädje fullt ut istället för att behöva oroa oss för utrustningens kvalitet eller funktion. Extra tack till Kalle, Juhani, Heikki, Jörgen, Jesper, Johan S, Erik, Andreas, Robert, Pelle och Johan.

Collage med alla sponsorer 2015 vers2

För att hålla hemsida och Facebook uppdaterade med senaste nytt under turen har vi haft extraordinärt bra hjälp på hemmaplan. Tack till vår spökskrivare Anders som har en enastående förmåga att förvandla korta textmeddelanden till läsvärda inlägg och tack till Arvid, Ida och Eskil för grävande journalistik som lett till nyhetsuppdateringar på Facebook.

Tack till Niklas och NW Screen för tryck.

Yukon Arctic Ultras tävlingsledare Robert Pollhammer och hela hans crew på plats i Yukon som gör hela upplevelsen till vad den är förtjänar ett varmt tack!

Under lunchen dag 3 värmer solen skönt och termometern når upp till -25 grader. Foto: Peter Felden

Under lunchen dag 3 värmer solen skönt och termometern når upp till -25 grader. Foto: Peter Felden

Alla ni som följts oss under turen, fler än vad vi någonsin kunde ana, era glada tillrop, tips och värmande ord på Facebook, hemsidan, mail och SMS har varit en härlig injektion. Ert engagemang förvandlas till bränsle som man kan ta till i jobbiga stunder då motivationen sviktar. Tack för det!

Sist men inte minst vill vi rikta det största tacket till våra familjer. Ert stöd, hjälp och aldrig sinande tro på våra projekt betyder allt för oss. Utan er hade det aldrig fungerat!

Hälsningar,

David och Niclas

Yukon Arctic Ultra – The Story

Här kommer den långa historien om Yukon Arctic Ultra. Under själva loppet hade vi inte möjlighet att dagligen få iväg långa texter till bloggen. Men här berättar vi nu lite utförligare om våra upplevelser under loppets alla dagar.

Vi har också sammanställt ett bildgalleri från veckan där vi valt ut lite talande bilder. Klicka på någon av bilderna för ett bildspel.

 

Dag 1. Söndag 8 februari Whitehorse – Rivendell Farm 40km

Kliver ur hissen i lobbyn på hotellet Coast High Country Inn med pulka och skidor på släp. Det är inte bara vi som ska packa det sista. Hela rummet svämmar över med utrustning, cyklar, pulkor och människor. Ute är det -30 så där vill inte vi, och ingen annan heller, stå och fixa. Men inne är det så varmt att det blir till att slita av sig alla kläder för att inte svetta ner sig redan innan start. Färdigheterna att snabbt kunna reglera klädsel får vi användning för direkt.

Medan vi vandrar bort till starten i Shipyards Park småpratar vi om loppet, kommande utmaningar och förväntningar. När jag fyller lungorna med luft känns hela mitt inre friskt. Luften är klar och kall. Kondensen från luften som lämnar munnen och näsan fastnar på kläder och bildar direkt iskristaller. Bakom oss släntrar en tysk som nervöst undrar om vi verkligen vet vägen.

Vid starten är det trångt. Inte en öppen stor plats bred nog för att alla ska kunna masstarta i bredd. Det blir mer som ett långt tåg, fyra till fem människor brett. Vi hittar en plats. Blir ganska långt bak och vårt ekipage med skidor och pulkor blir ganska utrymmeskrävande inser jag, samtidigt som jag flyttar ett staket som är lite i vägen för oss.

Våra nyfunna vänner Bengt och Diane, som bor i Whitehorse, har kommit till starten för att önska oss lycka till. Bengt har med sig kameran och tar massa bilder som han sedan mailar hem till Anders som sköter vår hemsida nu när vi själva har begränsade möjligheter. Tack till Bengt och tack till Anders!

Starten har precis gått och stämningen är på topp. Foto Bengt Pettersson

Starten har precis gått och stämningen är på topp. Foto Bengt Pettersson

Klockan slår 10.30, startskottet går och den mänskliga ormen börjar så sakta att ringla sig framåt. Tänk vasaloppsstart i miniatyr. Det ligger en spänning i luften. Mycket folk vid starten, eller i alla fall upplever jag det som så. Sen kan jag i mitt tillstånd kanske inte helt avgöra vilka som är deltagare och vilka som är publik. Det är för mycket adrenalin som pumpar runt. Leden är ganska bred så här i början så det finns utrymme att ta sig förbi, för den som nu har bråttom. Det har inte vi och kommer direkt överens om att strategin blir att hålla sig i ledet. Tids nog kommer det att spricka upp. 70 mil är en lång sträcka, tänker jag för mig själv.

Minus 29 grader vid starten. Snön knarrar under skidorna. Den är sträv. De senaste dagarnas kyla har gjort snökristallerna vassa. Nästan omöjligt att gå med något som kan kallas glidsteg.

Vi rör oss framåt på Yukon river. Mäktig flod. Vissa flodbankar är mer än 20 meter höga och nästan helt lodräta. Vi följer flodens meandrande svängar. Nu är vi äntligen på väg! Efter bara någon kilometer skidar vi förbi en annan skidåkare. Det är Anton från Österrike. Gammal landslagsman i långloppslandslaget och även tränare för österrikiska längdskidlandslaget. En imponerande meritlista tänker jag. För tillfället står han och byter handskar till ett par tjockare.

Totalt är vi sex skidåkare som startar i den längsta klassen. Förutom mig själv och David är det Anton från Österrike, Mathieu från Frankrike som även han har en skaplig meritlista. Rott solo över Atlanten och rott solo genom Nordvästpassagen i en 120 kg tung båt. Ett vatten känt som rätt stökigt att leta sig fram igenom. Christopher från Tyskland gör sitt andra försök att klara distansen på skidor. Från Italien kommer Fabio som går på lätt topptursutrustning.

Efter 22 kilometer kommer vi fram till Thakhini Bridge. Halvvägs för maratonlöparna. På grund av kylan blir vi kontrollerade redan här efter förfrysningar innan vi får fortsätta. Yukon river flyter under Klondike Highway som går norröver mot vår slutdestination Dawson City. Bara sju timmar bort med bil. Men för oss flera dygn. Jag föredrar verkligen vårt sätt.

Fältet har spruckit upp. Ibland skidar vi utan att se andra människor på ett tag. Känns som att det bara är vi och allt det stora runt omkring. Floden, de snötäckta granarna, tystnaden och de höga bergen i fjärran.

Strax efter 17-tiden når vi den första checkpointen vid Rivendell Farm. 40 kilometers skidåkning. Vi har redan innan, i vår ”raceplan”, bestämt oss för att stanna här över natten. Många är stressade och drar vidare efter att ha slängt i sig lite mat. Det är kallt. Minus 35 grader. Runt en eld sitter många och trängs, huttrandes. Jag undrar hur det kommer att gå för dem under loppet. En eld kan vara skön. Men att behöva lita på en extern värmekälla för att hålla sig varm, det är inte att rekommendera för att en sådan har man inte alltid tillgång till. Dessutom värms bara en sida av kroppen, den som är riktad mot elden. Vi väljer istället en annan strategi. På med mycket puffiga dunkläder och springer några varv tillsammans med blandade småhopp. Det gör kroppen varm från insidan.

Vi hittar en plats för vårt tält. Fingrarna blir snabbt kalla utan största vantarna på. Men dem är svåra att finlira med så ibland måste dem av. För mig är det viktigt att ha flera lager med vantar. Samma princip som för resten av kroppen. En tunn fingervante längst in, så att bar hud exponeras så lite som möjligt. När vi ska sova dyker en japansk filmare upp och vill filma oss i tältet. Vi säger att det är okej och somnar snabbt efter första dagen på tur.

/Niclas

 

Dag 2. Måndag 9 februari Rivendell Farm – Dog Grave Lake 59km

Tunga ögon när klockan ger sin ton. Det tar emot att öppna sovsäcken. Känns direkt att det är riktigt kallt. Hade vaknat lite tidigare av röster och spring. Det var alltså fler som spenderat natten på Rivendell Farm. Men när vi kommer ut ur tältet är alla borta. Vi är alltså helt sist nu. Men det är enligt plan. Termometern visar fortfarande minus 35. Eller så har den frusit fast. När vi la oss var checkpointen full av människor, liv och rörelse. Nu är det tyst och öde.

Vid 8-tiden kommer vi oss iväg. Tillbaka ner på floden. Det är så kallt att jag börjar skida i den tjocka expeditionsdunjackan första timmen. Men glädjande nog håller sig fötter och tår varma, behöver inte ens göra åtgärder. Skönt att få det kvittot då just detta varit något vi oroat oss över innan. Vi skidar i en pjäxa, Crispi Nordland, som är två nummer för stora. Sen använder jag en tunn ullstrumpa närmast foten, en fuktspärr utanpå det för att skydda skon från fotens svett. Sen en tjock ullsocka och sist en strumpa som mer påminner om en innersko. Utanpå pjäxorna ett överdrag som isolerar, skyddar från vind och väta. Viktigt att hålla pjäxorna torra då dem är extremt svåra att torka ute i fält.

Det är friskt ute på morgonen under loppets andra dag. Foto: David Erixon

Det är friskt ute på morgonen under loppets andra dag. Foto: David Erixon

Efter några mil på floden viker vi av den och upp i skogen. Leden vi kommer in på är en del av Trans Canadian Trail-systemet. En serie leder som tillsammans sammankopplar hela Kanada från väst till öst. Skaplig tur det skulle vara att göra…

Kommer till en skylt med information om Bisonjakt. Tydligen sånt man gör i dessa krokar. Bäst att hålla utkik efter bisons alltså.

Kylan fortsätter att göra snön kärv som sandpapper och den hindrar inte bara vårt glid utan äter även upp vår fästvalla. Vi får valla om flera gånger under dagen. Grönt före.

Ett par mil före Dog Grave Lake passerar vi ett par personer så nu är vi inte sist längre. Vid något tillfälle varje dag möter vi skoterguiderna. De är ute och kollar så att leden är i bra skick och att deltagarna mår bra. Alltid en positiv powerboost att möta dem. Våra personliga favoriter heter Glenn och Spencer. Far och son. Alltid positiva, glada, omtänksamma och hjälpsamma. Idag möter vi dem flera gånger, av en tråkig anledning. Ofta har de någon bakom sig, en deltagare som valt eller tvingats att bryta. Kylan är ihållande på minus 30 och under. Den tar hårt på många. Även på oss så klart men det blir aldrig en kamp för livet, som för den polske deltagaren Michael som var så förfrusen att han fick hämtas med flyg för att komma till sjukhus snarast. I skrivande stund vet de fortfarande inte om alla hans fingrar kommer att kunna räddas.

Klockan är efter 22 och vi är fortfarande inte framme. Kropparna är rejält möra. Jag får verkligen kämpa för att hålla mörka tankar borta. Redan andra dagen. Det gör mig orolig. Men några saker driver mig framåt: Hoppet om varmare temperaturer och bättre skidföre. Familjen där hemma. När jag tänker på er och hur ni alltid ställer upp för mig finns det alltid lite extra energi att hämta och tanken på att ge upp är outhärdlig fast det just nu skulle kännas bekvämt.

Plötsligt ser vi skenet från en eld på avstånd. Kropp och sinne blir åter lätta. Vi är framme. Njuter av varm mat och dryck. Sätter snabbt upp tältet och kryper ner för snart ringer klockan igen. Inne i ett uppvärmt tält med kamin ligger nästan 10 personer trångt packade och sover. Det är personer vars lopp slutar här. Självvalt eller påtvingat av läkare. Spencer och Glenn kommer att få köra mycket skoter imorgon för att få alla tillbaka till civilisationen.

Efter någon timme vaknar jag till och fryser rejält. Det drar och jag blir kall. Fiskar fram pannlampan för att undersöka vad som hänt. Det visar sig att dragkedjan på min sovsäck spruckit och att dragkläppen ramlat av, den är alltså helt obrukbar. Kunde ha blivit riktigt farligt i denna kyla. Men som tur är så är vi två. David får helt enkelt lägga sig närmare och agera skydd för min havererade säck. Jag sov gott resterande timmar. Planen blir att få tag i en ny säck i morgon i Braeburn.

I efterhand får vi reda på att temperaturen under natten varit minus 45 grader. Det kallaste jag någonsin upplevt.

/Niclas

Dag 3. Tisdag 10 februari Dog Grave Lake – Braeburn 56km

Nu har tävlingens tredje dag passerat och det kalla vädret har hållit i sig. I natt var det åter en bit under -30 och som varmast idag var det uppe i -25. Det märkliga var att det kändes riktigt skönt. Det är sällan jag tyckt att -25 känts varmt. Det fina är dock att kylan egentligen inte orsakat oss några större problem för vi har varit väl förberedda. Men prognosen säger att det ska bli varmare och det känns skönt för kroppen går verkligen på högvarv i sträng kyla.

Under lunchen dag 3 värmer solen skönt och termometern når upp till -25 grader. Foto: Peter Felden

Under lunchen dag 3 värmer solen skönt och termometern når upp till -25 grader. Foto: Peter Felden

Idag skidade vi 13 timmar och det är en utmaning att hinna sova riktigt så mycket som man egentligen önskat. Men det känns ändå som att vi har läget under kontroll och hinner ta oss de sträckor som vi planerat varje dag.

Har precis ätit en enorm hamburgare i Braeburn och vi ska nu pyssla med lite utrustning så att vi hinner i säng innan midnatt. Imorgon siktar vi på att ta oss 70 km till Ken lake så klockan ringer strax innan kl 5.

/David

Dag 4. Onsdag 11 februari Braeburn – Ken Lake 70km

Skönt att spendera en natt inne. Det är egentligen inte själva sovandet som är mer komplicerat ute, utan det är uppvaknandet och det som sker därefter tills att man är färdig att skida iväg. Det blir alltid ett kyligt inslag när man ska ur säcken och i kläderna.

Men det finns en fara med att komma in och att ta med utrustningen. Snö smälter och blir vatten. Vatten som i sin tur förvandlas till is åter ute. Bindningar kan börja krångla, tält som fryser ihop och så vidare. Ska man ta in utrustningen så ser man till att få bort all snö, eller stannar inne tillräckligt länge för att allt ska hinna bli helt torrt.

En bra nyhet är att Robert lyckades trolla fram en ny sovsäck åt mig.

När vi startar är det fortfarande minus 30 grader. Men när ljuset och solen kommer blir det snabbt varmare. Snöns strukturer påverkas och den blir skidvänlig så att vi kan åka med rejält glidsteg. Äntligen! Skidglädje efter två dagar med skidpromenad på strävt underlag.

Från Braeburn startar leden men några rejäla backar. Vi får stanna och justera klädseln. Vidare genom skog och till sist ut på flera stora sjöar. Solen skiner från en klarblå himmel, den värmer oss när vi stannar till för att ta en näve jägarsnus. Mellan sjöarna blir det partier med skog. Några riktigt kuperade. Jag är så glad att ha skidor på fötterna. Utförsbackarna är så njutbara och lätta.

Mäktiga vyer på väg till Ken Lake. Foto: David Erixon

Mäktiga vyer på väg till Ken Lake. Foto: David Erixon

Vi använder turskidor från Åsnes. En modell som heter Holmenkollen. Den är som en blandning mellan en turskida och en vanlig klassisk längdskida. En smalare turskida med 3/4 stålkant och rejält spann som gör att vi kan få både bra glid och bra fäste. Stålkanter är skönt i nedförsbackarna. Men vissa är så branta, kurviga, smala och omgivna med träd att vi väljer att ta av skidorna och gå ner. Vill inte riskera någon skada på utrustning eller kropp som ett fall skulle kunna medföra. Hittills har spåret vi åkt på varit så fint att ett par vanliga längdskidor skulle ha fungerat bra och i vissa partier varit att föredra då vi skulle ha rört oss betydligt snabbare. Men med dem är man mer känslig för lössnö, isiga underlag och skrågång. Det är alltid en balansgång.

Som pjäxor har vi valt en modell med BC bindning. En relativt smidig sko från Crispi som heter Nordland. Vi hade kunna valt varmare modeller men då tappat skidvänligheten. Vi hade även kunnat välja en lättare modell men då riskerat att få svårare att hålla värmen.

I händerna har vi vanliga längdskidstavar, Rex R1. Trugan är utbytt mot en större truga som vanligen används av skidorienterare och handremmarna med tumgrepp utbytta mot traditionella turremmar för att få plats med tjockvantarna. Fördelen med denna stav är att vi kan staka ordentligt. Nackdelen är att kolfiber är känsligt för slag och då lätt går sönder.

Vi lämnar Braeburn näst sist av alla. Bara Peter som färdas på cykel dröjer längre än oss. Under dagen passerar vi några som går till fots. Bland andra Oliver, Jesse, Julia och Mal. Det blir ofta små trevliga pratstunder som ger mycket energi. Trots den höga fysiska belastningen och allt för få timmar med sömn blir alla glada av ett möte och de verkar verkligen njuta av den vackra omgivningen.

Framåt sextiden blir det dags att plocka fram pannlampan ur ryggsäcken. En bra detalj med lampan i kalla miljöer är att ha en modell med sladd och externt batteri som kan placeras nära kroppen och därmed hållas varmt. Det förlänger batteriets livstid avsevärt. Det är även bra om lampan har olika lägen för ljusstyrka. Det sparar också batteri att välja det svagaste så ofta som möjligt. Vi använder Bruntons värstingmodell Glacier 320. Vi har den ofta på ett sparläge när vi inte skidar så snabbt, men när terrängen kräver det erbjuder riktigt rejält med ljus.

Vi skidar fram bland snötyngda granar under Yukon Arctic Ultra Foto: David Erixon

Vi skidar fram bland snötyngda granar under Yukon Arctic Ultra Foto: David Erixon

Sista metrarna till checkpointen i Ken Lakes är upp från en sjö. Grymt brant backe. Där uppe finns en stuga, där personalen på checkpointen bor, ett uppvärmt tält där deltagare kunde äta men man sover ute.

Efter att ha avnjutit en god chiligryta fixar vi till sovplatsen. Vädret är underbart. Stjärnklart och ingen vind. Vi ställer pulkorna parallellt med några meters mellanrum, bäddar med vindsäcken som skydd mot snön och ovanpå den liggunderlagen. Ett vanligt och ett uppblåsbart. Sen sovsäckar. Att ligga och titta ut genom öppningen i sovsäcken, magiskt. Granarna sträcker sig mot skyn, upp mot stjärnorna som lyser så klart.

/Niclas

 

Dag 5. Torsdag 12 februari Ken Lake – Carmacks 56km

Efter frukostbestyr och annat kom vi oss iväg vid sjutiden. Inte sist denna gång. Gårdagens branta avslutande backe upp till checkpointen blev nu en brant nedförsbacke. Då den är rak och slutar på en sjö är det inga problem att stå på i den. Det är mysigt att skida i pannlampans sken om morgonen och veta att ljuset är på ingång. Första två milen skidar vi på stora sjöar och där rör vi oss ganska fort. Temperaturen rätt okej, cirka minus 20.

Jag har aldrig upplevt en skogsbrand, tack och lov. Men idag har jag skådat förödelsen (eller pånyttfödelsen beroende på hur man ser på saken) efter en. Miljontals av svartbrända och sotiga trädstammar. Kala, nakna, utan grenverk. Ett tragiskt men samtidigt fascinerande landskap. Jag undrar hur här ser ut om sommaren. Har någon växtlighet återvänt till marken? Har djurlivet sakta valt att komma åter?

Vi skidar ofta genom skogar som drabbats av brand. Yukon är ett torrt område som på sommaren kan vara ganska varmt. Skogsindustrin är inte särskilt omfattande så när det brinner får det fortsätta tills det slocknar om det inte hotar någon bebyggelse. Foto: David Erixon

Vi skidar ofta genom skogar som drabbats av brand. Yukon är ett torrt område som på sommaren kan vara ganska varmt. Skogsindustrin är inte särskilt omfattande så när det brinner får det fortsätta tills det slocknar om det inte hotar någon bebyggelse. Foto: David Erixon

Turen går vidare genom skogen. Ganska kuperat. Lite berg och dalbana. Kul utförsåkning och inte allt för knivigt uppför. Skidor är en rejäl fördel i denna terräng. Redan innan lunch passerade vi en fotgängare som startat över timmen före oss. Ger oss bra självförtroende!

Sista biten fram till Carmacks åker vi åter på floden. Drivis som är hårt packad. Grymt knöligt. Plötsligt ser vi lysena från Carmacks (som är ett lite samhälle) och vi blir som vanligt varmt välkomnade av alla funktionärer. Man blir så glad! Nu har vi njutit av en dusch och en god middag. Ett par timmars sömn väntar, inomhus. Imorgon går färden vidare mot McCabe.

/Niclas

Dag 6. Fredag 13 februari Carmacks – McCabe 65km

Det blev ganska många timmars sömn i natt, i jämförelse med tidigare nätter. Hela sju faktiskt. Vaknade av mig själv klockan fem. En hel timme innan klockan skulle ringa. Känner mig pigg och går upp. Flera andra deltagare är redan vakna. Några packar sina pulkor och är snart redo att sticka ut igen. Jag kollar resultatlistan, en lista där funktionärerna skriver upp alla deltagares ankomsttider och avresetider från checkpointen. Ser att fler redan dragit vidare. Men jag känner mig inte stressad. Vi följer vår plan.

Dagen innan läckte en av termosarna. Allt vatten hade runnit ut och en hel del utrustning var därför helt nerisad när vi anlände igår. Jag plockade bort så mycket is som möjligt redan när vi kom och hängde sen allt på tork. Tyvärr hade elektronikpåsen tagit rätt mycket stryk. Var inte helt säker på hur alla laddare, batteri och annat skulle reagera. Jag gick in till torkrummet och började packa. Allt hade torkat fint och verkar må bra. Utom strömadaptern som kluckade när jag skakade den. Inte läge att stoppa in den i något uttag med andra ord. Efter cirka en timma vaknar David och då har jag hunnit packa ner alla mina före detta djupfrysta saker och känner mig åter i fas. Vi äter frukost sittandes på en gymnastikbänk i en korridor. Nyponsoppa med 3 deciliter müsli. En riktigt favorit.

Vi tar det lugnt denna morgon. Kommer iväg vid åttatiden. Nästan sist av alla, som vanligt. Startar i pannlampans sken. Redan under gårdagskvällen hade det börjat snöa lätt. Den nya snön ger faktiskt ett otroligt bra gild. Vi skidar lätt fram den första sträckan på floden och upp genom skogen. Plötsligt står vi vid en plogad väg med en hård, fast och snabb vägbana. Det är den så kallade Free Gold Road, en gammal gruvväg. Den ska ta oss vidare nästan halvvägs till McCabe. Underlaget är supersnabbt och vi kan njuta av lätta kilometrar. Vägen är rätt kuperad med några rejäla stigningar. Men för oss med skidor är det inget problem att motivera tagandet av höjdmeter. För på andra sidan krönet väntar belöningen. Nerförsbacken! Jag tycker nästan synd om fotgängarna som inte får uppleva glädjen av att svischa utför i hög hastighet utan att ansträng sig det minsta.

Det snabba föret gör att vi, trots den sena starten, snabbt passerar flera fotgängare. Totalt under dagen passerar vi faktiskt nio stycken innan vi når McCabe. Jörn från Tyskland är en av dem vi passerar sist. Han kallar oss för ”Sweden machines” och säger att vi i fortsättningen måste vänta minst två timmar efter att han startat innan vi ger oss iväg. Jörn har glimten i ögat. Är skojfrisk och livar upp stämningen. Hans blotta närvaro längs banan och vid checkpointsen betyder mycket för oss.

Efter att vägen har slutat skidar vi vidare på en betydligt smalare del av leden. Träden sträcker sig in över spåret. Men föret är fortsatt bra och vi rör oss snabbt framåt. Rätt vad det är så står det ett meddelande skrivet i snön. Det är Jessie som skickar uppmuntrande ord till oss bakom. Hon har även skrivit tiden då hon var där och vi inser att vi snart är ikapp henne. Vi skidar på ett par kilometer till och kommer ut på floden. Där kommer vi ikapp Jessie. Hon är glad som vanligt. Har en skön inställning till det hela. Njuter av omgivningen och stressar inte.

Isen är inte slät och fin. Det är is som brutits upp, tryckts samman och hamnat huller om buller. Vissa isformationer är nästan två meter höga. Men de går det att slingra sig runt. Vi tar oss över isen och kommer fram till flodbanken. Det är en brant backe som leder upp på land. Skidor av och vi går/kryper upp.

Yukon River frös först till under början av vintern men bröts sedan upp igen innan den återfrös. Det gör att vi stundtals får kryssa oss fram mellan högar av isblock. På engelska kallas det för jumble ice. Foto: David Erixon

Yukon River frös först till under början av vintern men bröts sedan upp igen innan den återfrös. Det gör att vi stundtals får kryssa oss fram mellan högar av isblock. På engelska kallas det för jumble ice. Foto: David Erixon

Det blir mörkt. Långt där borta är det en ljuskägla som rör sig, mot oss. Det är skoterguiden Glenn. Det blir ett skönt litet avbrott i skidandet när vi samtalar med dem. Tyvärr få vi dåliga nyheter. Vi hade, enligt tidigare information, räknat på att det skulle vara fyra kilometer kvar till McCabe, men Glenn meddelar att det är mer än det dubbla, nämligen nio kilometer kvar. Vi har redan varit ute i nästa tio timmar och såg verkligen fram emot att komma fram. Mentalt var detta ett tufft besked. Men det finns inte så mycket annat att välja på än att skida vidare. När vi väl skidar fram sista metrarna till McCabe var belöningen av att äntligen komma fram extra stor.

I McCabe består checkpointen av en verkstad som värms upp av en kamin som står mitt i rummet. Det är otroligt varmt där inne. Minst 30 grader. När vi kliver innanför dörren blir alltså differensen ungefär 50 grader mellan inne och ute. Som en smocka rätt i ansiktet. Nere på golvet är dock temperaturen rätt okej så det går att sova. Men jag gör misstaget att först lägga mig uppe på ett bord, men inser ganska snabbat att denna position skulle innebära noll minuters sömn och en rejält svettig sovsäck. Så jag hoppar ner under bordet där David redan sover gott.

/Niclas

 

Dag 7.  Lördag 14 februari McCabe – Pelly Crossing 45km

På programmet idag står en av turens kortare etapper, 45 km till Pelly Crossing. Vi ser verkligen fram emot en lite kortare dag efter ett par rejält långa.

Efter frukostbestyr och annat kommer vi iväg vid sju. Sist som vanligt. Men vi gillar verkligen tiden vid checkpointsen. Alla som jobbar här är så hjälpsamma. Bär in utrustningen, borstar den ren från snö, serverar varm mat, dryck och kommer med värmande ord. Många av dem har själva deltagit tidigare år och några har till och med deltagit detta år men tvingats bryta tidigare än väntat. Tillsammans med övriga deltagare blir det ett skönt häng. Men en tävling pågår så förr eller senare måste man iväg.

Vi är rätt snabba på etapperna, i jämförelse med flera av fotgängarna. Lämnar sist men lyckas ofta passera alla som lämnar samma checkpoint under dagen och anländer först. Det gör att vi kan spendera mycket tid i vila, om man jämför med övriga. Känslan är att vi håller oss fräschare och förutsättningarna att lyckas komma hela vägen till Dawson City bör öka. Men det är långt kvar.

Bara ett par kilometer från McCabe stöter vi på vårt första riktiga overflow som hindrar framkomligheten. Men en liten sväng runt och skidornas egenskap att fördela vikten gör att vi klarar oss torrskodda.

Färden idag går mest genom skogar och på sjöar. Det finns verkligen många träd i världen. Och dom som är här i Yukon är vackert snötyngda. Som att skida runt i Narnia.

Om man råkar köra in i de snötyngda träden går det en mindre lavin. Foto: David Erixon

Om man råkar köra in i de snötyngda träden går det en mindre lavin. Foto: David Erixon

Planen för imorgon är att försöka komma iväg från Pelly Crossing 04.00 för att på så sätt nå Pelly Farm ganska tidigt på eftermiddagen. Där väntar ett obligatoriskt stopp på åtta timmar. Inte oss emot, vi gillar som sagt checkpoints och skulle gärna sett att det påtvingade stoppet vore längre.

Nu har vi skidat sju dagar och cirka 380 kilometer. Sex dagar och någonstans runt 320 kilometer kvar. Kropparna är möra men hoppet är gott!

/Niclas

Dag 8. Söndag 15 februari Pelly Crossing – Pelly Farm 56km

Eftersom vi kom fram så tidigt igår bestämmer vi oss för att göra en tidig start idag och på så vis vrida dygnet lite framåt. Detta för att få våra mörka timmar innan soluppgången. Vi upplever det nämligen lättare såväl psykologiskt som fysiskt att färdas i mörker när vi vet att gryningen är på väg.

Vi ställer klockan på 02:30 och lämnar Pelly Crossing vid fyratiden. Det är stjärnklart, vindstilla och knäpptyst. Det enda ljudet jag hör kommer från pulka, skidor och stavar. Jag känner mig stark, torr, varm och mätt. Vi skidar på ganska snabbt och jag bara är. Jag tittar inte på klockan utan tiden bara flyger iväg och vi flyger fram. Plötsligt vaknar jag till ur mitt transliknande tillstånd när jag hör en uggla hoa. Vi stannar och lyssnar. Jag kan inte säga vilken art det är men det är flera individer igång. Vi står och lyssnar ett tag, dricker lite vatten och tar en bit choklad. Sedan skidar vi vidare, med långa och härliga skidtag, i pannlampornas sken.

Efter ett par timmar lämnar vi Pelly River och börjar istället följa den väg som leder in till Pelly farm. Den är bitvis kuperad men det har vi inte så mycket emot eftersom det ger en stor variation och lätta kilometrar utför.Det är en strålande fin vinterdag och vi njuter verkligen av att vara på tur.

Efter lunch blir mina hälar ibland ganska ömma, så även idag. Inte på grund utav skav utan på grund av trycket. Främst är det under själva hälen som det ömmar. Det brukar komma och gå lite och är oftast inget problem. Men de gånger det varit som allra värst har det varit ganska oskönt och då har vi stannat till lite för att röra på fötterna och så har det sedan funkat hyfsat igen. Idag är det bara en kort stund som det gör ont och sedan kan jag åter njuta för fullt av skidåkningen.

Gästfriheten på Pelly farm är något alldeles extra. Foto: David Erixon

Gästfriheten på Pelly farm är något alldeles extra. Foto: David Erixon

Pelly farm är en unik plats med unika, varma människor. Det är en bondgård som ligger vid vägs ände och här bjuds vi som deltagare in som gäster hos familjen Bradley. Vi kommer dit runt klockan halv två och blir överösta med omtanke. De tar hand om blöt utrustning och hänger den på tork. Koppar och glas står aldrig tomma och vi bjuds på en utsökt lasagne. Det blir ett riktigt gött häng på Pelly Farm tillsammans med Dale och Sue Bradley, alla funktionärer och övriga medtävlare. Planen är att även nästa morgon starta tidigt så det är svårt att slita sig från gemenskapen i vardagsrummet men med vetskapen att klockan ringer 01:30 så lyckas vi till slut runt klockan sex att ta oss till våra sängar. Vi får ett eget rum på övervåningen och somnar som vanligt direkt. Men vi vaknar båda ganska snabbt på grund av värmen. Jag somnar om men Niclas bestämmer sig för att ta lite frisk luft och kyla ner sig. Inte helt oväntat fastnar han åter i vardagsrummet. Det blir ännu en trevlig timme för honom i goda vänners lag men det får det vara värt tycker Niclas som ju gör helt rätt eftersom han ändå inte kunnat sova.

/David

 

Dag 9. Måndag 16 februari Pelly Farm – Någon stans innan Scroggie Creek 70,3 km

Klockan ringer 01:30 och det är såklart tidigt. Alla framtida vasaloppsstarter kommer att kännas som sovmorgon. Men det går ändå bra att stiga upp för vi har trots allt sovit ganska länge. Dessutom så har vi kvällen innan fått frågan när vi vill ha vår frukost serverad?! Gästfriheten på Pelly farm är som sagt något extra och vi bestämmer att våra ägg, bacon och pannkakor ska serveras klockan 02:00 Ingen av oss är van att äta lunch och efterrätt till frukost men man får ju ta sedan dit man kommer och det har under denna resan visat sig att jag är en quick-laerner.

Det doftar gott av kaffe, nystekta pannkakor och bacon när vi kommer ner till köket. Vi äter frukosten tillsammans med vår nya tyska vän Jörn som också planerar en tidig start. Dessutom är massa andra personer också redan uppe så det finns mycket att prata om och dröjer till 03:30 innan vi väl kommer iväg.

När vi lämnade Pelly Farm fick vi med oss Burritos. de smakade fantastiskt efter ett par timmar på skidorna. Foto: David Erixon

När vi lämnade Pelly Farm fick vi med oss Burritos. de smakade fantastiskt efter ett par timmar på skidorna. Foto: David Erixon

Idag är ingen vanlig dag utan Niclas fyller 30 år så det känns extra bra att det blir en så trevlig frukost. Vi tänder våra pannlampor och lämnar civilisationen bakom oss. Nästa gång vi ska återse bebodda platser är i Dawson City 26 mil längre fram. Det är fridfull morgonskidåkning som står på schemat och vi verkligen njuter. Vi har bestämt att vi ska skida till klockan 18 och att vi inte ska trycka på utan skida fram i sakta mak och njuta av dagen. Vi har ju nu förskjutit vår dygnsrytm endel vilket innebär att vi äter lunch vid niotiden när solen går upp. För att bli så effektiva som möjligt stannar vi först ett par minuter och fyller hetvatten i våra påsar med frystorkad mat från Outmeals. Sedan skidar vi typ ytterligare en kvart och så kan vi sätta oss direkt vid ”dukat bord”. Det är helt enkelt så att vi inte kommer framåt när vi står stilla och därför försöker vi att vara så effektiva som möjligt när vi fixar med saker om det inte råkar vara så att det är just vilan som vi vill åt.

Efter lunchen tuffar vi vidare genom ett sagolandskap av sovande granar. Plötsligt dyker skoterguiderna Glenn och Spencer upp tillsammans med fotograf Yann. Som vanligt en energiinjekton men idag blir den extra stor för de säger att de ska sätta sig och göra upp en eld 5 kilometer längre fram och undrar om vi vill göra dem sällskap där. Självklart vill vi det så en timme senare kan vi äta vår andra lunch i ett trevligt sällskap vid en värmande eld.

Efter att med stighudar tagit oss uppför en lång stigning under cirka en timma så tänker jag att vi behöver en ny energiinjekton. Jag öppnar pulkan och plockar fram en present till Niclas. Inget märkvärdigt men sakers värde förändras när man är mitt ute i ingenstans och dessutom har skidat i 12 timmar. Så påsen med massa olika sorters godis blir verkligen uppskattad. Vi tar varsitt Hubbabubba, skidar vidare och blåser bubblor för glatta livet.

När klockan blir sex känner vi oss fortfarande hyfsat pigga och bestämmer oss istället för att stanna när vi skidat 70 kilometer vilket blir cirka 19:30. Då upptäcker Niclas att hans SPOT saknas. Den sitter alltid fastspänd ovanpå pulkan men nu har den på något sätt lirkat sig loss och är borta. När det har skett har vi inte en aning om så att vända känns inte som ett alternativ. Tävlingsorganisationen vet vid det här laget att vi alltid håller ihop och min SPOT fungerar. Vi hoppas istället på att någon av deltagarna efter oss eller att skoterguiderna ska hitta den. Ska man nu tappa bort något så är trots allt en sändare bland det som man har störst chans att återfå.Vi kryper in i tältet, äter middag och ligger sedan i sovsäckarna och smaskar godis.

/David

Dag 10. Tisdag 17 februari Någonstans innan Scroggie Creek – Någonstans efter Indian River 59,4km

Det är så skönt att ha frukosten preparerad så att den går att äta medan man ligger kvar i säcken. Nyponsoppan är färdigblandad i termosen, müsli, sked och skål finns inom en arms räckhåll. Frukost på sängen är en lyx och det innebär att det kalla momenten som uppstår när man ska ur sovsäcken skjuts upp ett tag till.

När vi kommer ut ur tältet vid tretiden på morgonen pågår norrskens-showen för fullt på himlen. Ett skådespel utan dess like. Jag förstår att japaner och kineser vallfärdar till områden som ligger runt polcirkeln och som erbjuder bra platser för att se norrskenet. Det sägs dessutom att norrsken betyder tur för japanerna, speciellt om det inträffar samtidigt som ett barn blir till.

Att få skida fram i norrsken är verkligen De Luxe. Foto: David Erixon

Att få skida fram i norrsken är verkligen De Luxe. Foto: David Erixon

Efter några timmar drar himlen ihop sig och det blir molnigt. Stjärnorna försvinner och temperaturen stiger. Skidföret är fortsatt bra.

Skogen tätnar runt oss och leden blir lite smalare. Vi kommer fram till ån som heter Scroggie Creek och följer den. På själva vattendraget är det bitvis blött så det är skönt att leden går bredvid. Ån ser fantastiskt fin ut. Drömmer mig bort till sommartider. Vatten som porlar. Strömmande vatten som övergår i lugnflytande. En forsnacke med en sten i mitten. Öringarna vakar som tokiga och min torrfluga är deras favortimat.

Efter ytterligare någon timme känner vi lukten av rök. Det brukar betyda att en checkpoint är nära. Scorggie Creek består av två stugor. En liten och en något större. Den stora är nybyggd och erbjuder riktigt bra komfort. På hela insidan av stugan står resultaten från tidigare års upplagor av tävlingen och vi får skriva våra namn under årets datum. Känns stort. Som att vi är förevigade för alltid. Jag går runt och läser. Känner igen flera namn från redan genomförda tävlingar, det är personer som är med även detta år.

I Scroggie Creek är det Mark Hines som hälsar välkommen. En riktig Yukon Arctic Ultra-veteran. Han har genomfört loppet tre gånger och har även gjort massor av liknande lopp runt om i världen. Han har skrivit flera böcker om sina upplevelser och jag har läst lite i en av dem, den som handlar om Yukon Arctic Ultra. Mark föredrar det enkla livet ute i vildmarken och berättar att han nog kommer att flytta till Yukon så fort han avslutat sin doktorsavhandling. Mark fixar lunch åt oss och ser till att alla våra termosar och flaskor blir fyllda med kokande vatten. Vi spenderar nästan två timmar i Scroggie med Mark och samtalet är givande. De gemensamma beröringspunkterna är många och hans livshistoria är spännande att ta del av.

Från Scroggie Creek fortsätter färden vidare på floden. Mark följer oss ner till floden och tar med sin quadrocopter. Han skickar upp den i luften och filmar oss medan vi skidar iväg. Vi hoppas få tillgång till det klippet vad det lider. Lite svårt att få till den vinkeln på egen hand. Färden på floden är vacker och området här norr om Pelly Farm mot Dawson City känns betydligt mer vilt än tidigare. Bergen runt oss är högre.

Vi kommer åter in i den täta skogen och fortsätter så någon kilometer. Men rätt var det är öppnar landskapet upp sig och vi befinner oss på en väg. Området vi nu befinner oss i är ett aktivt gruvområde, men endast sommartid. Det är guld som eftersöks. Överallt står stora maskiner parkerade, baracker för arbetare och lite allmänt skrot. Ser tämligen sorgligt ut. Inte bara storslagen natur. Det börjar bli mörkt och dags att slå läger. Men det känns olustigt att bo mitt i ett industriområde så vi skidar vidare till vi åter är i skogen och hittar en bra plats. Vädret verkar bra så vi sover under bar himmel i natt.

Jag befinner mig i sovsäcken och sover som en stock. Men någonstans långt borta hör jag en skoter. Troligtvis drömmer jag. Men ljudet kommer närmare och jag sätter mig upp med ett ryck. Vi har bara sovit någon timme där vi ligger ett par meter bredvid leden. Mot oss kommer en skoter farande på leden och för en sekund känner jag lite panik. Kan inte komma ihåg om vi flyttat allt från leden efter att vi satt på den och fixade med köket innan vi gick och la oss. Men paniken släpper när jag minns att vi faktiskt varit ordningsamma nog att hålla leden ren från saker. Skotern försvinner förbi och jag lägger mig ner och somnar nästan om. Plötsligt säger David att skotern kommer tillbaka från andra hållet. Vi ser ett starkt lyse närma sig men hör inget ljud. Konstigt. Vi ser en människa röra sig mot oss och hör efter en sekund en välbekant japansk röst, som frågar om det är okej att han filmar oss när vi sover. Vi svarar på några frågor och lägger oss sedan ner att sova. Innan jag somnar helt hör jag honom vandra runt oss ett bra tag, hur länge vet jag inte.

Visst kan det ibland kännas på gränsen till för mycket när det plötsligt dyker upp folk med kameror och riktar starka lysen rätt i ansiktet på en. Dessutom när man försöker få några av sina få timmar med sömn. Men samtidigt vet vi att media är viktigt. För eventet i stort och för oss personligen. Att skapa synlighet är en del av upplevelsen när man som vi, jobbar tillsammans med samarbetspartners.

/Niclas

Dag 11. Onsdag 18 februari Någonstans före Indian River – Någonstans före Dawson City 56,8km

Återigen en tidig start i mörkret. En stor fördel med att sova under bar himmel när vädret tillåter är att det går så mycket fortare att komma i ordning på morgonen när vi ska iväg.

Vargar har nästan lika stora tassar som jag. Mäktig upplevelse. Foto: David Erixon

Vargar har nästan lika stora tassar som jag. Mäktig upplevelse. Foto: David Erixon

Vädret är lite varmare så vi har stannat i en uppförsbacke för att valla om lite. Jag lägger på valla på Davids ena skida, räcker över den. Han klossar och under tiden så vallar jag den andra. Tre lager får räcka. Sen byter vi uppgifter när det är dags för mina skidor. Det hela går effektivt och snabbt. Mörkret omsluter oss fortfarande och det är många timmar tills det att ljuset kommer. Medan vi står där och vallar riktas ljusstrålen från våra lampor ner i marken. Nästan lika stora som min hand är de. Spåren i snön. Det är ingen liten hund som gått där. Det är vi helt överens om. Spåren, som verkar vara efter minst två djur, är från varg. Medan vi står där och begrundar så kommer avgörandet som gör oss mer än 100 procent säkra. Ylandet skär genom luften. En lång utdragen ton. Sen blir det tyst. David tittar på mig, fiskar fram kameran och börjar spela in. Från samma håll kommer ytterligare ett utdraget ylande. Inom loppet av några sekunder kommer ett gensvar från ett annat håll och innan vi vet ordet av är det minst nio vargar som stämt upp i kören. Upplevelsen är mäktig och jag känner mig ödmjuk inför naturen. Ingen av oss blir direkt rädd då vi vet att vargar i grunden är skygga och helst undviker kontakt. Men det går inte att förneka en pirrande känsla i maggropen och säkert hade vi en något lägre tid per kilometer under ett par timmar.

Black Hills är den första av två mer rejäla stigningar under dessa dagar. Den andra är King Salomons Dome och den väntar imorgon. Med hjälp av korta stighudar under skidorna har vi bergfäste, trots att det stundtals lutar på rätt bra. Leden vi följer slingrar sig upp på berget i serpentiner. Sex eller sju svängar tror jag att jag räknar till. Benen känns starka och vi håller bra fart.

Två bra saker finns att se fram emot inom kort. Den första är ljuset som är på väg som innebär att vi kommer att få njuta av lite vyer väl uppe på höjden. Den andra bra saken är vad som väntar efter högsta punkten, nämligen nerförslutet och enkla kilometrar. Utsikten från Black Hills är verkligen otroligt vacker och vi njuter av varm lunch samtidigt som vi lapar i oss av vyerna. Nerförslutet gör oss inte heller besvikna.

Vår ursprungsplan idag är att ta oss till Indian River, där Gerard har en checkpoint. Det skulle innebära att det imorgon återstår 80 kilometer till Dawson City. Vi skidar på i godan ro i tron om att det är cirka 10 kilometer kvar till Indian River när Gerard plötsligt dyker upp på sin skoter. På sin härliga engelska med tydlig fransk accent hälsar han på oss och vinkar glatt. Efter att vi samtalat ett tag säger han att det är dags för honom att återvända till checkpointen för att förbereda mat åt oss. Det visar sig vara närmare än vad vi trott. Endast en kilometer istället för 10 som vi trodde. Och Gerard hävdar bestämt att det är 80 kilometer mellan Indian River och Dawson City. Det skulle betyda att vi plötsligt räknat bort nio kilometer. Jag och David tittar på varandra och vi båda tänker exakt samma tanke. Något stämmer inte. Kilometrar försvinner inte bara så där utan att man får kämpa för dem.

Men som Gerard sa så var det mycket riktigt bara en kilometer kvar till Indian River och vi anländer redan klockan ett. Ytterligare ett välkänt ansikte finns på plats. Det är Diane Patrick, som är ansvarig för sjukvården under loppet. Vi blir också välkomnade av Gerards hund Celtic. En snäll blandras med gott om extrakilon. Gerard sätter genast igång med maten samtidigt som Diane ordnar med varma drycker åt oss inne i det uppvärmda tältet. Återigen blir vi uppassade som om vi vore på spaweekend på lyxhotell.

Vi rotar fram karta och GPS. Jämför checkpointens läge, räknar och kommer fram till att det inte alls är 80 kilometer mellan Indian River och Dawson City. Snarare 89. Det får vi också bekräftat av skoterguiden Gary som precis kommer från det hållet. Vi planerar snabbt om. Istället för att stanna här kommer vi fortsätta ytterligare ett par timmar och därmed utnyttja dagsljuset. Men först tänker vi äta och fylla på vattenförråden.

Plötsligt hör vi Gerard skrika några väl valda ord på franska från det andra tältet. Vi förstår inte riktigt vem dessa är riktade mot. Men nästa sekund flyger (eller rultar) en skamsen Celtic in genom tältets öppning och efter kommer en förbannad Gerard med det som förut varit en delikat skinka i ena handen. Han förklarar att hunden lyckats hitta vår lunch och satt i sig den i ett nafs. Gerard riktar några nya franska ord till hunden som förstört hans möjlighet att få bjuda sina gäster på en utsökt måltid. Under ett bord ligger Celtic och skäms. Jag och David får äta nudelsoppa istället men det var också gott.

Klockan tre fortsätter vi vidare efter att ha vinkat adjö till Gerard, Diane och en proppmätt hund. Precis innan vi ska skida iväg kommer fotografen Yann farandes på sin skoter. Han kommer från Dawson City och med sig har han min SPOT som jag tappat innan Scroggie Creek. Allt löser sig fast SPOTen har fått ta en omväg via Dawson City. Yann hänger på oss en bit för att fota lite. Han är en kul kille från England och det blir alltid mycket skratt tillsammans med honom.

Vi bestämmer oss för att skida fram till klockan sex. Sen slår vi läger. Det är mulet men vi chansar på att inte sätta upp tältet. Tyvärr visar sig denna chansning inte hålla. Efter ett tag börjar flingorna falla. Det är ganska varmt, cirka 5 minusgrader, och vi vill inte riskera att våra sovsäckar ska bli blöta av snö som smälter. Tältet åker upp ändå. Precis som igår dyker det plötsligt upp en japansk filmare på skoter när vi ska till att sova. Återigen ger vi tummen upp till filmande och efter ett tag tackar han för sig och åker vidare. Enligt våra kalkyler ska det nu bara vara 75 kilometer kvar imorgon. Imorgon bör bli den sista dagen på tur. Märklig känsla.

/Niclas

Dag 12. Någonstans före Dawson City – Dawson City 73km

Det är alltid med dubbla känslor jag går och lägger mig sista natten på en tur. Å ena sida ska det bli skönt att komma fram, att ro projektet i land och att åter få njuta av civilisationens bekvämligheter. Men å andra sidan vill jag inte att turlivet ska ta slut. Det är så enkelt, så basic. Man åker skidor, äter och sover. Ser man till att hålla sig varm, torr och mätt blir livet en fest. Alla problem man tar tag i och löser får direkta konsekvenser för välbefinnandet. Om du fryser, ta på kläder eller/och rör på dig. Problem solved! Så enkelt är det inte alltid i det urbana livet. Där kan problem mer vara av karaktären ”så nära men ändå så långt borta”. Alla kablar är på sin rätta plats i datorn men ändå fungerar inte nätet därför att telebolaget måste komma ut och trycka på knappen i teleskåpet utanför min dörr och det tar minst fem arbetsdagar, felanmälan sker på hemsidan… Ja, ni vet. Allt detta försökte jag förklara för den japanske filmaren som följde oss under gårdagskvällens bestyr, hela vägen ner i sovsäcken faktiskt. Om detta resonemang kommer med i den Japanska dokumentären som spelats in om årets lopp ska det bli intressant att läsa undertexten.

Vi lämnar lägerplatsen redan vid 01.45 på torsdagsmorgonen. Planen för dagen är att skida de resterande 73 kilometrarna, hela vägen till målet i Dawson City.

Början går bra. Men efter 45 minuter gör sig nattens sömnbrist påmind. Ögonlocken förvandlas till betong och gravitationen är oregerlig. Jag försöker med taktiken att blunda med ett öga i taget. Det resulterar i många snedsteg. Men jag tar mig framåt. Från skyn faller lätta flingor. Bra skidföre.

Vid 06-tiden kommer vi fram till starten av stigningen upp till King Salomons Dome, banans högsta punkt 1157 möh. Den enda plats vi passerar dessa dagar som påminner om kalfjäll. Vi känner oss som hemma! Utsikten hade kunnat vara fantastisk. Men det är rätt dimmigt.

Vi får följe av den japanske filmaren under stora delar av dagen. Han känns mer frekvent än pinnarna som markerar vägen. Dom kommer med cirka 250 meters mellanrum.

Efter lunchen på toppen, vindstilla men molnigt, börjar den roligaste åkningen på hela turen. Alla som gör detta lopp på fötter och som aldrig åkt skidor vet kanske inte vad dom missar. Men om man skulle göra detta lopp gåendes och samtidigt förstå hur lätta kilometrar man kunnat ha i denna backe skulle man förmodligen ha gett upp på direkten. Flera kilometer njuter vi av konstant lagom lutning. Vi åker långt utan att röra en muskel. Vips så har dagens 73 kilometrar reducerats till 33. Vi stannar  till för att snacka med skoterguiderna Glenn och Spencer som passerar. Våra favoriter. Det är alltid så trevligt och givande att möta dem!

Nedförslutet fortsätter. Plötsligt befinner vi oss på en nyplogad väg och där skidar vi vidare med lätta stavtag, följd av en japansk kameraman.

Plötsligt, bara så där, befinner vi oss precis i utkanten av staden, Dawson City. En bil stannar och vår tyska vän Jörn, som tyvärr fick avbryta sitt lopp strax innan Scroggie Creek, hoppar ur en bil och springer fram till oss, kramar om oss och utbrister ” my heroes!”. Detta mottagande hade vi knappast räknat med och det blir känslosamt. Fler bilar med bekanta från organisationen dyker upp. Tutandes och vinkandes följer de efter oss mot målet. Jörn filmar oss från bilen samtidigt som tonerna från ABBA strömmar ut ur högtalarna som en hyllning till oss svenskar. Solen skiner från en klarblå himmel och vi skiner säkert ikapp med den. Kroppen känns så lätt!

Med ett par hundra meter kvar kan vi se målgången. Stor banderoll med texten ”Finish”. Vi tar det ändå lugnt. Småpratar och reflekterar. Försöker njuta av stunden och av turen som helhet. En tur som blev fantastisk på alla sätt, men som inte höll på att bli av då livet ibland plötsligt kan vända allt uppochner. Vi sätter stort värde på att få ha gjort detta.

IMG_6720Foto_ David Erixon

Vid målet väntar ett 20-tal personer. Förutom japanska TV-teamet, som gör en lång intervju med oss på engelska efter målgång, finns även tävlingsledare Robert Pollhammer på plats samt fler ur organisationen och andra deltagare.

Nu ligger den här bredvid sängen, medaljen. Den som vi för första gången fick stifta bekantskap med på flygplatsen i Vancouver eftersom vår svenske medtävlare Peter Mild som designat den hade med sig några exemplar i väskan. Medaljen är ett fint pris. Men de bästa priserna hämtar jag från alla upplevelser längs med vägen. Storslagna naturmöten, temperaturer jag aldrig upplevt tidigare och möten med människor som värmer hjärtat för långt tid framöver.

/Niclas