Tävlingsrapport Borås Ski Maraton

I söndags, 4/2 2018, gick Borås ski maraton av stapeln och jag stod på startlinjen. Spänd av förväntan på hur det hela ska gå. De senaste två åren har jag tränat betydligt mindre än förr om åren och det har så klart speglat av sig på den fysiska prestandan. Jag har istället haft mitt största fokus på min nya tillvaro som familjefar vilket har känts absolut rätt. Men nu när jag börjar bli trygg i den rollen så har jag hittat tid och energi att träna lite mer igen de sista två månaderna.

Som alltid så är planen att köra vasaloppet men jag har åkt ner i leden de senaste åren och landat i tredje led. Men nu är ju förhoppningen att kroppen ska svara bra på den ökade träningen och i så fall vill jag seeda upp mig till andra ledet. Jag körde ett lopp för två veckor sedan som heter Stråkenloppet. Ville mest få ett lopp i kroppen men hoppades så klart på ett resultat som skulle räcka till andra led. Så blev inte fallet. Jag var 34 min efter Markus Jönsson som vann loppet på drygt två timmar och det resultatet räckte bara till fjärde led. Det var förvisso ett långsamt lopp vilket brukar göra det svårare att seeda sig, men ändå trist.

Det gäller att lägga ut sina skidor i god tid innan start.

Det gäller att lägga ut sina skidor i god tid innan start.

När jag kommer till Borås tar jag först en lämplig plats på startfältet och ger mig sedan ut för att känna på spåren. Det har snöat lite sista dygnet men spåren är tryckta ner i konstsnön och är hårda och fina. Det är en fin småkuperad slinga utan några större stigningar. Den är 4,2 km lång och vi ska köra 10 varv.

För första gången någonsin har jag bestämt mig för att starta ett långlopp på helt blanka skidor, det vill säga ingen fästvalla. Flera lopp förr har fästet tagit slut så att jag varit tvungen att staka stora delar men jag har aldrig förr aktivt valt bort det på en så här lång distans. Jag tycker egentligen att det är mycket roligare att använda benen emellanåt men att staka går som oftast snabbare om man är tränad för det och banan är flack nog.

Starten går och jag kommer iväg bra. Skidorna glider fint och det går bra att staka. Redan efter ett varv så märker jag att jag är betydligt närmre täten än förra helgen och det inspirerar. De första fem varven kan jag ligga i en klunga tillsammans med fyra andra åkare. Till en början får jag verkligen ligga i för att hänga med den gruppen men någon gång halvvägs så har jag plötsligt åkt ifrån dem. Jag åker sedan själv något varv och blir sedan passerad av en åkare som jag lyckas följa ett varv men tvingas sedan släppa honom och åker åter själv de sista tre varven. Hela loppet så åker jag med tanken på att kunna seeda upp mig så jag försöker verkligen att ligga på ordentligt under hela loppet för att få en så bra tid som möjligt. Jag riskerar då att ta slut på energi innan mållinjen men den chansningen tar jag gärna, förhoppningen är dock att inte krokna alltför tidigt. Uppförsbackarna blir tyngre och tyngre för varje varv men jag återhämtar mig hela tiden fint när det blir utför och till slut är det bara ett varv kvar och jag har fortfarande bra tryck. Försöker att öka farten lite ytterligare och skär till slut mållinjen på 2:09:09. Segrare är åter igen Markus Jönsson men denna gång är jag istället 22 minuter bakom. Ett stort fall framåt och jag känner mig mycket nöjd och belåten.

1:a Markus Jönsson 2:a Martin Gotting 3:a Joakim Lindberg

Jag är glad att jag orkade trycka på hela vägen och det känns väldigt kul att det funkade så bra att staka. Kanske vågar jag nu att ställa mig i Berga by med blanka skidor. Det återstår att se och kommer till stor del att avgöras av vad det verkar bli för förhållanden under Vasaloppet.

Nöjd David efter en 27:e plats i Borås Ski Maraton

Dagarna som följer blir en nyfiken väntan på vad mitt resultat ska räcka till för startled. Vasaloppets seedningsgrupp har möte på måndagskvällen och någon gång dagarna efter presenteras tabellerna. Jag hoppas att det ska räcka till andra led men känner mig långt ifrån säker. När så den nya tabellen äntligen släpps blir jag väldigt lättad och glad. Min tid räcker med råge till andra led. Nu kan jag träna och tävla vidare inför vasan utan att känna mig pressad att leverera på något seedningslopp.

/David Erixon

Nationalparksresan

I hela Sverige finns en nästa obeskrivligt vacker naturskatt. Delar av den finaste och mest värdefulla naturen finns skyddad i våra 29 nationalparker. För att stilla vår egen nyfikenhet och upptäckarlust, för att inspirera andra till naturupplevelser och som en hyllning till den storslagna svenska naturen påbörjar vi nu projektet Nationalparksresan!

Målet med Nationalparksresan är att besöka samtliga svenska nationalparker, uppleva det bästa de har att erbjuda av natur- och kulturupplevelser och förmedla dessa upplevelser vidare. Förhoppningsvis blir du som följer Nationalparksresan inspirerad till egna möten med naturen. Det finns ingen tidsplan utan besöken planeras när andan faller sig på och när möjligheten existerar. Naturen finns där året runt, man behöver varken boka tid eller lösa biljett!

Vi som genomför Nationalparksresan är David & Niclas från Deluxeturer och Linnea & Erika från Waara Worldwide.

Läs mer om projektet Nationalparksresan.

Läs mer om de nationalparker vi besökt.

Läs mer om naturskydd i Sverige.

Följ med på en resa genom Sveriges mest storslagna natur!

Nordenskiöldsloppet 10 april 2016

Vilken upplevelse vi har fått vara med om. Nu vill vi dela den mer er. Eftersom berättelsen har två huvudpersoner har vi delat upp den i två delar. Först kommer Niclas redogörelse för dagen och därpå följer Davids. Håll till godo!

Niclas upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Anmälan gjordes någon gång i oktober eller tidig november. Nästan ett halvår innan start. Men tiden går och plötsligt är det dags. Tyckte att jag har haft all tid i världen att träna och förbereda mig. Träningsmiljön har det verkligen inte varit något fel på. Vintern i Grövelsjön har varit fantastisk och jag har kunnat åka skidor hela vägen fram till Nordenskiöldsloppet. Räknar med att kunna skida vidare några veckor till faktiskt. Inte minst att få kasta mig ut med skejtskidorna på den åtråvärda skaren (jodå jag tycker fortfarande det är kul). Motivationen det inte heller varit några större fel på. Har åkt mer längd denna vinter än någon annan vinter förut (räknar ej vinter 2013 då jag skidade 253 mil genom Norge). Vinter 2016 blev också mitt första år med mer inriktning mot nummerlapp. Debut i Vasaloppet.

IMG_3468

Team Deluxeturer inför starten av Nordenskiöldsloppet 2016

Varför?
Den frågan har jag fått många gånger de senaste åren. En stor del av svaret grundar sig i den glädje jag finner i att åka skidor. Motion, rekreation, träning, adrenalin, naturupplevelse, socialt eller ett tillfälle att sortera tankarna. Det är mycket olika upplevelser paketerade i samma paket av rytmiska rörelsemönster genom omgivningen. Även svaret till fråga ”Varför Nordenskiöldsloppet” grundar sig på ovan men också på en önskan om en häftig upplevelse och möjlighet att testa kroppen.

Skräckblandad förtjusning
03.45 och klockan ringer. Kläderna jag ska åka i hänger preparerade och klara. På överkroppen Coolnet från Aclima och på benen motsvarande långkallingar. Är sjukt imponerad över dessa plagg som hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr. Skidhandskar i form av Lillsports Legend Gold, hårband från Bergans, strumpor från Aclima och som kronan på verket Team Deluxeturers tävlingsdräkt framtagen tillsammans med vår partner Noname sportkläder.

IMG_3453

Kollar kartan. Fattar fortfarande inte hur långt det är.

Efter intag av frukost och sista prepp satte vi oss i bilen i riktning mot starten i Purkijaur cirka 16 km väster om Jokkmokk. Samma plats från vilken starten gick 1884 för Pavva Lasse och dom andra. Ännu känner jag mig lugn och stämningen vid starten är på topp!

IMG_3451

Bansträckningen anno 2016

Jag har anmält mig i motionsklassen och startar i follan längst bak av de totalt cirka 370 anmälda. Min plan är att gå ut lugnt, hålla igen och hitta en fart som fungerar i 200 kilometer. Det är egentligen först nu när jag knäpper på mig skidorna som jag inser faktum. 20 mil är sjukt långt! Mer än dubbelt så långt än vad jag någonsin skidat förr i en och samma smäll. Mer än dubbelt så långt som Vasaloppet! Liten panikvarning. Men jag lyckades snabbt slå bort tankarna och började istället småprata med grannen i spåret bredvid. Han var från utlandet och pratade varken svenska eller engelska. Men det spelade mindre roll. Jag pratade på för husbehov.

IMG_3461

Hitta sin plats och räkna i vilket spår så att man hittar sina skidor igen.

Starten går
06.00 går starten. Till början brett med spår för att sedan rätt raskt smala av till två. Men det fungerade väldigt bra. De flesta förstod att 20 mil är långt. Ej behov att brådska.

Arrangören har verkligen förstått vikten av att samla marknadsmaterial. Kameror överallt. Till och med inhyrd helikopter. Synd om killen som snubblade på ett tappat kamerastativ dock.

Vädret sa att det skulle vara minus hela natten vid starten. Men när vi kom var vattenpölarna just vattenpölar. Utan tillstymmelse till is. Sjön vi skidade iväg över var bitvis rejält blöt och hoppet om räls dog. Men tempot var behagligt, kroppen stark och stämningen god. Skidade förbi bragdhjälten Anders Olsson, som sittandes skulle ge sig på att staka hela banan, och skämtade något om att solen nog skulle bli dagens jobbigaste då jag glömt att smörja in mig med solskydd.

Det blir räls!
På grund av varm påsk och snöbrist har arrangörerna tvingats ändra om banan in i det sista. Istället för platt och sjö (cirka 300 höjdmeter) till betydligt mer kuperat och skogsbilväg (över 1400 höjdmeter). Starkt jobbat att hitta denna lösning så kort inpå. Och ärligt så tror jag, utan att veta, att denna bansträckning är betydligt roligare än det nästan helt platta sjöoriginalet. Så tummen upp för fin bansträckning!

Efter nästan en en mils skidande kommer vi ut på en skogsväg och döm av min förvåning. Här är spåret helt ihopfryst, stenhårt och snabbt. Tack tomten för denna världsbästa julklapp! Skidorna går lätt och jag kan staka överallt. Skidglädje i kubik! Påminner mig om att hålla igen och spara på krafterna men får nog ändå lite hybris och går väl mycket på armarna. Fick nog sota för det senare efter cirka 13 mil. Men så länge spåren höll ihop fint och var kalla, i mitt fall till mil nio om jag inte missminner mig, var detta den absolut finaste och roligaste skidåkning jag någonsin upplevt. I tävlingsform.

Vid kontroll efter 99 kilometer klockar jag in på tiden 6:02:12. Spöar min egen tid på Vasaloppet med nästa 20 minuter (trots 9 kilometer mer åkning)! En stor skillnad. Då målgång. Nu hälften kvar.

Växthuseffekten
Fram till 90 kilometer kändes det mesta bra. Sen börjar mitt tynande fäste i kombination med stigande temperaturer att ställa till det. Plusgrader och en obarmhärtig vårsol förvandlar den snabba rälsen till blöt och sugande snö. I spåren är det blötare än mellan dem. Så jag försöker stå så mycket som möjligt mellan dem. Men nu börjar jag möta täten. Då det endast finns två spår, ett i varje riktning, och de stora pojkarna också vill stå mellan håller jag mig snällt i mitt spår och undviker därmed alla former av chicken race.

Efter vändningen vid Granudden och åter till kontrollen i Randijaur-Parkijaur får jag hjälp att lägga på mer fäste på skidorna. Tack till dig stora hjälte som bemödade dig med att klistra mina lagg! Armarna var nu rätt trötta efter 99 km stakning. Ärligt talat så var jag stundtals sugen på att amputera bort armbågarna som värkte friskt. Med facit i hand borde jag ha fixat med fästet tidigare i loppet för att kunna använda benen mer och hålla mig fräschare längre.

Svindlande tanke att hälften återstod! Bara att slå bort och istället fokusera på nästa kontroll och på nästa stavtag.

Min hastighet talar sitt tydliga språk. Från att ha legat på 16 till 18 kilometer per timme under de första 82 kilometrarna minskade den rejält till att pendla mellan 11 och 14. Lågvattenmärken kom mellan kilometer 164 och 176, 9.30 kilometer i timmen.

Det förbättrade fästet betydde också försämrat glid och jag fick svårt att hänga på. Tappade placeringar och kunde inte ta rygg. Armbågarna och axlarna värkte. Fick åka helt själv långa stunder. Musiken i öronen hjälpte mig att tänka på annat.

Energiboost
Kontrollen vid Karratsvägen var den enda som gick att nå bilvägen. På väg åter mot målet i Jokkmokk hoppades jag på support där, som jag haft på väg mot Granudden. Tack och lov så stod dom där. Vårt eminenta serviceteam och bättre hälfter Linnea och Johanna. Efter lite mat, dryck, kram från Linnea och en klapp i baken lyckades jag skrapa ihop orken och fick åter upp snittfarten till 14 kilometer per timme. Tänk vad lite yttre stimulans kan göra för motivationen. Utan peppen och stöttningen hade jag haft svårt att nå målet. Så mitt största tack till er!

image

Efterlängtad kontroll.

Sjön suger
Sjöar må vara platta men inte alltid bättre för det. Bansträckningen gick åter till starten vid Purkijaur över sjön för att vända där och gå nästan samma väg åter över sjön och vidare mot Jokkmokk.

Kraften i stakningen var inget att skryta med och armbågarna värkte. Att diagonala på platten går inte fort. I alla fall inte för mig efter 160 km åkning. Sjön var rejält blöt och stavfästet borta. Jag tittar upp och sjön känns oändligt lång och hela vägen bort ser jag sporadiska prickar med skidåkare röra sig. Jag började räkna pinnar. Staka två och diagonala en. Det hjälpte mig fram till kontrollen vid starten i Purkijaur.

Väl där var jag så slut och blöt om fötterna att jag var en hårsmån från att kasta in handduken. Men då kom jag att tänka på Järnmannen från Hagfors, Anders Olsson. Han är förlamad från midjan och neråt vilket gör att hans förutsättningar blir sittandes stakning. Om han kan hitta kraften att göra detta ska tusan jag också klara det! Klämde en extra smörgås och stapplade vidare de sista 35 km mot målet med Järnmannen i tanken och Eye of the tiger i lurarna!

Skidkompis
Vid näst sista kontrollen efter 176 kilometer kommer Staffan medan jag står och försöker fylla på energidepåerna. Han tittar på mig och säger: ”Nu fixar vi det här tillsammans!” Han anade inte hur mycket jag behövde det. Någon att få ta rygg på, någon att prata med så att den stela kroppen kunde glömmas bort. Tack vare Staffans dragvilja tog jag mig fram till målområdet och det avslutande varvet på elljusspåret.

Grym avslutning
Sista 10 kilometrarna av loppet gick i Eljusspåret i Jokkmokk. Nu var det nära målgång och plötsligt var antalet kilometrar under tvåsiffrigt!

Men vilken avslutning. Elljusspår brukar ju vara kuperade. Men detta var något utöver det vanliga. Varje backe kändes som väggen i Ninja Warrior. Fick liksom häva mig upp med armarna i minuslutning sista biten. Eller så var det kroppens sätt att säga att vi skidat en bra bit innan. Men jag kände mig stark och krafterna återvände varje gång jag hörde musiken och speakerns röst från målområdet.

Målgång
Sista 500 metrarna var helt platta och jag kände dom väl eftersom att vi varit där dagen innan och testat skidor. Staffan och jag höll fortfarande ihop planerade gemensam målgång a’la bröderna Blomqvist i Vasaloppet av årgång 1988.

Vi slog av lite på takten för att suga lite på karamellen. Känslan av att denna jobbiga men fantastiska upplevelse snart skulle vara över ville jag njuta av. Obeskrivliga känslor!

Vi korsar mållinjen samtidigt och sträcker händerna i luften. Trötta men glada efter 14 timmar och 16 minuter ute i skidspåret.

IMG_3627

Ovärderligt samarbete fram till mållinjen!

De trehundra metrarna att gå från målet till bilen var ett lopp i sig. Stapplandes på trötta ben stöttad av min bästa vän och stora kärlek i livet. Tack Linnea för att du finns!

Sammanfattningsvis
– Skidade jag mina snabbaste 90 km hittills
– Har arrangören och alla i staben gjort ett grymt jobb som fått till detta lopp! Extra stort tack till alla er ute på kontrollerna för uppmuntran och stöttning!
– Är 20 mil långt men inte absolut inte omöjligt
– Ses vi på startlinjen 2017?

/Niclas

Davids upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Ja hur börjar man detta. Vilken dag det var! Så mycket intryck, känslor och upplevelser. Allt från eufori till total uppgivenhet, ibland inom loppet av bara några minuter. Men jag börjar väl vid starten, eller strax innan. Klockan ringer klockan 03:45 och en timme senare rullar vi mot startplatsen. Inga Vasaloppsköer utan trafiken flyter på fint. Enda kön är den till dass men den är desto rejälare. Fast de bestyren hinns med trots kön.

Starten går på sjön Purkijaur
Startfältet är cirka 20 spår brett och jag står som tredje person i mitt spår.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Som vanligt sätts det av i högsta fart när startskottet går. Efter några hundra meter går det ihop till två spår och fältet dras ut och spricker upp. Det har varit minusgrader på natten och spåren är stenhårda och snabba. Till min glädje ser jag plötslig att andraklungan som jag ligger i tar in på täten och cirka två kilometer in i loppet så är vi ifatt. Tätklungan är stor och består av uppskattningsvis cirka 60 personer.

Taktik
Taktiken för att åka 20 mil så snabbt som möjligt är att hitta rätt tempo. Ett tempo som tar en framåt snabbt men som inte tömmer depåerna alltför snabbt. Dessutom är planen att kontinuerligt fylla på med energi.

När vi efter några kilometer lämnar sjön och åker in i skogen tror jag att klungan kommer spricka upp men den är fortsatt samlad. Den blir lite utdragen vid tvära svängar men samlas ihop igen på raksträckorna. Vi kör mestadels på skogsbilvägar och det är två spår i bredd.

Tappad vattenflaska
Vätskekontrollerna kommer cirka var 15:e kilometer och för att kunna dricka däremellan kör jag med ett litet vätskebälte med löstagbar flaska som jag kan byta med jämna mellanrum.
Vid åtta kilometer är jag fortfarande med i tätklungan och ska ta min första klunk. När jag tar upp flaskan händer dock det som inte får hända om planen är att man ska dricka med jämna mellanrum. Jag tappar flaskan när jag tar upp den ur bältet och får klara mig utan vätska. Ingen fara för stunden men jag vet att det är dumt i långa loppet.

Effektiv klungkörning
Efter 15 kilometer ligger jag fortfarande med i tätklungan men då tycker visst någon att det är slut på sällskapsresan. Tempot skruvas upp och fältet dras ut. Jag känner mig dock oförskämt pigg och har snabba skidor. Det kloka vore på ett vis att ta det piano och hitta en bra rygg. Men det är ju så kul att åka skidor snabbt så jag bestämmer mig för att köra offensivt och fortsätta i ganska hög fart med hopp om att hitta en bra klunga att köra med och utnyttja det snabba föret. Första vätskekontrollen kommer efter cirka 17 kilometer men sedan får jag vänta till kilometer 35 på nästa slurk. Strax innan den drickan har det bildats en liten klunga på fem personer som jag är en del utav. Vid kontrollen får jag en ny flaska av Johanna som är med och servar under loppet (Hon och Linnea sköter dessutom vår fb-sida på ett strålande sätt under loppet). Vi som kör i den klungan får till ett väldigt fint samarbete där vi drar cirka en kilometer var och sedan roterar. Det flyter på väldigt fint och vi passerar markeringen för 50 km på 2:10. När vi passerar 64 km ligger vi endast 5 minuter bakom täten! Så här i efterhand lär det vara bland den snabbaste och bästa skidåkningen jag någonsin presterat.

Granudden, banans vändpunkt
Efter cirka 80 km ska vi nå banans vändpunkt och innan dess någon gång ska vi alltså möta tätklungan. Det är imponerande att se deras frenetiska stakande när de kommer flygandes i det mötande spåret. En av de jag åker med utbrister. ”Det är sjukt vad de kör!” Och vi andra håller med. Jag tror att vi ligger långt bakom täten men endast 5 minuter senare så visar det sig att vi också nått fram till vändpunkten. Det var en väldigt härlig känsla att konstatera att jag hade skidat nästan lika snabbt som den där frenetiskt stakande klungan som jag precis mött. Jag känner mig stolt, glad och upprymd.

Från eufori till vemod
Några minuter senare är känslan den motsatta. De jag åker med skruvar upp farten lite, min kropp har i samma veva fått slut på bränsle och känns stum. Solen har tittat fram bakom molnen så att det känns som att min kropp börjar koka. Dessutom börjar snön att mjukna och glidet blir sämre. Det blir plötsligt en lucka till de jag kört med i 5 mil. Jag vill så gärna fortsätta flyga fram med dem men det vill inte min kropp och jag tvingas att släppa dem.

Jag vet att jag måste få i mig energi för att kunna bryta denna trend och jag måste få bukt med min överhettade kropp. Jag gör ett blixtsnabbt stopp för att slita av mig underställströjan och i samma veva trycker jag en gel. Det känns genast bättre men jag förstår att det riktigt snabba tåget för dagen har gått utan mig. Jag försöker att hänga med någon av de åkare som passerar mig men det går inte. Så fort jag ökar farten det minsta så blir jag tvärstum. Jag försöker istället att lägga mig på ett tempo som jag tål och istället för att tycka synd om mig försöker jag konstaterar att jag faktiskt åker skidor i strålande sol, något av det jag tycker är allra bäst här i livet.

På kontrollerna äter jag bananer och dricker blåbärsoppa och tar även med lite energi att kunna stoppa i mig mellan kontrollerna. Jag blir illamående när jag äter och dricker men jag vet att jag måste göra det ändå. Det är först efter 13 mil som det börjar kännas hyfsat igen. Det är lite hårdare spår en mil där, bättre glid och jag tappar inte lika snabbt på de som passerar mig. Dessutom vet jag att jag snart, efter 13,5 mil, ska få träffa min kära och då få ny energi både kroppsligt och mentalt.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Efter 14 mil testar jag till och med att hänga på ett par som passerar. Det funkar fint i 4 km men sedan blir jag om möjligt ännu tröttare än förut. Jag vet dock att enda sättet att ta mig framåt det är att fortsätta mala. Den starka lusten och ingivelsen att bara stå och hänga på stavarna, den kommer inte att ta mig någonstans. Jag ser på klockan att jag borde ha stora möjligheter att trots allt komma in under 12 timmar vilket jag har haft lite som mål inför loppet. Jag slappnar av lite och tuffar vidare.

20 mil stakning
Jag har aldrig sett mig som en stakare. Jag tycker om att diagonala och brukar kunna plocka placeringar uppför. Men under årets Vasalopp så höll fästet bara i 3 mil, resten stakade jag och det funkade bra.
Inför detta lopp hade jag lagt ett tunt lager klister och tänkte att det kunde vara skönt att ha om armarna skulle ta slut. Men jag ville inte lägga för mycket klister och riskera att det skulle ta glidet. Men de isiga spåren under loppets inledning nötte hårt på klistret och när jag väl testade fästet efter några mil så var det obefintligt. Jag skulle kunnat stanna och lägga på mer men tänkte att jag testar att köra vidare och så kanske jag en gång för alla kan intala mig att jag faktiskt kan och orkar att staka långa tävlingar.

När vi kommer tillbaka till sjön där starten gick så är det riktigt sugande före. Det är ett monotont malande som tär på både kropp och psyke. Jag känner mig dock glad att banan drogs om i sista stund på grund av snöbrist och inte konstant går på sjö som det först var tänkt. Skönt också att veta att det är mindre än fyra mil kvar, målet känns inom räckhåll.

Solen gassar
Efter 17 mil så känns det som att solen gör ett nytag i sin ambition att koka mig. Jag kavlar upp ärmarna och gnor in snö i ansiktet vilket ger en skön svalka. Vi ska upp för ett par svaga motlut till foten av en slalombacke. Jag hugger mig upp ett stavtag åt gången och är glad att jag sluppit kramp i såväl mage som armar. Det enda som krampat är konstigt nog bara höger lår. Ett stavtag åt gången och jag tar mig sakta framåt. Jag längtar verkligen efter att få lägga mig ner, sträcka ut ryggen och vila. Men vetskapen att det nu bara är ett par timmar kvar får mig att bita ihop.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Mål i sikte
Efter kontrollen vid slalombacken är det svagt utför in till Jokkmokk. Där passerar vi lite retligt målområdet innan vi ger oss ut på ortens elljusspår för att tillryggalägga loppets sista mil. Med 10 timmars skidåkning i kroppen så känns de branta backarna och tvära svängarna riktigt sega. Vetskapen att målet är nära ger dock kroppen en massa härlig positiv energi och när jag kommer till skylten som säger att det är 1 km kvar så känns det otroligt härligt. Jag har ingen åkare precis bakom så jag behöver inte stressåka utan försöker åka stort och vägvinnande och njuta av stunden. Med bara upploppet kvar ser jag att klockan fortfarande visar något på 10 timmar och 59 minuter. Jag spurtar in och får tiden 10:59:28

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

Efter loppet
Jag är mycket nöjd med att ha skidat så här långt. Jämfört med Vasaloppet så var det så klart mycket jobbigare. Såväl fysiskt som psykiskt. Att gå tom på energi och veta att det fortfarande ligger 12 mil framför är ingen hit. Men jag tror helt klart att detta är ett lopp som många Vasaloppsåkare skulle reda ut med bravur. Jag tror att nyckeln är att man måste vara inställd på att man ska vara igång en lång tid och ha en plan för hur man ska handskas med svackorna när de kommer.
Så här dagen efter känns kroppen ungefär likadant som efter ett Vasalopp där jag lyckats ta ut mig rejält. Med den skillnaden att blåsorna i händerna är större än vad de blir efter Vasaloppet.

Loppets längd
Loppet skulle precis som originaltävlingen vara 22 mil. Det gick inte på grund av snöbrist på sjöarna och tävlingsorganisationen har gjort en heroisk insats som fick till en alternativ bana. Först sa de att den skulle mäta 18 mil men gjorde sedan lite ändringar och fick upp den till 20 mil, på papperet. Av allt att döma var den nog tyvärr inte längre än cirka 18 mil. Så säger min klocka och även andra deltagares klockor landar på ungefär sammas distans. Det är hur som helst en otroligt lång sträcka men jag tycker det bör tas i beaktande om du ska jämföra genomsnittshastigheterna från loppet.

Nästa års lopp
Loppet ska köras även nästa år. Under själva loppet var jag övertygad om att jag inte ska stå på startlinjen 2017. Men redan nu efter bara ett dygn så har jag hunnit börja vackla i mitt beslut. Vi får väl se hur det känns när anmälan väl öppnas…

Lyckat arrangemang
Det är första gången loppet körs i modern tid. Jag är imponerad. Det funkade överlag väldigt fint. Så klart finns det lite detaljer att jobba på men man hade verkligen lyckats i ambitionen att få med hela bygden. Folk på orten kändes delaktiga och som deltagare kände man sig verkligen sedd av funktionärerna. Jag hoppas och tror att loppet har en ljus framtid.

/David

Länkar för den som vill läsa mer

Resultatlista

Artikel som sammanfattar loppet

Bilder

Framme i Jokkmokk

Nu är det dagen innan Nordenskiöldsloppet. Mindre än 12 timmar kvar till starten som går 06.00 imorgon bitti söndag. Vi befinner oss i Jokkmokk. Igår bilade vi ca 85 mil till Älvsbyn där vi bodde hos Linneas föräldrar. Superbra uppladdning då vi blev bortskämda med god mat och mycket sömn. Idag har vi kört den sista biten till Jokkmokk. I detta samhälle ligger en viss spänning i luften inför morgondagens start.

Roliga möten

Väl på plats styrde vi kosan direkt till tävlingsexpeditionen för uthämtning av nummerlappar. Där träffade vi genast Heikki från Aclima som stöttar och hjälper oss i våra turer. Alltid trevligt att träffa ”Fiskegubben” som sprider massvis med glädje! På plats träffade vi även Till från Tyskland som vi känner sedan Yukon Arctic Ultra plus några andra bekantas bekanta.

12986505_10156864284910360_1802502153_o

Vi är glada över att få samarbeta med Aclima. Bra prylar och trevligt folk!

Vi åkte ner till målgången för att leverera lite prylar som fraktats från Mora. Där sprang vi omgående ihop med nykorade världsrekordhållaren i längdskidåkning Erik Wickström. Förra helgen skidade han ihop 43,8 mil under 24 timmar. Det mina damer och herrar är ett nytt världsrekord! För att sätta det i perspektiv så betyder det att han körde typ fem Vasalopp på raken med en snittid under fem timmar per lopp. Strongt! Erik skulle även ha kört Nordenskiöldsloppet med kommer tyvärr inte till start. Han hade nog annars kunnat sätta färg på loppet.

12959560_10156864286225360_270383503_o

Team Deluxeturer tillsammans med världsrekordhållaren i längdskidor Erik Wickström.

Även Anders ”Järnmannen från Hagfors” Olsson fanns på plats och delade med sig av lite tankar inför morgondagen. Anders, som är förlamad från midjan och neråt,  har tagit åtskilliga medaljer i simning vid Paralympics. Han har även massor med andra idrottsliga meriter på listan. Bland annat en frekvent Vasaloppsåkare. Men eftersom att Anders inte kan använda benen väntar 200 km sittande stakning för honom imorgon. Imponerande! Han har en vilja av stål så han kommer säkerligen att korsa mållinjen.

Ny bana. Igen…

Väderförutsättningarna tvingar arrangörerna att jobba extra hårt och dom gör det fantastiskt! I början av april meddelades det att banan kortats ner till 180 km på grund av snöfrias isar. Men för ett par dagar sedan kom beskedet att banan uppgraderats till 200 km. I vilket annat forum som helst skulle nog detta mottagas med bestörtning. Men inte bland de som anmält sig till Nordenskiöldsloppet. Här haglade det positiva kommentarer istället.

Läs mer om tävlingen här!

Trots att banan kortats ner 20 km från originalsträckningen så blir nog utmaningen minst lika stor då antalet höjdmeter fördubblats och lite till.

Här nedan ser du den nya banprofilen.

elevation-profile-updated-2016-04-07

Skidor och utrustning

David som är en rutinerad skidräv med massa skidlopp i benen har även stenkoll på det här med vallning. Minst sagt speciella förutsättningar inför morgondagens lopp. Två anledningar:

  1. Den extremt långa tiden man ska hålla på.
  2. Växlande temperaturer som går från minus på morgonen till plus under dagen och sedan åter till minus.

Skärmavbild 2016-04-09 kl. 19.23.03

David vallar på och vi var nyss iväg och testade skidorna. Mycket bra fäste men några små justeringar återstår på glidet för att få till det. På egen hand hade jag nog inte ens gett mig i kast att valla för morgondagen. Tur att det finns experter som vet vad dom gör!

Längs banan finns valla ute på kontrollerna för att kunna bättra på ifall det skulle behövas.

Stavfästet kommer nog att bli löst under dagen i takt med att temperaturen stiger. Vi kommer därför att köra med stora trugor från Rex.

Vi kommer båda att köra med vätskebälte. Bra att få i sig lite extra dryck mellan kontrollerna som är 13 till antalet. Cirka 10-15 kilometer mellan dem.

Längs banan finns det möjlighet att få tre ”depåer” utkörda. Lite ombyteskläder och nya handskar passar vi på att skicka ut.

12970627_10156864284160360_1589002755_o

Den mycket påkostade västen ger loppet en påkostad känsla. Annars är det bara eliten som får åka i sådana. Den kommer dock i onesize…

Tankar om loppet

20 kilometer är långt. Längre än vad någon av oss tidigare skidat i ett sträck. Vi tror att nyckeln till framgång blir att hitta en fart som kan hållas under loppet. Det kan innebära att hålla igen lite i början när kroppen fortfarande är pigg. Men detta kan bli en mental utmaning. Lätt att dras med i tempot. De flesta man pratat med säger samma sak; har 90 km i bagaget som längsta sammanhängande skidtur. Den mellan Berga By och Mora.

Att jämföra Nordenskiöldsloppet med Vasaloppet och gå in med den mentala bilden att man ska skida från Sälen ner till Mora för att där vända och skida hela vägen tillbaka kommer bli mentalt jobbigt. Kommer att försöka fokusera på korta mål som nästa kontroll hela tiden istället för att ständigt blicka mot målet. Räkna antalet gjorda mil istället för att räkna dem som är kvar. Morgondagen kommer blir ett test i att lura hjärnan och trötthetssignalerna.

Ytterligare en viktig sak är att fylla på energidepåerna kontinuerligt och börja göra det tidigt i loppet. Det man äter i börja ska ju ge energi en bit in i loppet.

Tack och hej!

/Niclas

 

Vasaloppet 2016

Ännu en gång har första söndagen i Mars passerat och jag har som så många gånger förr befunnit mig i Dalarna denna helg. Jag tycker om konceptet helt enkelt. Att ha ett långsiktigt återkommande mål att träna inför. Att resa bort en helg och träffa vänner. Att dessutom förhoppningsvis ha en bra dag i spåret där jag får känna mig stark.

Jag och min kära åkte norrut redan på fredagen. Resans mål var Älvdalen där vi skulle bo hos goda vänner som tidigare varit mina kollegor till fjälls. Resan flyter fint och på plats i Älvdalen möter även Niclas upp. Niclas som ska skida sitt livs första Vasalopp och lägga den sista biten till sitt pussel att fullt ut bli en fullfjädrad dalkarl.

Lördag
Lördagen förmiddag spenderas med ett besök på Vasaloppsmässan i Mora. En trevlig mötesplats där jag alltid brukar stöta ihop med gamla bekantskaper. På eftermiddagen blir det ett kaffestopp i Evertsberg för att prata med klubbkompisarna i IF Hallby. Morgondagens valla har spikats och stämningen är god. På kvällen vallar jag skidor och Niclas lagar köttfärsås.

I ottan
Både jag och Niclas är måna om att få en bra plats i våra respektive startled så redan kl 03:45 kommer Niclas och hämtar upp mig. Det är så klart en tidig morgon men vi skojar med varandra och jämför med uppstigningarna under Yukon Arctic Ultra och helt plötsligt känns 03:00 helt ok. Som tidigast i Kanada så klev vi upp 00:30 efter cirka två timmar sömn.

Vi är på plats vid våra startfållor kl 05. Men bara för att stå i kö för startfållorna öppnar inte förrän kl 05:30. Vi båda två hamnar bra till med endast tre personer framför oss i vårt respektive led. Jag i det andra ledet och Niclas i det femte.

Nästa anhalt blir att söka upp Dalarnas Tidningar som hade en livesändning under Vasaloppet. Där ger vi en intervju och pratar lite om våra tidigare turer och Nordenskiöldsloppet. Intervjun med oss äger rum efter 38:25 om du vill titta.

Vi äter lite till, besöker toaletten och gör oss redo för start.

Starten
Jag tycker helt klart att vasaloppsstarten är en av årets höjdpunkter. All träning och alla andra förberedelser är nu till ända. Det är nu det gäller, nu ska det levereras. Det pratas lite spänt på sina håll i spåren men plötsligt så tystnar pratet tvärt och ersätts istället av skidorna väsande, väldigt mäktigt.

IMG_0621Foto_David Erixon

Något som inte är lika mäktigt är glidet på mina skidor. Jag har lite svårt att hålla jämna steg med honom framför mig och tappar lite platser där på startgärdet. Fästet är det dock inget fel på när backen börjar, hade kanske lagt på något lager för mycket så att det var det som tog glidet. Trots det goda fästet är det inte bara att trygga på uppför utan när man står i andra led blir det en hel del stillastående och det blir inte fart på det hela förrän krönet är nått efter några kilometer. Det är stor skillnad mot de gånger då jag stått i första led. Då står det knappast still någonting och långa delar av stigningen går det riktigt fort. Jag var dock lite för långsam i fjol för att förtjäna en plats i första ledet men målet för dagen är att komma bland de 500 bästa och  återfå en plats i första led.

På myrarna har jag fortsatt sämre glid än genomsnittet men hänger ändå med hyfsat. Det snöar lätt under stora delar av loppet och efter Mångsbodarna så får det till följd att det i stort sett bara är ett spår som alla åker i. I det spåret har det blivit glatt och glider mycket lättare än i de andra. Att gå ut i något annat spår på platten kräver en maxinsats för att lyckas avancera en plats. Istället blir strategin att trycka på rejält i uppförsbackarna och på så sätt passera några åkare. Kruxet är ju dock att många andra tänker likadant och loppet utvecklar sig till ett långpass med backintervall. Men för att klara min målsättning så är det förmodligen mitt enda val.

Evertsberg
Fördelen med att man vackert får rätta in sig i ledet är ju att man inte bränner så mycket energi när man vackert står där och stundtals stakar i bara halvfart. Så pigg som jag är i Evertsberg har jag nog aldrig varit där tidigare. Skidorna har nu börjat gå riktigt bra och det har nu glesnat lite i spåret så att det räcker med bara en liten backe för att kunna avancera några platser. Där får jag dessutom fin support av Johanna och Erik. Jag känner mig stark och det är riktigt kul att åka skidor.

Täten passerar i Evertsberg.

Täten passerar i Evertsberg.

Inte en enda gång under loppet lyckas jag se eller höra vilken plats jag ligger på. Jag börjar se åkare som startat i första led och hoppas att jag nu närmar mig topp 500. Vid det här laget har det blivit några grader mildare och fästet har gjort sitt och det är stakning som gäller. Men jag känner mig stark så det gör inget.

Hökberg
I Hökberg känner jag att jag mattats något och jag fortsätter inte att plocka placeringar på samma sätt. Men jag har fortfarande inte haft någon rejäl svacka och ingen kramp vilket jag ändå är nöjd med.

Eldris – Mora
I Eldris hamnar jag i en klunga på åtta man och farten är hög. Det är uppenbarligen fler än jag som har energi kvar så här i slutet på loppet. Emellanåt måste jag ta i rejält för att orka hänga med. I vanliga fall brukar en sådan maxinsats så sent i loppet innebära att jag får rejält med kramp i både mage och armar men den kommer inte. Så med 4 kilometer kvar provar jag att trycka på lite extra i några småbackar och tar ytterligare några placeringar och får en jättebra rygg. Men jag hör samtidigt att jag hela tiden har åkare bakom mig och för att inte riskera att de kör förbi vill jag hellre köra förbi de framför mig. Jag testar att gå förbi och det funkar att trycka på hela vägen in i mål. En otroligt härlig känsla!

David passerar mållinjen.

David passerar mållinjen.

I målfållan får jag träffa min kära och en massa andra vänner och känner mig väldigt lycklig! Men vilken plats fick jag? Jag har fortfarande inte sett något resultat men vet att jag passerat många åkare från första led och dessutom några från elitledet. Jag borde ha klarat mitt mål, eller? Så plötsligt för jag höra min placering och den är 732. Alltså inte riktigt den placering jag hoppats, vilket känns lite trist. Men den känslan jag hade loppets sista halva var otroligt härlig och känslan att få känna sig riktigt stark i skidspåret är i mångt och mycket målet med min träning.

Analys
När jag så här i efterhand kollar på mina placeringar och mellantider från loppet känner jag mig än mer belåten med min insats. Känslan att jag kom iväg dåligt i starten och gjorde en dålig första backe stämmer med resultatet, inte bättre än placering 1045 i Smågan. Att sedan avancera från den positionen är inte lätt med snöfall och bara ett spår som går bra.

Mellantider

När jag kollar lite på tiderna så ser jag att jag sista halvan av loppet åker jämnt med flera av de som blev runt placering 300. Förklaras till viss del av att spåren förmodligen var något snabbare när jag passerade men ändå ett kvitto på att jag åkte fort under loppets senare del.

Kan nu lägga min artonde medalj till handlingarna och ser redan fram emot nästa år.

/David

Nordenskiöldsloppet – 22 mil på skidor

Den 10 april står vi på startlinjen till  Nordenskiöldsloppet. Världens kanske äldsta och längsta skidtävling som hade premiär 1884 och mäter 22 mil! Starten går utanför Jokkmokk upp till Kvikkjokk och sedan åter i retur till målet i Jokkmokk. Loppet går i klassisk stil och längs vägen finns ett antal mat/vätskestationer samt vallaservice. Totalt finns 500 startplatser och enligt ryktet är flera framgångsrika långloppsåkare anmälda för att ta sig an utmaningen!
image

Nordenskiöldsloppet gör i år comeback efter att ha legat i träda 132 år. Loppet har endast genomförts en enda gång, 1884. Men varför hölls ett skidlopp på 22 mil då? Historien börjar redan 1883 då polarfararen Adolf Erik Nordenskiöld genomförde en polarexpedition till Grönland med syftet att undersöka om de centrala delarna hade skog. Vilket Nordenskiöld själv var säker på. Med på expeditionen för att genomföra rekognosceringen var de två Jokkmokkssamerna Anders Rassa och Pava Lasse Tourda Nilsson. Deras uppdrag var således att skida från kusten in till öns centrala delar för att undersöka hur där såg ut.

NL Banner

När Rassa och Tourda kom åter efter sin skidfärd och underrättade Nordenskiöld om att isen täckte hela ön hade de båda samerna skidat 47 mil på 52 timmar. En makalös bedrift och Nordenskiöld insåg redan då att omvärlden skulle ha svårt att tro på detta. Mycket riktigt var det ingen som tog Nordenskiöld på allvar.

image

Hur skulle han nu få expeditionen betrodd? Nyckeln var att bevisa för omvärlden att skiddugligheten hos samerna var så god som han påstått. Han kom på idén att arrangera ett skidlopp av sådan längd att all tveksamhet hos omvärlden skulle raderas. Topografin skulle påminna om den grönländska, som är relativt flack. Sjösystemet mellan Jokkmokk och Kvikkjokk visade sig vara utmärkt.

Läs mer om loppets bansträckning här! 

På startlinjen stod Tourda, som till yrket var respekterad vargjägare, vilket ofta innebar skidturer på flera dagar tills vargen utmattad föll till marken och Tourda kunde dräpa djuret genom att stöta sitt spjut i dess kropp. Tourda korsade mållinjen först av alla efter att ha avverkat de 22 milen på 21 timmar och 22 minuter. En otroligt imponerande tid med tanke på att spår inte existerade, skidorna vägde närmare två kilo och blötsnön vräkte ner.

Läs mer om loppets historia här!

Under tidigare skidturer vi genomfört har vi skidat långa sträckor under ett dygn, men aldrig så långt som 22 mil. Detta blir en spännande utmaning och möjlighet att utvidga komfortzonen ytterligare. Årets vintertur kommer verkligen att vara av en annan karaktär än våra föregående turer, men likväl en upplevelse med skidglädje i fokus.

Följ gärna våra förberedelser inför loppet här på hemsidan och på sociala medier som Facebook  (deluxeturer) och Instagram (@deluxeturer).

/Niclas

 

Deluxeturer i tyska magasinet Nordic Sports

Ett av Tysklands ledande magasin för skidåkning och outdoor, Nordic Sports nr6 1015, har publicerat en artikel om turen Vita Bandet 30 dagar. Skidturen Niclas och David gjorde genom den svenska fjällkedjan vintern 2014. Med start i Grövelsjön i söder och slut vid Treriksröset. 130 mil på 29 dagar.

Text: Niclas Bentzer & David Erixon
Foto: David Erixon

Skärmavbild 2016-01-11 kl. 22.49.04