Ny långtur sommaren 2018: Paddling från Härjedalen till Göteborg!

Tanken om att göra en lång paddling har snurrat länge i skallen. Nu ska det äntligen bli av! Jag ska tillsammans med min sambo Linnea och vår hund Storm paddla Nordens längsta vattenväg från källan i Härjedalsfjällen till havet utanför Göteborg 73 mil senare. 

Resan startar i Kärringsjön i hjärtat av Härjedalen i Rogens naturreservat. Där finns Klarälvens källa. Därifrån kan en vattendroppe färdas hela vägen ner till svenska västkusten och havet via en sväng genom Norge. Vi ska under denna sommar följa vattnets väg från källa till hav, från fjäll till kust genom två länder. Med sin längd på 73 mil blir detta Nordens längsta vattenväg.

På kartan nedan kan du se vår tur.

Planen är att starta paddlingen den 30 juni. Men startdatumet kan komma att ändra beroende på när snösmältningen tänkt komma igång så att vi kan undvika vårfloden. Ungefär en månad senare tänker vi oss möta måsarna i Göteborgs hamn när Göta Älv flyter ut i havet.

Läs mer om Paddla Nordens längsta vattenväg här! 

Hoppas du vill följa oss på denna resa genom hemsida och våra sociala medier!

/Niclas

Sonfjällets nationalpark

Hösten har anlänt och därmed en av fjällets absolut bästa tider! Solen värmer fortfarande skönt på dagarna, myggen är borta och färgprakten är total! Sonfjällets nationalpark är perfekt för ett besök oavsett om du vill göra en dagsutflykt eller en tur med övernattningar. 

img_7110

Uppe på Korpflyet med utsikt över Hedeviken.

Sonfjällets nationalpark har tre accesser. Vi valde att starta från den som heter Nyvallens fäbod. Kör till Hedeviken, som ligger mellan Sveg och Hede. Därifrån återstår 17 km till parkeringen.

Nyvallens fäbod i sig är ett fint utflyktsmål att besöka. Här förekomma flertalet aktiviteter framför allt sommartid, med bland annat servering, försäljning av lokalproducerad fäbodmat och guidade turer. Här går kor lösa och betar. Dock ej renar eftersom bevarandet av lavar (renens favoritföda) var en av orsakerna till att nationalparksskyddet instiftandet år 1909. Därför hålls detta fjäll fredat från renar (så gott det går). 

Sonfjället är verkligen häftigt. Helt solo sticker fjället upp ur Härjedalens omgivande skogar och vi förstår att människorna i Hedeviken lever med ögongodis genom att bara titta ut från balkongen varje morgon. Parken är 104 km2 stor med sin högsta topp på 1277 möh. 

img_7045

Frost och sol. Foto: Linnea Nilsson-Waara

Dag 1 vandrade vi från Nyvallens fäbod och följde den södra leden i sydlig riktning. Efter cirka 8 km nådde vi vindskyddet som låg på cirka 850 höjdmeter (=vacker utsikt från denna höjd) och invid en liten sjö som nästintill hade frusit igen. Några hundra meter västerut hittade vi en bäck att hämta vatten från. Vi slog tältläger som dessutom blev vårt base camp för två nätter. Kvällens höjdpunkt blev solnedgången med utsikt mot vårt hemmafjäll i Grövelsjön. Röd och blå timme med fullmåne fick vi skåda. 

img_7085

Ett ensamt tält i solnedgången. 

Dag 2 började med en morgonpromenad upp på fjälltoppen Korpflyet. Hyfsat lättgånget med blockig terräng. Här möttes vi av en fantastisk utsikt över de norska fjälltopparna Rendalssölen. Bakom oss låg dimman kvar i dalgångarna och vi fick se de lågt belägna molnen ligga som ett täcke över Hedeviken. 

 

Topptur på Sånfjället

Idag hade vi bestämt oss för att topptura. Efter frukosten fortsatte vi upp mot Högfjället, som är Sånfjällets högsta topp, därefter ner i dalgången och upp på Valmfjället. Vi avslutade vårt toppturande med att gå upp på toppen som gör skäl för sitt namn, nämligen Gråsidan. Denna topp var stenig (blockterräng) och hade sin ena bergssida i skuggläge. Vi harvade oss ned längs östsidan och fick ta det väldigt lugnt och metodiskt för att komma oss ner. I Sododalen traskade vi över ett vattendrag som vi gissar innehåller massor med vatten under sommaren.

Nu hade klockan blivit närmare 18 och mörkret var på gång. Vi drog oss tillbaka i lägret, käkade vår varmlagade middag för att sedan krypa ner i våra dunsäckar. 

Häftig vandring i bäckravinen

Morgonen därpå följde vi leden norrut till Sododalsstugan. Detta är en raststuga med kamin och britsar. Den har även dass. Från stugan fortsatte vi norrut genom en bäckravin. Mycket häftig att vandra i. Vi sneddade sedan av upp över kalfjället och ner på nordöstra sidan av leden som går upp mot Högfjället. Här var det mycket brant och partier med rullsten. 

 

En av de björntätaste i landet

Sonfjället sägs vara ett av de björntätaste områdena i landet. Även lavskrika, älg och tjäder ska finnas här. Vi såg massvis med ripor iförda sin höstkostym (vit-brun-spräcklig). 

Vi är mycket nöjda med vårt besök till Sonfjället. Hela turen blev 16 km (från Nyvallens fäbod, via vindskyddet, Sododalsskrevan, över kalfjället och tillbaka till parkeringen). Dag två gjorde vi toppturer som blev cirka 14 km totalt. 

img_7362

Vacker höstvandring.

img_7327

Tillagning av middag. Tillsätt bara varmt vatten. Enkelt och gott!

Tack för oss!

Niclas och Linnea

Nationalparksresan

I hela Sverige finns en nästa obeskrivligt vacker naturskatt. Delar av den finaste och mest värdefulla naturen finns skyddad i våra 29 nationalparker. För att stilla vår egen nyfikenhet och upptäckarlust, för att inspirera andra till naturupplevelser och som en hyllning till den storslagna svenska naturen påbörjar vi nu projektet Nationalparksresan!

Målet med Nationalparksresan är att besöka samtliga svenska nationalparker, uppleva det bästa de har att erbjuda av natur- och kulturupplevelser och förmedla dessa upplevelser vidare. Förhoppningsvis blir du som följer Nationalparksresan inspirerad till egna möten med naturen. Det finns ingen tidsplan utan besöken planeras när andan faller sig på och när möjligheten existerar. Naturen finns där året runt, man behöver varken boka tid eller lösa biljett!

Vi som genomför Nationalparksresan är David & Niclas från Deluxeturer och Linnea & Erika från Waara Worldwide.

Läs mer om projektet Nationalparksresan.

Läs mer om de nationalparker vi besökt.

Läs mer om naturskydd i Sverige.

Följ med på en resa genom Sveriges mest storslagna natur!

Höstfjäll

Om jag ska välja en favoritårstid säger jag direkt vårvinter, utan att tveka! Tiden på året när jag obehindrat kan skida fram över fjället på skaren iförd endast tunna kläder i den värmande vårsolen.

mot-salka

På väg mot Sälka under turen Vita Bandet 30 dagar. Foto: David Erixon

Men om man vänder på resonemanget då, vilken årstid hamnar längst ner på listan av favorittider på året? Den frågan är svårare att besvara och vid närmare eftertanke även helt onödig. Alla tider på året har sin tjusning på fjället. Tack vare årsväxlingarnas skarpa kontraster i utseende och utbud av aktiviteter skapar dem en ständigt längtan efter vad som komma skall. Förresten är våra ordinarie fyra årstider vår, sommar, höst och vinter, enligt mig, allt för få och ibland utelämnande i sina beskrivningar för att göra tiden på året helt rättvisa. Det är exempelvis stor skillnad på vinter i januari och april.

img_0056

En vacker löptur på fjället i höstskrud mellan Helags och Vålådalen. Foto: Niclas Bentzer

Just nu är det höst. Vackra färger, myggen har försvunnit och luften är klar. Naturskafferiet bjuder svamp och bär. Nattfisket efter storöring är spännande. Längtan efter skridskoisar börjar göra sig påmind. Nästa steg är det vita guldet. Lusten att dra på sig skidorna och leva det enkla livet på tur börjar vakna. Speciellt en långtur i favoritårstiden vårvintern!

Ha en fortsatt fin höst!

/Niclas

Hall of fame och laxfiske

Minst sagt innehållsrik helg och start på midsommarveckan. Rivstartade med invigningen av Fjällfararnas hall of fame på STF Grövelsjön Fjällstation. Väggen där alla som genomfört Fjällfararnas Vita & Gröna band nu kommer att förevigas för alltid. Kul att träffa andra bandare och friluftsentusiaster! Många härliga samtal och festligheter.

 

Fjällfararnas Hall of Fame!

 
Vi stoltserar med platserna 17 och 18 för Vita Bandet. Ska även tilläggas att David har plats 4 efter sitt Vita Band 2010.

Direkt efter invigningen, sent på lördag kväll, var det till att slänga sig i bilen för färd söderut. Några timmars sömn i Älvdalen och vidare till Falu och morgontåget till Arlanda. Därefter flyg till Luleå och någon timme i bil igen fram till slutdestinationen i fiskeparadiset Jockfall i Norrbotten.

 

Tvåhandsspö

 
Linnea har sina rötter här uppe och en fin släktgård vid Kalixälven och det brusande Jockfallet med sina nio meters fallhöjd. Dagarna har mestadels ägnats åt fiske i olika former. Jag har fiskat enhands flugspö sen barnsben men aldrig provar tvåhandsspö i jakt på lax. En ny häftig erfarenhet och en helt annan teknik även om vissa saker påminner. Tack till bröderna Landin för lån av utrustning och tekninlektion!

Kalixälven har sin start i Kebnekaisemassivet och rinner sedan 43 mil innan den når sitt utlopp i Bottenviken. Den är en av Sveriges fyra stora älvar som inte är utbyggd av vattenkraft. Så måste det förbli! 

 

Gott om harr trots högt vatten.

 
Även Ängesån som är ett biflöde till Kalixälven är laxbärande. Men även drömmfiske för harr och öring! 

Tyvärr ingen lax denna gång

 
Spinnfiske ägnar jag mig sällan åt. Men man ska ju våga prova nya saker i livet och för laxfiske i viken precis nedanför Jockfallet är detta en beprövad metod. Fiske för mig är flera saker i ett. Det är en naturupplevelse, det är spänning, det är avkoppling och även ett sätt att få mat i magen. 

 

Besök på Laxforsberget.

  

En och annan mygga gjorde oss sällskap

  

Jockfallet i bakgrunden

 

 

Vadning på midsommaräng

 

Stilla flyter Kalixälven fram

  

Balansakt

  

Span efter vak

 
Så till den stora frågan: Blev det någon lax? Svaret är att det tyvärr inte blev någon landning av lax denna gång. Men så länge man har reven i vattnet så har man chansen! På återseende Jockfall! 

Trevlig midsommar!

/Niclas 

Näräventyr i Älvdalen – Hykjeberget

Med sin höjd på 594 meter över havet och sitt 100 meter lodräta stup i söder sticker Hykjeberget upp som en jätte i skogslandskapet cirka en mil nordost om Älvdalen. Nedanför stupet vidtar blockrika rasbranter av fallna stenar. Ett lättåtkomligt och välbesökt utflyktsmål med milsvid utsikt över landskapet.

IMG_6645

Utsikten från toppen av Hykjeberget. Foto: Linnea Nilsson Waara

Hykjebergets naturreservat når du enkelt med bil, 14 km från Älvdalens samhälle. Från parkeringen, där det finns en informationstavla och ett fikabord, är det cirka 20 minuters promenad upp till bergets topp. Du vandrar på en fin stig i lagom lutning genom vacker skog. Bitvis är stigen lite stenig men inga problem att vandra. Det är värt att vända sig om några gånger under vandringens början och njuta av utsikten norrut, även om den inte trumfar vad som väntar från toppen. Ett näräventyr i ordets rätta bemärkelse! Lättillgängligt och av stort naturvärde för det rörliga friluftslivet.

IMG_6607

Vacker vandring på fin stig genom skogen.                       Foto: Niclas Bentzer

Sydväxtberg och naturreservat

Hykjeberget är ett så kallat sydväxtberg. Geologiska och biologiska faktorer samspelar och skapar tillsammans ett gynnsamt lokalklimat med rik växtlighet. Till och med Linné hade nåtts av dessa rykten och passerade Hykjeberget på sin dalaresa 1734 för att undersöka den säregna platsen. Det branta stupet i söderläge ackumulerar värmen från solen och sprider den under lång tid vilket minskar risken för tidig frost och förlänger växtsäsongen. Kalkrikt vatten sipprar fram från berget och gynnar mer krävande växter. Flera arter har här sin nordligaste inlandslokal i landet.

När den senaste värmeperioden nådde sin kulmen för 6000 år sedan var mer ädla träslag som lönn och lind vanliga i Dalarna. Vid Hykjeberget finns det fortfarande kvar en stor lokal lindar som överlevt tack vare bergets värmemagasinerande förmåga.

IMG_6668

Berget samlar värme och delar sedan med sig under vår och höst vilket skapar längre växtperiod. Foto: Linnea Nilsson Waara

Naturreservatet har bildats främst för att skydda de botaniska värdena och den biologiska mångfalden som skiljer sig avsevärt från närliggande natur. Men området har också stort värde för friluftslivet, inte minst som utkikspunkt.

Vindskydd – möjligheter med skyldigheter 

Efter den korta promenaden upp till toppen väntar bekvämligheter i form av ett vindskydd med bänkar, bord, grillplats och rikligt med ved. En fin service till alla besökare och en möjlighet att göra upplevelsen bra i alla typer av väder.

Men något stör den fantastiska utsikten från vindskyddet. Den bokstavligt skymmer den. En stor hög med skräp. Resterna från en grillfest ligger i eldstaden. Tomma ölburkar, korvbröd, resterna av en engångsgrill, papper, en korv som ligger kvar i sin plastförpackning, en senapstub, dressing och en ketchupflaska vars innehåll förövarna valt att spruta ut över hela sopberget. Beklämmande och rent ut sagt vidrigt gjort!

13214695_10156999985495360_629912916_o

Sopberg.

Ekvation borde vara enkel. Kan du bära livsmedlet med dig ut i naturen så måste du kunna bära med dig de tomma förpackningarna hem efter att du förtärt innehållet. Dom tar inte mer plats i väskan tomma och väger betydligt mindre. Kan vi inte alla bara enas om att det inte är okej att skräpa ner och att vi inte ska göra det mer? Tack, bra!

Vill du engagera dig mer i frågan om att motverkar nedskräpning i naturen. Kolla in kampanjen”Plocka ett skräp om dagen” på Håll Sverige Rents hemsida!

Fågelvy

Från toppen av Hykjeberget är vyn vidsträckt över det omkringliggande landskapet. Du ser flera mil! Framme vid branten slog vi oss ner för att avnjuta dagens lunch. Pajrester från igår. Smakade fint.

IMG_6696

Äta ute!

Lätt tillbakalutad med ryggsäcken som stöd och med solen som stundtals värmde rejält när den kikade fram mellan molnen skapades en finfin position för att bli sittande i flera timmar och bara insupa omgivningen. Kände mig som en svävande rovfågel högt i skyn. Och vi fick även se rovfågel. Två tornfalkar som kom och gick från en trädtopp. Troligen bråda dagar då ungarna kräver mycket mat. Det häftiga var att vi inte blickade uppåt i skyn för att se dem utan neråt. Är det någon fågel man vill se ovanifrån så är det tornfalken med sin rostbruna och vackra överdel.

Flera rovfåglar tycker att Hykjeberget är en utmärkt plats för häckning och barnuppfostran. Bland annat tornfalk men även fjällvråken kan skymtas. Tänk på att fåglarna är mycket störningskänsliga denna tid på året. Håll avstånd och avnjut på distans. En kikare är bra att ha med!

För alla som gillar klättring är Hykjeberget en fenomenal plats. Men denna tid på året får vi hålla oss på marken och lämna klippan och fåglarna ifred.

Klicka på en av bilderna nedan för att förstora dem och starta ett bildspel.

Återigen slås jag av hur många platser det finns i närheten som på ett lättillgängligt sätt erbjuder fantastiska naturupplevelser. Så res dig upp ur soffan, öppna dörren och gå ut! Packa ryggsäcken med lite matsäck och upptäck vad som finns bakom din knut. Skräpet tar du självklart med hem igen och har någon medmänniska missat att ta med sitt skräp är det bra att ha med en extra påse för att plocka med även det.

/Niclas & Linnea

Vårvandring i Skuleskogens nationalpark

”Undra hur många gånger man har passerat denna infart, men aldrig svängt av E4:an”? Infarten Niclas pratade om är den som ligger några mil söder och Örnsköldsvik och som leder oss till Skuleskogens nationalparks södra entré. En av de mest vandringsvänliga nationalparker jag någonsin har besökt.

IMG_6496

I Skuleskogen har Blåsipporna slagit ut och ger en färgklick till skogen. Foto: Linnea Nilsson-Waara

KORTFAKTA SKULESKOGENS NATIONALPARK
Bildad: 
1984
Sevärdheter: Slåttdalsskrevan, utsikten från Slåttdalsberget, Tärnettholmarna, Tärnettsjöarna. Besök på naturrum Höga Kusten.
Besök: Starta din tur vid Entre Syd, Entre Väst eller Entre Nord

I samband med ett besök till Umeå bestämde vi oss för att göra ett stopp till den nationalpark som ingen av oss sedan tidigare hade besökt. Vi anlände sent på kvällen, tog med oss vår packning och slog tältläger på en vacker strand vid en plats som heter Kälsviken. Kvällen var helt vindstilla och det var ljumna grader ute. Påföljande dag inleddes med en lugn och skön frukost på stranden innan vi vandrade iväg mot Näskebodarna. Vi hade fått tipset att utforska den östra sidan av nationalparken där första delen av vår vandring blev längs med strandkanten och med en fantastisk utsikt över alla de små öarna och holmarna i Bottenviken.

IMG_4245

Med pannlampa och packning beger vi oss mot vår tilltänkta tältplats Kälsviken. Foto: Niclas Bentzer

IMG_6589

Skuleskogen erbjuder fina tältplatser alternativt bäddar för den som föredrar övernattning i stugor. Foto: Linnea Nilsson-Waara

IMG_6433

Vacker utsikt över Bottenviken. Foto: Niclas Bentzer

Längsta lunchpausen någonsin

Första fikapausen tog vi på en klippa vid Tärnättholmarna, där vi fyllde på magarna med några bars och vatten. Solen lyste med sin närvaro och gjorde pausen väldigt behaglig. Eftersom det fortfarande var förmiddag och vi ville hinna se mer av parken fortsatte vi vår vandring några kilometrar till innan vi tog en av våra längsta lunchpauser någonsin. På en stenhäll vid Tärnättvattnen och med utsikt mot den mäktiga Slåttdalsskrevan lutade vi oss tillbaka i nästan två timmar. Man brukar säga att vila kan göra en pigg, men här hade vi nog kunnat stanna kvar resten av dagen. Niclas fick också briljera med konsten att kunna sova till toner av snarkningar som skulle kunna väcka avlidna. Här fick jag åter energi tillbaka och fortsättning på vår vandring blev ett faktum.

IMG_6479

På väg mot Tärnättholmarna. Vi vandrar på stränder och genom blandad vegetation. Foto: Linnea Nilsson-Waara

IMG_6488

En karta och broschyr om nationalparken är bra att ha med sig. Här spanar vi in fortsättningen på vår färd. Foto: Linnea Nilsson-Waara

IMG_4242

Lunchpaus vid Tärnättvattnen. Foto: Niclas Bentzer

Nationalparkens mest kända landmärken

Från Tärnättvattnen fortsatte vi vår färd upp mot Slåttdalsskrevan, vilken är nationalparkens mest kända landmärke. Skrevan, som är 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred delar Slåttdalsberget i två delar. Känslan av att gå mitt i en ravin infinner sig. Själva Slåttdalsberget består av Nordingrågranit, med undantag för själva skrevan som en gång i tiden bestått av den mer lättvittrade bergarten diabas. På grund av istider och efterföljande hav- och landhöjningsprocesser har skrevan allt eftersom gröpts ur till dess nuvarande form.

IMG_4234

Mäktiga Slåttdalsskrevan! Foto: Niclas Bentzer

Kalottberg och Sveriges högsta ö

Efter vårt ravinbesök hade vi blivit rekommenderade att gå upp på den östra sidan av skrevan, upp på själva Slåttdalsberget. Uppe på toppen möttes vi av den mest fantastiska 360-graders panoramautsikten. Bakom oss skymtade vi ett kalottberg där Niclas berättade intressant fakta om hur träden på ett kalottberg växt till sig på grund av att havsnivån aldrig har legat över denna nivå och således inte sköljt bort jordmånen. Berget såg ut som en topp med frodig kalufs och kal hals. Vi fick även se Sveriges högsta ö, Mjältön, från denna punkt.

IMG_6555

Något för alla

I Skuleskogen finns åtta stugor som inrymmer flertalet bäddar för övernattning. Stugorna är öppna för alla och innehåller kamin. Veden får man hugga själv. På flera ställen finns utedass och vid Kälsviken är toaletten handikappanpassad. Förutom fantastisk vandring verkar denna park kunna erbjuda något för alla! Allt från paddling, klättring och trailöpning till att bara må gott i solen med utsikt över skärgård eller urskog.

IMG_4235

Skuleskogens nationalpark är delvis anpassad för alla. Här finns handikappanpassad torrtoa nära Kälsviken. Foto: Niclas Bentzer

För oss blev det en riktig lyckoträff att besöka parken under denna tidsperiod i början av maj. Förutom solsken, lagom varma grader och vindstilla finns fler fördelar med att vårvandra. Det är fortfarande myggfritt, outvecklat bladverk på träden gör att utsikten inte skyms och lågsäsong betyder lite folk vilket inbjuder till vandring i det tysta.

Om du åker E4:an och länge funderat på att stanna till vid Skuleskogen kan jag bara uppmana dig till att sluta fundera. Ta ett stopp. Du kommer inte att ångra dig!

Läs mer om Skuleskogens Nationalpark:

Svenska Nationalparker

Karta Skuleskogens Nationalpark 

IMG_4197

Tack för denna gång Skuleskogen. Vi ses igen!

Tack för oss!

Hälsningar,
Niclas & Linnea

Nordenskiöldsloppet 10 april 2016

Vilken upplevelse vi har fått vara med om. Nu vill vi dela den mer er. Eftersom berättelsen har två huvudpersoner har vi delat upp den i två delar. Först kommer Niclas redogörelse för dagen och därpå följer Davids. Håll till godo!

Niclas upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Anmälan gjordes någon gång i oktober eller tidig november. Nästan ett halvår innan start. Men tiden går och plötsligt är det dags. Tyckte att jag har haft all tid i världen att träna och förbereda mig. Träningsmiljön har det verkligen inte varit något fel på. Vintern i Grövelsjön har varit fantastisk och jag har kunnat åka skidor hela vägen fram till Nordenskiöldsloppet. Räknar med att kunna skida vidare några veckor till faktiskt. Inte minst att få kasta mig ut med skejtskidorna på den åtråvärda skaren (jodå jag tycker fortfarande det är kul). Motivationen det inte heller varit några större fel på. Har åkt mer längd denna vinter än någon annan vinter förut (räknar ej vinter 2013 då jag skidade 253 mil genom Norge). Vinter 2016 blev också mitt första år med mer inriktning mot nummerlapp. Debut i Vasaloppet.

IMG_3468

Team Deluxeturer inför starten av Nordenskiöldsloppet 2016

Varför?
Den frågan har jag fått många gånger de senaste åren. En stor del av svaret grundar sig i den glädje jag finner i att åka skidor. Motion, rekreation, träning, adrenalin, naturupplevelse, socialt eller ett tillfälle att sortera tankarna. Det är mycket olika upplevelser paketerade i samma paket av rytmiska rörelsemönster genom omgivningen. Även svaret till fråga ”Varför Nordenskiöldsloppet” grundar sig på ovan men också på en önskan om en häftig upplevelse och möjlighet att testa kroppen.

Skräckblandad förtjusning
03.45 och klockan ringer. Kläderna jag ska åka i hänger preparerade och klara. På överkroppen Coolnet från Aclima och på benen motsvarande långkallingar. Är sjukt imponerad över dessa plagg som hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr. Skidhandskar i form av Lillsports Legend Gold, hårband från Bergans, strumpor från Aclima och som kronan på verket Team Deluxeturers tävlingsdräkt framtagen tillsammans med vår partner Noname sportkläder.

IMG_3453

Kollar kartan. Fattar fortfarande inte hur långt det är.

Efter intag av frukost och sista prepp satte vi oss i bilen i riktning mot starten i Purkijaur cirka 16 km väster om Jokkmokk. Samma plats från vilken starten gick 1884 för Pavva Lasse och dom andra. Ännu känner jag mig lugn och stämningen vid starten är på topp!

IMG_3451

Bansträckningen anno 2016

Jag har anmält mig i motionsklassen och startar i follan längst bak av de totalt cirka 370 anmälda. Min plan är att gå ut lugnt, hålla igen och hitta en fart som fungerar i 200 kilometer. Det är egentligen först nu när jag knäpper på mig skidorna som jag inser faktum. 20 mil är sjukt långt! Mer än dubbelt så långt än vad jag någonsin skidat förr i en och samma smäll. Mer än dubbelt så långt som Vasaloppet! Liten panikvarning. Men jag lyckades snabbt slå bort tankarna och började istället småprata med grannen i spåret bredvid. Han var från utlandet och pratade varken svenska eller engelska. Men det spelade mindre roll. Jag pratade på för husbehov.

IMG_3461

Hitta sin plats och räkna i vilket spår så att man hittar sina skidor igen.

Starten går
06.00 går starten. Till början brett med spår för att sedan rätt raskt smala av till två. Men det fungerade väldigt bra. De flesta förstod att 20 mil är långt. Ej behov att brådska.

Arrangören har verkligen förstått vikten av att samla marknadsmaterial. Kameror överallt. Till och med inhyrd helikopter. Synd om killen som snubblade på ett tappat kamerastativ dock.

Vädret sa att det skulle vara minus hela natten vid starten. Men när vi kom var vattenpölarna just vattenpölar. Utan tillstymmelse till is. Sjön vi skidade iväg över var bitvis rejält blöt och hoppet om räls dog. Men tempot var behagligt, kroppen stark och stämningen god. Skidade förbi bragdhjälten Anders Olsson, som sittandes skulle ge sig på att staka hela banan, och skämtade något om att solen nog skulle bli dagens jobbigaste då jag glömt att smörja in mig med solskydd.

Det blir räls!
På grund av varm påsk och snöbrist har arrangörerna tvingats ändra om banan in i det sista. Istället för platt och sjö (cirka 300 höjdmeter) till betydligt mer kuperat och skogsbilväg (över 1400 höjdmeter). Starkt jobbat att hitta denna lösning så kort inpå. Och ärligt så tror jag, utan att veta, att denna bansträckning är betydligt roligare än det nästan helt platta sjöoriginalet. Så tummen upp för fin bansträckning!

Efter nästan en en mils skidande kommer vi ut på en skogsväg och döm av min förvåning. Här är spåret helt ihopfryst, stenhårt och snabbt. Tack tomten för denna världsbästa julklapp! Skidorna går lätt och jag kan staka överallt. Skidglädje i kubik! Påminner mig om att hålla igen och spara på krafterna men får nog ändå lite hybris och går väl mycket på armarna. Fick nog sota för det senare efter cirka 13 mil. Men så länge spåren höll ihop fint och var kalla, i mitt fall till mil nio om jag inte missminner mig, var detta den absolut finaste och roligaste skidåkning jag någonsin upplevt. I tävlingsform.

Vid kontroll efter 99 kilometer klockar jag in på tiden 6:02:12. Spöar min egen tid på Vasaloppet med nästa 20 minuter (trots 9 kilometer mer åkning)! En stor skillnad. Då målgång. Nu hälften kvar.

Växthuseffekten
Fram till 90 kilometer kändes det mesta bra. Sen börjar mitt tynande fäste i kombination med stigande temperaturer att ställa till det. Plusgrader och en obarmhärtig vårsol förvandlar den snabba rälsen till blöt och sugande snö. I spåren är det blötare än mellan dem. Så jag försöker stå så mycket som möjligt mellan dem. Men nu börjar jag möta täten. Då det endast finns två spår, ett i varje riktning, och de stora pojkarna också vill stå mellan håller jag mig snällt i mitt spår och undviker därmed alla former av chicken race.

Efter vändningen vid Granudden och åter till kontrollen i Randijaur-Parkijaur får jag hjälp att lägga på mer fäste på skidorna. Tack till dig stora hjälte som bemödade dig med att klistra mina lagg! Armarna var nu rätt trötta efter 99 km stakning. Ärligt talat så var jag stundtals sugen på att amputera bort armbågarna som värkte friskt. Med facit i hand borde jag ha fixat med fästet tidigare i loppet för att kunna använda benen mer och hålla mig fräschare längre.

Svindlande tanke att hälften återstod! Bara att slå bort och istället fokusera på nästa kontroll och på nästa stavtag.

Min hastighet talar sitt tydliga språk. Från att ha legat på 16 till 18 kilometer per timme under de första 82 kilometrarna minskade den rejält till att pendla mellan 11 och 14. Lågvattenmärken kom mellan kilometer 164 och 176, 9.30 kilometer i timmen.

Det förbättrade fästet betydde också försämrat glid och jag fick svårt att hänga på. Tappade placeringar och kunde inte ta rygg. Armbågarna och axlarna värkte. Fick åka helt själv långa stunder. Musiken i öronen hjälpte mig att tänka på annat.

Energiboost
Kontrollen vid Karratsvägen var den enda som gick att nå bilvägen. På väg åter mot målet i Jokkmokk hoppades jag på support där, som jag haft på väg mot Granudden. Tack och lov så stod dom där. Vårt eminenta serviceteam och bättre hälfter Linnea och Johanna. Efter lite mat, dryck, kram från Linnea och en klapp i baken lyckades jag skrapa ihop orken och fick åter upp snittfarten till 14 kilometer per timme. Tänk vad lite yttre stimulans kan göra för motivationen. Utan peppen och stöttningen hade jag haft svårt att nå målet. Så mitt största tack till er!

image

Efterlängtad kontroll.

Sjön suger
Sjöar må vara platta men inte alltid bättre för det. Bansträckningen gick åter till starten vid Purkijaur över sjön för att vända där och gå nästan samma väg åter över sjön och vidare mot Jokkmokk.

Kraften i stakningen var inget att skryta med och armbågarna värkte. Att diagonala på platten går inte fort. I alla fall inte för mig efter 160 km åkning. Sjön var rejält blöt och stavfästet borta. Jag tittar upp och sjön känns oändligt lång och hela vägen bort ser jag sporadiska prickar med skidåkare röra sig. Jag började räkna pinnar. Staka två och diagonala en. Det hjälpte mig fram till kontrollen vid starten i Purkijaur.

Väl där var jag så slut och blöt om fötterna att jag var en hårsmån från att kasta in handduken. Men då kom jag att tänka på Järnmannen från Hagfors, Anders Olsson. Han är förlamad från midjan och neråt vilket gör att hans förutsättningar blir sittandes stakning. Om han kan hitta kraften att göra detta ska tusan jag också klara det! Klämde en extra smörgås och stapplade vidare de sista 35 km mot målet med Järnmannen i tanken och Eye of the tiger i lurarna!

Skidkompis
Vid näst sista kontrollen efter 176 kilometer kommer Staffan medan jag står och försöker fylla på energidepåerna. Han tittar på mig och säger: ”Nu fixar vi det här tillsammans!” Han anade inte hur mycket jag behövde det. Någon att få ta rygg på, någon att prata med så att den stela kroppen kunde glömmas bort. Tack vare Staffans dragvilja tog jag mig fram till målområdet och det avslutande varvet på elljusspåret.

Grym avslutning
Sista 10 kilometrarna av loppet gick i Eljusspåret i Jokkmokk. Nu var det nära målgång och plötsligt var antalet kilometrar under tvåsiffrigt!

Men vilken avslutning. Elljusspår brukar ju vara kuperade. Men detta var något utöver det vanliga. Varje backe kändes som väggen i Ninja Warrior. Fick liksom häva mig upp med armarna i minuslutning sista biten. Eller så var det kroppens sätt att säga att vi skidat en bra bit innan. Men jag kände mig stark och krafterna återvände varje gång jag hörde musiken och speakerns röst från målområdet.

Målgång
Sista 500 metrarna var helt platta och jag kände dom väl eftersom att vi varit där dagen innan och testat skidor. Staffan och jag höll fortfarande ihop planerade gemensam målgång a’la bröderna Blomqvist i Vasaloppet av årgång 1988.

Vi slog av lite på takten för att suga lite på karamellen. Känslan av att denna jobbiga men fantastiska upplevelse snart skulle vara över ville jag njuta av. Obeskrivliga känslor!

Vi korsar mållinjen samtidigt och sträcker händerna i luften. Trötta men glada efter 14 timmar och 16 minuter ute i skidspåret.

IMG_3627

Ovärderligt samarbete fram till mållinjen!

De trehundra metrarna att gå från målet till bilen var ett lopp i sig. Stapplandes på trötta ben stöttad av min bästa vän och stora kärlek i livet. Tack Linnea för att du finns!

Sammanfattningsvis
– Skidade jag mina snabbaste 90 km hittills
– Har arrangören och alla i staben gjort ett grymt jobb som fått till detta lopp! Extra stort tack till alla er ute på kontrollerna för uppmuntran och stöttning!
– Är 20 mil långt men inte absolut inte omöjligt
– Ses vi på startlinjen 2017?

/Niclas

Davids upplevelser av Nordenskiöldsloppet

Ja hur börjar man detta. Vilken dag det var! Så mycket intryck, känslor och upplevelser. Allt från eufori till total uppgivenhet, ibland inom loppet av bara några minuter. Men jag börjar väl vid starten, eller strax innan. Klockan ringer klockan 03:45 och en timme senare rullar vi mot startplatsen. Inga Vasaloppsköer utan trafiken flyter på fint. Enda kön är den till dass men den är desto rejälare. Fast de bestyren hinns med trots kön.

Starten går på sjön Purkijaur
Startfältet är cirka 20 spår brett och jag står som tredje person i mitt spår.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Starten går och ivriga skidåkare ger sig iväg.

Som vanligt sätts det av i högsta fart när startskottet går. Efter några hundra meter går det ihop till två spår och fältet dras ut och spricker upp. Det har varit minusgrader på natten och spåren är stenhårda och snabba. Till min glädje ser jag plötslig att andraklungan som jag ligger i tar in på täten och cirka två kilometer in i loppet så är vi ifatt. Tätklungan är stor och består av uppskattningsvis cirka 60 personer.

Taktik
Taktiken för att åka 20 mil så snabbt som möjligt är att hitta rätt tempo. Ett tempo som tar en framåt snabbt men som inte tömmer depåerna alltför snabbt. Dessutom är planen att kontinuerligt fylla på med energi.

När vi efter några kilometer lämnar sjön och åker in i skogen tror jag att klungan kommer spricka upp men den är fortsatt samlad. Den blir lite utdragen vid tvära svängar men samlas ihop igen på raksträckorna. Vi kör mestadels på skogsbilvägar och det är två spår i bredd.

Tappad vattenflaska
Vätskekontrollerna kommer cirka var 15:e kilometer och för att kunna dricka däremellan kör jag med ett litet vätskebälte med löstagbar flaska som jag kan byta med jämna mellanrum.
Vid åtta kilometer är jag fortfarande med i tätklungan och ska ta min första klunk. När jag tar upp flaskan händer dock det som inte får hända om planen är att man ska dricka med jämna mellanrum. Jag tappar flaskan när jag tar upp den ur bältet och får klara mig utan vätska. Ingen fara för stunden men jag vet att det är dumt i långa loppet.

Effektiv klungkörning
Efter 15 kilometer ligger jag fortfarande med i tätklungan men då tycker visst någon att det är slut på sällskapsresan. Tempot skruvas upp och fältet dras ut. Jag känner mig dock oförskämt pigg och har snabba skidor. Det kloka vore på ett vis att ta det piano och hitta en bra rygg. Men det är ju så kul att åka skidor snabbt så jag bestämmer mig för att köra offensivt och fortsätta i ganska hög fart med hopp om att hitta en bra klunga att köra med och utnyttja det snabba föret. Första vätskekontrollen kommer efter cirka 17 kilometer men sedan får jag vänta till kilometer 35 på nästa slurk. Strax innan den drickan har det bildats en liten klunga på fem personer som jag är en del utav. Vid kontrollen får jag en ny flaska av Johanna som är med och servar under loppet (Hon och Linnea sköter dessutom vår fb-sida på ett strålande sätt under loppet). Vi som kör i den klungan får till ett väldigt fint samarbete där vi drar cirka en kilometer var och sedan roterar. Det flyter på väldigt fint och vi passerar markeringen för 50 km på 2:10. När vi passerar 64 km ligger vi endast 5 minuter bakom täten! Så här i efterhand lär det vara bland den snabbaste och bästa skidåkningen jag någonsin presterat.

Granudden, banans vändpunkt
Efter cirka 80 km ska vi nå banans vändpunkt och innan dess någon gång ska vi alltså möta tätklungan. Det är imponerande att se deras frenetiska stakande när de kommer flygandes i det mötande spåret. En av de jag åker med utbrister. ”Det är sjukt vad de kör!” Och vi andra håller med. Jag tror att vi ligger långt bakom täten men endast 5 minuter senare så visar det sig att vi också nått fram till vändpunkten. Det var en väldigt härlig känsla att konstatera att jag hade skidat nästan lika snabbt som den där frenetiskt stakande klungan som jag precis mött. Jag känner mig stolt, glad och upprymd.

Från eufori till vemod
Några minuter senare är känslan den motsatta. De jag åker med skruvar upp farten lite, min kropp har i samma veva fått slut på bränsle och känns stum. Solen har tittat fram bakom molnen så att det känns som att min kropp börjar koka. Dessutom börjar snön att mjukna och glidet blir sämre. Det blir plötsligt en lucka till de jag kört med i 5 mil. Jag vill så gärna fortsätta flyga fram med dem men det vill inte min kropp och jag tvingas att släppa dem.

Jag vet att jag måste få i mig energi för att kunna bryta denna trend och jag måste få bukt med min överhettade kropp. Jag gör ett blixtsnabbt stopp för att slita av mig underställströjan och i samma veva trycker jag en gel. Det känns genast bättre men jag förstår att det riktigt snabba tåget för dagen har gått utan mig. Jag försöker att hänga med någon av de åkare som passerar mig men det går inte. Så fort jag ökar farten det minsta så blir jag tvärstum. Jag försöker istället att lägga mig på ett tempo som jag tål och istället för att tycka synd om mig försöker jag konstaterar att jag faktiskt åker skidor i strålande sol, något av det jag tycker är allra bäst här i livet.

På kontrollerna äter jag bananer och dricker blåbärsoppa och tar även med lite energi att kunna stoppa i mig mellan kontrollerna. Jag blir illamående när jag äter och dricker men jag vet att jag måste göra det ändå. Det är först efter 13 mil som det börjar kännas hyfsat igen. Det är lite hårdare spår en mil där, bättre glid och jag tappar inte lika snabbt på de som passerar mig. Dessutom vet jag att jag snart, efter 13,5 mil, ska få träffa min kära och då få ny energi både kroppsligt och mentalt.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Jag får suveränt stöd under loppet vilket ger mycket energi.

Efter 14 mil testar jag till och med att hänga på ett par som passerar. Det funkar fint i 4 km men sedan blir jag om möjligt ännu tröttare än förut. Jag vet dock att enda sättet att ta mig framåt det är att fortsätta mala. Den starka lusten och ingivelsen att bara stå och hänga på stavarna, den kommer inte att ta mig någonstans. Jag ser på klockan att jag borde ha stora möjligheter att trots allt komma in under 12 timmar vilket jag har haft lite som mål inför loppet. Jag slappnar av lite och tuffar vidare.

20 mil stakning
Jag har aldrig sett mig som en stakare. Jag tycker om att diagonala och brukar kunna plocka placeringar uppför. Men under årets Vasalopp så höll fästet bara i 3 mil, resten stakade jag och det funkade bra.
Inför detta lopp hade jag lagt ett tunt lager klister och tänkte att det kunde vara skönt att ha om armarna skulle ta slut. Men jag ville inte lägga för mycket klister och riskera att det skulle ta glidet. Men de isiga spåren under loppets inledning nötte hårt på klistret och när jag väl testade fästet efter några mil så var det obefintligt. Jag skulle kunnat stanna och lägga på mer men tänkte att jag testar att köra vidare och så kanske jag en gång för alla kan intala mig att jag faktiskt kan och orkar att staka långa tävlingar.

När vi kommer tillbaka till sjön där starten gick så är det riktigt sugande före. Det är ett monotont malande som tär på både kropp och psyke. Jag känner mig dock glad att banan drogs om i sista stund på grund av snöbrist och inte konstant går på sjö som det först var tänkt. Skönt också att veta att det är mindre än fyra mil kvar, målet känns inom räckhåll.

Solen gassar
Efter 17 mil så känns det som att solen gör ett nytag i sin ambition att koka mig. Jag kavlar upp ärmarna och gnor in snö i ansiktet vilket ger en skön svalka. Vi ska upp för ett par svaga motlut till foten av en slalombacke. Jag hugger mig upp ett stavtag åt gången och är glad att jag sluppit kramp i såväl mage som armar. Det enda som krampat är konstigt nog bara höger lår. Ett stavtag åt gången och jag tar mig sakta framåt. Jag längtar verkligen efter att få lägga mig ner, sträcka ut ryggen och vila. Men vetskapen att det nu bara är ett par timmar kvar får mig att bita ihop.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Med en mil kvar av loppet blir jag påhejad en sista gång och får ny energi.

Mål i sikte
Efter kontrollen vid slalombacken är det svagt utför in till Jokkmokk. Där passerar vi lite retligt målområdet innan vi ger oss ut på ortens elljusspår för att tillryggalägga loppets sista mil. Med 10 timmars skidåkning i kroppen så känns de branta backarna och tvära svängarna riktigt sega. Vetskapen att målet är nära ger dock kroppen en massa härlig positiv energi och när jag kommer till skylten som säger att det är 1 km kvar så känns det otroligt härligt. Jag har ingen åkare precis bakom så jag behöver inte stressåka utan försöker åka stort och vägvinnande och njuta av stunden. Med bara upploppet kvar ser jag att klockan fortfarande visar något på 10 timmar och 59 minuter. Jag spurtar in och får tiden 10:59:28

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

En mycket nöjd David korsar mållinjen.

Efter loppet
Jag är mycket nöjd med att ha skidat så här långt. Jämfört med Vasaloppet så var det så klart mycket jobbigare. Såväl fysiskt som psykiskt. Att gå tom på energi och veta att det fortfarande ligger 12 mil framför är ingen hit. Men jag tror helt klart att detta är ett lopp som många Vasaloppsåkare skulle reda ut med bravur. Jag tror att nyckeln är att man måste vara inställd på att man ska vara igång en lång tid och ha en plan för hur man ska handskas med svackorna när de kommer.
Så här dagen efter känns kroppen ungefär likadant som efter ett Vasalopp där jag lyckats ta ut mig rejält. Med den skillnaden att blåsorna i händerna är större än vad de blir efter Vasaloppet.

Loppets längd
Loppet skulle precis som originaltävlingen vara 22 mil. Det gick inte på grund av snöbrist på sjöarna och tävlingsorganisationen har gjort en heroisk insats som fick till en alternativ bana. Först sa de att den skulle mäta 18 mil men gjorde sedan lite ändringar och fick upp den till 20 mil, på papperet. Av allt att döma var den nog tyvärr inte längre än cirka 18 mil. Så säger min klocka och även andra deltagares klockor landar på ungefär sammas distans. Det är hur som helst en otroligt lång sträcka men jag tycker det bör tas i beaktande om du ska jämföra genomsnittshastigheterna från loppet.

Nästa års lopp
Loppet ska köras även nästa år. Under själva loppet var jag övertygad om att jag inte ska stå på startlinjen 2017. Men redan nu efter bara ett dygn så har jag hunnit börja vackla i mitt beslut. Vi får väl se hur det känns när anmälan väl öppnas…

Lyckat arrangemang
Det är första gången loppet körs i modern tid. Jag är imponerad. Det funkade överlag väldigt fint. Så klart finns det lite detaljer att jobba på men man hade verkligen lyckats i ambitionen att få med hela bygden. Folk på orten kändes delaktiga och som deltagare kände man sig verkligen sedd av funktionärerna. Jag hoppas och tror att loppet har en ljus framtid.

/David

Länkar för den som vill läsa mer

Resultatlista

Artikel som sammanfattar loppet

Bilder

Framme i Jokkmokk

Nu är det dagen innan Nordenskiöldsloppet. Mindre än 12 timmar kvar till starten som går 06.00 imorgon bitti söndag. Vi befinner oss i Jokkmokk. Igår bilade vi ca 85 mil till Älvsbyn där vi bodde hos Linneas föräldrar. Superbra uppladdning då vi blev bortskämda med god mat och mycket sömn. Idag har vi kört den sista biten till Jokkmokk. I detta samhälle ligger en viss spänning i luften inför morgondagens start.

Roliga möten

Väl på plats styrde vi kosan direkt till tävlingsexpeditionen för uthämtning av nummerlappar. Där träffade vi genast Heikki från Aclima som stöttar och hjälper oss i våra turer. Alltid trevligt att träffa ”Fiskegubben” som sprider massvis med glädje! På plats träffade vi även Till från Tyskland som vi känner sedan Yukon Arctic Ultra plus några andra bekantas bekanta.

12986505_10156864284910360_1802502153_o

Vi är glada över att få samarbeta med Aclima. Bra prylar och trevligt folk!

Vi åkte ner till målgången för att leverera lite prylar som fraktats från Mora. Där sprang vi omgående ihop med nykorade världsrekordhållaren i längdskidåkning Erik Wickström. Förra helgen skidade han ihop 43,8 mil under 24 timmar. Det mina damer och herrar är ett nytt världsrekord! För att sätta det i perspektiv så betyder det att han körde typ fem Vasalopp på raken med en snittid under fem timmar per lopp. Strongt! Erik skulle även ha kört Nordenskiöldsloppet med kommer tyvärr inte till start. Han hade nog annars kunnat sätta färg på loppet.

12959560_10156864286225360_270383503_o

Team Deluxeturer tillsammans med världsrekordhållaren i längdskidor Erik Wickström.

Även Anders ”Järnmannen från Hagfors” Olsson fanns på plats och delade med sig av lite tankar inför morgondagen. Anders, som är förlamad från midjan och neråt,  har tagit åtskilliga medaljer i simning vid Paralympics. Han har även massor med andra idrottsliga meriter på listan. Bland annat en frekvent Vasaloppsåkare. Men eftersom att Anders inte kan använda benen väntar 200 km sittande stakning för honom imorgon. Imponerande! Han har en vilja av stål så han kommer säkerligen att korsa mållinjen.

Ny bana. Igen…

Väderförutsättningarna tvingar arrangörerna att jobba extra hårt och dom gör det fantastiskt! I början av april meddelades det att banan kortats ner till 180 km på grund av snöfrias isar. Men för ett par dagar sedan kom beskedet att banan uppgraderats till 200 km. I vilket annat forum som helst skulle nog detta mottagas med bestörtning. Men inte bland de som anmält sig till Nordenskiöldsloppet. Här haglade det positiva kommentarer istället.

Läs mer om tävlingen här!

Trots att banan kortats ner 20 km från originalsträckningen så blir nog utmaningen minst lika stor då antalet höjdmeter fördubblats och lite till.

Här nedan ser du den nya banprofilen.

elevation-profile-updated-2016-04-07

Skidor och utrustning

David som är en rutinerad skidräv med massa skidlopp i benen har även stenkoll på det här med vallning. Minst sagt speciella förutsättningar inför morgondagens lopp. Två anledningar:

  1. Den extremt långa tiden man ska hålla på.
  2. Växlande temperaturer som går från minus på morgonen till plus under dagen och sedan åter till minus.

Skärmavbild 2016-04-09 kl. 19.23.03

David vallar på och vi var nyss iväg och testade skidorna. Mycket bra fäste men några små justeringar återstår på glidet för att få till det. På egen hand hade jag nog inte ens gett mig i kast att valla för morgondagen. Tur att det finns experter som vet vad dom gör!

Längs banan finns valla ute på kontrollerna för att kunna bättra på ifall det skulle behövas.

Stavfästet kommer nog att bli löst under dagen i takt med att temperaturen stiger. Vi kommer därför att köra med stora trugor från Rex.

Vi kommer båda att köra med vätskebälte. Bra att få i sig lite extra dryck mellan kontrollerna som är 13 till antalet. Cirka 10-15 kilometer mellan dem.

Längs banan finns det möjlighet att få tre ”depåer” utkörda. Lite ombyteskläder och nya handskar passar vi på att skicka ut.

12970627_10156864284160360_1589002755_o

Den mycket påkostade västen ger loppet en påkostad känsla. Annars är det bara eliten som får åka i sådana. Den kommer dock i onesize…

Tankar om loppet

20 kilometer är långt. Längre än vad någon av oss tidigare skidat i ett sträck. Vi tror att nyckeln till framgång blir att hitta en fart som kan hållas under loppet. Det kan innebära att hålla igen lite i början när kroppen fortfarande är pigg. Men detta kan bli en mental utmaning. Lätt att dras med i tempot. De flesta man pratat med säger samma sak; har 90 km i bagaget som längsta sammanhängande skidtur. Den mellan Berga By och Mora.

Att jämföra Nordenskiöldsloppet med Vasaloppet och gå in med den mentala bilden att man ska skida från Sälen ner till Mora för att där vända och skida hela vägen tillbaka kommer bli mentalt jobbigt. Kommer att försöka fokusera på korta mål som nästa kontroll hela tiden istället för att ständigt blicka mot målet. Räkna antalet gjorda mil istället för att räkna dem som är kvar. Morgondagen kommer blir ett test i att lura hjärnan och trötthetssignalerna.

Ytterligare en viktig sak är att fylla på energidepåerna kontinuerligt och börja göra det tidigt i loppet. Det man äter i börja ska ju ge energi en bit in i loppet.

Tack och hej!

/Niclas