Om ett par veckor ska jag till Nordnorge för att springa en löptävling. Den heter Tromsö Skyrace och är 45 km lång samt bjuder på 4400 höjdmeter stigning. Den arrangeras av Emelie Forsberg och Kilian Jornet som båda två är världsstjärnor inom skyrunning. Skyrunning som begrepp kan man säga innebär att man springer i teknisk bergsterräng med stora höjdskillnader och ganska ofta på hög höjd. Tävlingen kördes för första gången i fjol men har redan kommit in i finrummet och blivit en del av världscupen i skyrunning. Ta gärna en titt på en filmen från ifjol. Visst är det vackert!?

Denna film sammanfattar hela loppet:
https://vimeo.com/118217792

Här kan du se hur teknisk löpningen faktiskt är:

Så här ser banprofilen ut för Tromsö skyrace.

En ganska rejäl utmaning och för att den ska bli så njutbar som möjligt krävs det att jag får till några viktiga nyckelpass innan jag ställer mig på startlinjen. Jag bör ju självklart få till långa löppass för att förbereda kroppen på att tåla många timmar i följd. Men inte minst så måste jag också samla ihop höjdmetrar. Jag måste vänja kroppen att ta mycket höjd men nästan viktigast av allt är att jag måste vänja låren att tåla utförslöpningarna. Att springa snabbt och länge utför går verkligen hårt åt låren men det luriga är att det oftast känns helt okej under utförslöpningen, när jag sedan vänder uppåt igen brukar räkningen komma i form av supertunga ben som känns som trästockar och inte alls vill springa längre. Det fina i sammanhanget är såklart att det går att förbereda och vänja låren vid detta. Så nu sista veckorna innan loppet samlar jag höjdmetrar.

Backintervaller i Strutsabacken.
Foto: Oskar Lund

I måndags var jag i Strutsabacken i Huskvarna och sprang tillsammans med min skidåkarkompis Oskar Lund när han gick skidgång. Han var som vanligt snabbare än mig uppför och jag bad honom att inte vänta in mig på toppen utan istället var jag tvungen att ligga på utför för att komma ifatt. Det blev tio vändor, totalt 750 höjdmetrar i högt tempo och stumma lår dagen efter. Men träningsvärk ser jag ofta som något positivt, ett kvitto på ett bra träningspass.

Att bo i Småland och vara skidåkare kan vissa vintrar vara en liten utmaning. Men det brukar hur som helst finnas snö att åka på ett par månader om året så det brukar lösa sig. En annan bristvara i södra Sverige är höga berg. Att lägga sig till med intresset att springa uppför höga berg kan ju då tyckas lite obegåvat. Men det går ju självklart bra att istället springa uppför ett lägre berg fler gånger om man vill samla höjdmetrar. Så igår sprang jag på upp och ner för Taberg ett par timmar för att samla höjdmetrar. Mest stigning och brantast stig får man från Masungnsplan till toppen, cirka 140 höjdmeter. Fast för variationens skull blandade jag även in lite andra varianter. Det blev tio besök på toppen och klockan landade på 1300 höjdmeter och 13 kilometer. Det är med andra ord exakt samma genomsnittliga lutning som det kommer att vara i Tromsö. Avslutade passet med en glass på toppen och njöt av vyerna.

Glass på Tabergs topp efter tio bestigningar. Det är de Luxe!

/David