Umemaran gick i år av stapeln för för 42:a gången under lördagen och är därmed Sveriges äldsta maratonlopp. Det erbjuds två distanser, fullt maraton 42 km och ett halvmaraton på 21km. En halvmara fick räcka för mig. Min första någonsin på asfalt. Loppet är ganska litet och lockade strax över 100 i maratonklassen och ett 120 tal sprang halvmaran. Välorganiserat och trevligt lopp där starka eldsjälar i föreningen Jalles TC ordnar hela arrangemanget. Lätt att hämta nummerlappar, banmarkeringar varje kilometer, gott om funktionärer utmed banan, vätskekontroll med sportdryck och vatten var fjärde kilometer, medalj och återhämtningsdryck till all som kom i mål. Lägg där till speaker, cafeteria, omklädningsrum med dusch, väskförvaring och trevlig stämning!

Själva banan är en slinga på 21 km som maratonlöparna springer två varv. Mycket platt terräng från starten vid Centralskolan i Teg och ner till vändningen i Stöcksjö. Stora delar av banan sprang man samma sträcka vilket ledde till att det kändes som att deltagarantalet var väldigt högt. Speciellt när man efter en stund började möta löpare i maratonklassen som startat en halvtimmen innan oss som sprang halva distansen.

Medalj till alla!

Mestadels löpare och arrangörer som utgjorde publik.

Inte den snabbaste tiden men kanske den största prestationen under dagen stod Anders för.

Det är ändå något speciellt att springa med nummerlapp. Det händer något i skallen som är svårt att förklara. Tävlingssituationen lockar fram en extra växel. För mig blir det blir betydligt lättare att ta ut sig än när man är själv ute i spåret. Det finns någon att tampas med, någon att ta rygg på som kan dra en med och publik som hejar på. Så dagens lopp blev ett rejält träningspass. För mig är tävling ofta bästa träning. Jag borde tävla oftare, eller bli bättre på att pressa mig själv.

Här hittar du resultatlista!

/Niclas