Tack för alla fina ord, omtanke och tröst. Efter den hemska händelsen kände jag att jag med ord ville försöka klä de känslor jag och min syster hyser för vår älskade pappa. Den hemska natten efter att han gått bort kunde ingen av oss sova. Det visade sig att vi båda hade legat och snurrat i sängen på varsin kammare och funderat på hur vi skulle vilja beskriva vår far. När min syster såg de ord jag valt upptäckte hon att det var precis det upplägget hon tänkt sig i sitt fingerade tal. Det var liksom ingen tvekan om vad och hur vi båda två kände för vår fina pappa. Att dessa våra känslor och pappas fina sidor fått beröra så många känns otroligt fint.

De senaste dygnen har såklart varit väldigt omtumlande och det ska bli skönt att nu få blanda sorgen med en tur och ett tydligt mål. Jag tror som sagt att de kan bli en bra sorgeprocess för mig. Här på hemsidan kommer vi åter lägga fokus på vår kommande tur.

Nu är det bara tre dagar kvar till start!

/David

En älskad far har skidat ur tiden.

Detta är det svåraste jag har skrivit. Detta är det viktigaste jag har skrivit. I lördags fick min älskade pappa hembud. Sorgen jag känner är bottenlös.

Jag tänker inte ens försöka förklara hur den känns, det går inte att beskriva. Men jag tror ändå att du förstår.

Jag vill dock berätta hur detta påverkar min närmsta framtid. Jag vill även berätta vilken fantastisk pappa jag fick ha och vad han betyder för mig.

Min älskade pappa på besök vid Storulvån.

Lördag 31 Januari

Detta fruktansvärda ägde rum lördagen den 31 januari. Kvällen innan har jag, mamma och pappa varit uppe till efter midnatt. En intervju som jag hade spelat in tidigare i veckan skulle sändas på närradio mellan klockan 23 och midnatt och mina föräldrar ville som vanligt lyssna. Jag höll på med de sista förberedelserna inför turen i Yukon och fick under kvällen som vanligt ett enormt stöd och en stor hjälp med diverse bestyr som behövde fixas. Efter radiosändningen fortsatte vi att pyssla ett tag till och sade sedan godnatt.

På morgonen ringde min klocka halv åtta och jag var först upp. Jag gick ner till källaren för att jobba framför datorn. Jag tänkte att jag sitter där tills alla har kommit upp så att vi kan äta frukost tillsammans. När klockan passerar åtta vet jag att jag reflekterar över att mina föräldrar fortfarande inte klivit upp. Längre än till åtta brukar de inte sova men samtidigt så hade vi ju varit uppe ganska sent så för den skull var det inte konstigt att de tog lite sovmorgon.

Strax efter åtta hör jag hur min mor kommer springande från sovrummet. På en sekund hinner jag först tänka: ”Oj vad hon har bråttom”. Nästa tanke är en orolig tanke som säger ”Det har väl inte hänt något”. När sekunden har gott hör jag paniken i hennes röst och förstår att något fruktansvärt har hänt.

Vad som sedan sker orkar och vill jag inte redogöra i detalj. Men det är så klart det värsta jag har upplevt.

Men min älskade pappa hade hur som helst somnat in någon gång under natten. När vi upptäckte det fruktansvärda låg han fridfullt i sängen precis som om han sov. Han låg på sidan och hade inte gjort någon ansats till att röra sig. Detta hemska hade trots allt skett hastigt och i sömnen.

Tillsammans med min mamma och syster får vi ta ett mycket fint och värdigt farväl innan pappa även kroppsligt lämnar vårt hem.

En kärleksfull pappa

Min pappa var en mycket kärleksfull person. Han var inte de många ordens man utan visade sin kärlek genom alla sina omtänksamma handlingar. Såväl i det lilla som i det stora. I vardagen så utförde han ständigt goda gärningar, inte för bekräftelse utan av kärlek. Otaliga är de tillfällen han hjälpt mig, oftast innan jag bett om det. Vi har bland annat byggt kojor tillsammans, han har alltid hjälpt oss i familjen med våra bilar och han hjälpte mig bygga mitt timmerhus. Utöver att verka i sin närmaste omgivning så har han sedan han blev pensionär vid ett par tillfällen rest till Ukraina som ideell snickare åt ett biståndsprojekt.

Pappa hjälper mig att renovera den öppna spisen vid kolarkojan. Snickarkepsen sitter på det där speciella sättet som den alltid gjort, lite snett fram åt vänster.

Det allra sista han gjorde för mig här i livet var att på fredagskvällen fixa massa saker inför turen. Bland annat så förstärkte han mina pulkaskaklar och inte minst, för jag vet inte vilken gång i ordningen så vallade han mina skidor, en sista gång. Snyft.

En passionerad skidåkare

Att säga att min pappa var en passionerad skidåkare är nästan en underdrift. Han åkte Vasaloppet 43 gånger och så fort den första snön föll om hösten så var alltid pappa den här i bygden som var först att damma av skidorna för att njuta av det vita guldet. Många skulle säga att det inte var skidföre men var det bara tillräckligt mycket snö för att det skulle kunna synas ett spår så var det skidföre för pappa. Så sent som i höstas var det återigen min fina pappa som var den förste att lägga ett skidspår här i trakterna.

Det är sällan det är skarföre i Sevdabo. Men när det väl var det så skidade jag och pappa ofta ut på gemensamma upptäcktsfärder genom skogar och över mossar. Även de gånger det inte var så mycket snö.

Himmelska skidmil

Pappa kommer aldrig mer att skida vid min sida. Bara detta enskilda faktum i sig får mitt hjärta att brista fullständigt. Och då är det bara en liten del av allt det fina vi hade tillsammans. MEN jag tror att pappa nu istället får skida med vår skapare. Jag tror att de stiger upp ganska tidigt, kanske lite innan de andra. Sedan skidar de iväg i perfekta spår och glider fram genom vackra landskap. Ofta lugnt och stilla men ibland trycker de på i full fart utan att känna den minsta trötthet. Jag tror att det är riktigt ”blåextra-före”, några minusgrader, strålande sol och snö som gnistrar. Skidorna går bra med fint glid och bergfäste.

På eftermiddagarna snickrar han säkert med den store mästaren från Nasaret. Men då tror jag att de har t-shirt väder, ljumma vindar och brunbrända armar. Pappa får lära sig några nya snickarknep till sin digra samling men får nog också visa några av sina egna. De svingar sina hammare, snidar otroliga figurer i mjuk lind och fikar gott. Jag tror verkligen att pappa trivs och att han är på en plats utan sorg och saknad.

Yukon Arctic Ultra

I lördags mitt i allt det hemska så säger mamma plötsligt och med stor bestörtning: ”Och du som ska åka till Kanada imorgon!” Det var ju såklart inte ett alternativ men vi pratar lite om det och förklarar för ambulanspersonalen vad det gällde. Jag berättar att vi skulle vara där en vecka innan start och att den enda lilla möjligheten att åka var att göra det i slutet på veckan men att det inte kändes aktuellt. Men då säger den kloke ambulanssjukvårdaren: ”Hur tror du att din pappa skulle velat att du gör?” Då brister det såklart fullständigt för mig och hulkande säger jag att: ”Han skulle velat att jag åkte om jag vill”. Ambulanssjukvårdaren säger då: ”Men i så fall kan du ju se det som att du gör det som en hyllning till din pappa.” Den tanken landar väldigt fint i mitt hjärta.

Det som bär emot är tanken på att lämna min mamma och syster ensamma i sorgen. Men de säger att de har varandra och alla fina vänner runtomkring som redan varit ett enormt stöd. De vet ju också att pappa skulle velat det om jag trodde mig orka.

Niclas har varit ett enormt stöd och en underbar vän i allt detta. Han har ringt en massa och sonderat olika alternativ. Men viktigast av allt så säger han: ”Om du vill åka och tror dig orka så åker vi. Men känner du på startlinjen att det inte funkar så åker vi hem. Känner du efter en mil att det inte funkar så åker vi hem”

Därför har vi nu köpt nya flygbiljetter och vi flyger från Sverige på torsdag istället. Denna tur har nu blivit något helt annat än vad det var tänkt från början. Jag gör den såklart för min egen skull och därför att jag vill. Men det känns väldigt fint och viktigt att få göra det som en hyllning till min pappa och för att hedra hans fina minne.

Under förutsättningen att min mamma och syster mår så bra det går i denna situation så tror jag dessutom att detta kan vara det minst dåliga för mig. Att få åka skidor och använda kroppen är något jag mår väldigt bra av. Under en långtur får jag dessutom mycket tid för reflektioner och kommer få tid att bearbeta sorgen. Dessutom kommer jag konstant vid min sida ha ett enormt stöd i en av mina allra bästa vänner. Med det sagt tror jag du förstår att jag trots allt vill åka till Yukon.

En sista vallning

På startlinjen kommer jag stå med ett par fantastiska skidor. Det sista paret min pappa vallade. Den vallningen var till och med något av det absolut sista han gjorde här livet. Till slutet var han full av goda gärningar. Att få skida på dom kommer kännas stort och fint.

Pappa älskade att höra mig berätta om mina skidturer och med mammas hjälp framför datorn så läste han allt jag skrev. Dessutom har han varit med på många av föredragen jag hållit. Jag hade sett fram emot att få berätta för honom om Yukon men jag tror att han på något sätt får ta del av turen ändå. Kanske berättar vår skapare hur det går för oss under deras skidturer, pappa kommer att lyssna så intresserat. Eller kanske så har de möjligheten att ibland till och med skida med oss emellanåt. Oavsett vilket så kommer han i alla fall att vara fullt närvarande i mitt hjärta.

Glid i frid, älskade pappa!

Pappa under en av sina många skidturer i Hacklarsbo.

Till sist några visdomsord

Jag har haft många tunga men fina samtal de sista dagarna. Något i samtalen som verkligen berör är när jag pratar med jämngamla vänner. Många har sina föräldrar kvar i livet och tänker såklart tanken att det kunde varit någon av deras föräldrar. Pappa var nämligen fullt frisk, åt inga mediciner och motionerade nästan dagligen men ändå hände det!???
Jag vet att pappa älskade mig och han visste att jag älskade honom. Men det kan aldrig sägas för ofta. Om du idag inte redan sagt det till dina nära och kära vad de betyder för dig så tycker jag du ska göra det på direkten. Då vet jag att det kommer spridas så otroligt mycket värme och kärlek runtom idag. Men framförallt så får min älskade Pappas bortgång mitt i allt elände betyda något otroligt fint för väldigt många människor. En tanke som rör mig till väldigt stora tårar. Så se nu till att göra det!

Stort tack till alla er som tänker på oss anhöriga i denna svåra stund. Er omtanke och värme betyder otroligt mycket.

/David