Idag bärgade jag en av mina tyngsta skidmeriter när jag skidade in som 2:a i Götalandsmästerskapen 20 kilometer klassisk stil i klassen H35.

Jag tar det från början. GM arrangeras varje vinter och under ungdoms- och junioråren när jag tävlade mer aktivt så var det ofta en av de viktigaste tävlingarna näst efter SM. Jag har aldrig tidigare tagit medalj i GM, inte ens varit nära faktiskt annat än möjligtvis i stafett. Dagens tävling skulle egentligen körts i Göteborg men snöbristen gjorde att man flyttade den till Tranemo istället. Där har de trots den milda vintern lyckats spruta tillräckligt med snö för att att ha ett 2,1 kilometer långt spår med ett rejält snötäcke.

De sista två tävlingarna har jag haft ganska dåliga skidor men nu inför GM ville jag ha bästa möjliga och tog till trumfet att åka till vallatemplet i Kaxholmen. Där håller Proskima-skidservice till och de kan man lita på. Oskar och Thor-Björn Lund är ena hejare på att få till bra skidor och vallade upp ett alternativ med klister och ett med endast glidvalla.

I det allra heligaste i Kaxholmen. Här skapas snabba skidor. Foto: David Erixon

Jag anländer till Tranemo klockan 9 och ger mig ut i spåret för att testa skidorna. Det visar sig att banchef Christian Olsson gjort ett bra jobb och det är stenhård räls och manchester som erbjuds. Banan är ganska lättåkt och under dessa förutsättningar bestämmer jag mig för att gå utan fästvalla och bara staka. Jag har inte gjort det på tävling förr så det känns lite nervöst men någon gång ska ju vara den första.

Vi ska köra tio varv plus 750 meter och klockan 10:25 stakar jag igång med denna räkneövning. Jag vet inte om du har testat att tänka ut något krångligt samtidigt som du belastar kroppen hårt? Det är i alla fall inte min starka sida så att räkna till tio är precis lagom svårt. Jag öppnar hårt men ändå kontrollerat. Efter två varv måste jag sänka farten något men det är inte fråga om någon kollaps utan jag känner mig fortsatt stark. Efter ett krön sneglar jag på pulsen och ser att jag ligger endast några slag under max! Det är alltid svårt att pressa sig till de nivåerna och tidigare har jag haft svårt att lyckas med det när jag stakar men idag så lyckas jag. I utförslöporna är pulsen såklart något lägre men genomsnittspulsen landar ändå på 93% och det är nog det högsta snittet jag har fått till på denna typen av tävling.

I början av loppet glider det bäst vid sidan om spåren. Men så fort några stycken har åkt på samma ställe så blir det lite sockrigt och därmed sämre glid. Då får man söka upp nya platser där få har åkt men till slut så är all den hårda manchestern uppåkt och det går istället snabbast att stå i spåret. Under hela loppet söker jag aktivt upp banans för stunden snabbaste partier och det tror jag att jag tjänar mycket på.

Här nedan ser du lite bilder från loppet. Klicka på någon för att se ett bildspel.

När jag åker ut på det sista varvet blir jag plötsligt osäker på hur många varv jag åkt. Jag har försökt att räkna noggrant och memorera men likväl blir jag osäker. Alla har ett chip på foten som registrerar att vi åkt tillräckligt många varv men det är inget som vi får veta under loppets gång utan först i mål. Så vi är själva ansvariga för att hålla räkningen. Jag sneglar på klockan och ser att jag är uppe i 21,5 kilometer, förstår att det definitivt är sista varvet och försöker att kräma ut det det sista ur kroppen. Det känns bra att bara staka. Både armar och mage klarar belastningen men något oväntat får jag vid några tillfällen kramp i ljumskarna, det hade jag inte räknat med. Men överlag en positiv upplevelse.

Att skära mållinjen är alltid underbart och lite extra skönt idag när jag känt mig stark. Men jag har inte en aning om vilken plats jag hamnat på. Speakern har fokuserat på huvudklassen H21 och jag kan bara hoppas på ett bra resultat. När jag går från målet ropar speakern upp en massa namn på personer som ombeds gå till tävlingsexpeditionen på grund av ”dagens speciella förutsättningar”. Under loppet har jag noterat att det stått funktionärer utmed banan som kollat noggrant på oss, särskilt vid banans brantaste lilla knixbacke. Längdskidåkningen är nu inne i ett skede där alltfler väljer att köra utan fäste och enbart staka istället. Kanske hörde du diskussionen om Poltaranin som stakade under en etapp av tour de ski. Han vann etappen men många tyckte att han hade skejtat och borde diskvalificeras, det skedde dock inte. De föreningar i södra Sverige som satsar på konstsnö gör ett jättejobb och för att det jobbet ska han någon chans att betala sig krävs det att många vill betala för att åka där. Om spåren är för kuperade vill färre komma och köra och därför är de flesta konstsnöspår onödigt flacka om man ser det ur en tävlingsåkares perspektiv. Är det dessutom snabbt före som idag väljer stora delar av startfältet att staka och det var detta som föranledde speakerns upprop. I den branta knixen jag pratade om och i den efterföljande svängen hade man filmat alla åkare och valde att diskvalificera ett stort antal åkare som man tyckte brutit mot reglerna. Jag har inga exakta siffror men kan tänka mig att det rörde sig om totalt ett tjugotal åkare. Inte minst en handfull av toppåkarna i H21 diskades. Jag tycker självklart att man ska diskvalificera de som fuskar för alternativet är annars att sluta med klassisk skidåkning och bara köra fristil. Men jag tycker att om man väl har bestämt sig för att ta i med hårdhandskarna så kulle det varit mycket mer pedagogiskt om man i förväg förtydligat detta. Helst med några filmsnuttar som visar exempel på vad som är tillåtet, vad som är gränsfall och vad som är otillåtet. Problemen brukar uppstå i branta uppförsbackar där tjuvskejtare väljer att byta färdrikting/skejta helt oprovocerat bara för att få en högre fart. En annan situation där problem kan uppstå är i svängar där vissa väljer att skejta runt snarare än att staka. Den senare av dessa båda situationer skulle jag säga är den som är mest svårbedömd.

Hursomhelst så var det inga diskningar i min klass H35, min åkning hade godkänts och jag slutade 2:a. En dryg minut efter segraren Jonas Peterson som numera tävlar för Borås men som under elitkarriären tävlade för IF Hallby och då radade upp flera fina placeringar i SM. I klassen H21 skulle jag efter diskningarna slutat 5:a och kan konstatera att jag genomfört säsongens bästa lopp.

Silvermedalj i H35, 20 km klassisk stil. Äntligen!

Nu tror jag inte att jag hinner tävla något mer inför Yukon Arctic Ultra utan istället blir det fokus på långpass och övriga förberedelser.

/David