Vårvandring i Skuleskogens nationalpark

”Undra hur många gånger man har passerat denna infart, men aldrig svängt av E4:an”? Infarten Niclas pratade om är den som ligger några mil söder och Örnsköldsvik och som leder oss till Skuleskogens nationalparks södra entré. En av de mest vandringsvänliga nationalparker jag någonsin har besökt.

IMG_6496

I Skuleskogen har Blåsipporna slagit ut och ger en färgklick till skogen. Foto: Linnea Nilsson-Waara

KORTFAKTA SKULESKOGENS NATIONALPARK
Bildad: 
1984
Sevärdheter: Slåttdalsskrevan, utsikten från Slåttdalsberget, Tärnettholmarna, Tärnettsjöarna. Besök på naturrum Höga Kusten.
Besök: Starta din tur vid Entre Syd, Entre Väst eller Entre Nord

I samband med ett besök till Umeå bestämde vi oss för att göra ett stopp till den nationalpark som ingen av oss sedan tidigare hade besökt. Vi anlände sent på kvällen, tog med oss vår packning och slog tältläger på en vacker strand vid en plats som heter Kälsviken. Kvällen var helt vindstilla och det var ljumna grader ute. Påföljande dag inleddes med en lugn och skön frukost på stranden innan vi vandrade iväg mot Näskebodarna. Vi hade fått tipset att utforska den östra sidan av nationalparken där första delen av vår vandring blev längs med strandkanten och med en fantastisk utsikt över alla de små öarna och holmarna i Bottenviken.

IMG_4245

Med pannlampa och packning beger vi oss mot vår tilltänkta tältplats Kälsviken. Foto: Niclas Bentzer

IMG_6589

Skuleskogen erbjuder fina tältplatser alternativt bäddar för den som föredrar övernattning i stugor. Foto: Linnea Nilsson-Waara

IMG_6433

Vacker utsikt över Bottenviken. Foto: Niclas Bentzer

Längsta lunchpausen någonsin

Första fikapausen tog vi på en klippa vid Tärnättholmarna, där vi fyllde på magarna med några bars och vatten. Solen lyste med sin närvaro och gjorde pausen väldigt behaglig. Eftersom det fortfarande var förmiddag och vi ville hinna se mer av parken fortsatte vi vår vandring några kilometrar till innan vi tog en av våra längsta lunchpauser någonsin. På en stenhäll vid Tärnättvattnen och med utsikt mot den mäktiga Slåttdalsskrevan lutade vi oss tillbaka i nästan två timmar. Man brukar säga att vila kan göra en pigg, men här hade vi nog kunnat stanna kvar resten av dagen. Niclas fick också briljera med konsten att kunna sova till toner av snarkningar som skulle kunna väcka avlidna. Här fick jag åter energi tillbaka och fortsättning på vår vandring blev ett faktum.

IMG_6479

På väg mot Tärnättholmarna. Vi vandrar på stränder och genom blandad vegetation. Foto: Linnea Nilsson-Waara

IMG_6488

En karta och broschyr om nationalparken är bra att ha med sig. Här spanar vi in fortsättningen på vår färd. Foto: Linnea Nilsson-Waara

IMG_4242

Lunchpaus vid Tärnättvattnen. Foto: Niclas Bentzer

Nationalparkens mest kända landmärken

Från Tärnättvattnen fortsatte vi vår färd upp mot Slåttdalsskrevan, vilken är nationalparkens mest kända landmärke. Skrevan, som är 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred delar Slåttdalsberget i två delar. Känslan av att gå mitt i en ravin infinner sig. Själva Slåttdalsberget består av Nordingrågranit, med undantag för själva skrevan som en gång i tiden bestått av den mer lättvittrade bergarten diabas. På grund av istider och efterföljande hav- och landhöjningsprocesser har skrevan allt eftersom gröpts ur till dess nuvarande form.

IMG_4234

Mäktiga Slåttdalsskrevan! Foto: Niclas Bentzer

Kalottberg och Sveriges högsta ö

Efter vårt ravinbesök hade vi blivit rekommenderade att gå upp på den östra sidan av skrevan, upp på själva Slåttdalsberget. Uppe på toppen möttes vi av den mest fantastiska 360-graders panoramautsikten. Bakom oss skymtade vi ett kalottberg där Niclas berättade intressant fakta om hur träden på ett kalottberg växt till sig på grund av att havsnivån aldrig har legat över denna nivå och således inte sköljt bort jordmånen. Berget såg ut som en topp med frodig kalufs och kal hals. Vi fick även se Sveriges högsta ö, Mjältön, från denna punkt.

IMG_6555

Något för alla

I Skuleskogen finns åtta stugor som inrymmer flertalet bäddar för övernattning. Stugorna är öppna för alla och innehåller kamin. Veden får man hugga själv. På flera ställen finns utedass och vid Kälsviken är toaletten handikappanpassad. Förutom fantastisk vandring verkar denna park kunna erbjuda något för alla! Allt från paddling, klättring och trailöpning till att bara må gott i solen med utsikt över skärgård eller urskog.

IMG_4235

Skuleskogens nationalpark är delvis anpassad för alla. Här finns handikappanpassad torrtoa nära Kälsviken. Foto: Niclas Bentzer

För oss blev det en riktig lyckoträff att besöka parken under denna tidsperiod i början av maj. Förutom solsken, lagom varma grader och vindstilla finns fler fördelar med att vårvandra. Det är fortfarande myggfritt, outvecklat bladverk på träden gör att utsikten inte skyms och lågsäsong betyder lite folk vilket inbjuder till vandring i det tysta.

Om du åker E4:an och länge funderat på att stanna till vid Skuleskogen kan jag bara uppmana dig till att sluta fundera. Ta ett stopp. Du kommer inte att ångra dig!

Läs mer om Skuleskogens Nationalpark:

Svenska Nationalparker

Karta Skuleskogens Nationalpark 

IMG_4197

Tack för denna gång Skuleskogen. Vi ses igen!

Tack för oss!

Hälsningar,
Niclas & Linnea

Nordenskiöldsloppet – 22 mil på skidor

Den 10 april står vi på startlinjen till  Nordenskiöldsloppet. Världens kanske äldsta och längsta skidtävling som hade premiär 1884 och mäter 22 mil! Starten går utanför Jokkmokk upp till Kvikkjokk och sedan åter i retur till målet i Jokkmokk. Loppet går i klassisk stil och längs vägen finns ett antal mat/vätskestationer samt vallaservice. Totalt finns 500 startplatser och enligt ryktet är flera framgångsrika långloppsåkare anmälda för att ta sig an utmaningen!
image

Nordenskiöldsloppet gör i år comeback efter att ha legat i träda 132 år. Loppet har endast genomförts en enda gång, 1884. Men varför hölls ett skidlopp på 22 mil då? Historien börjar redan 1883 då polarfararen Adolf Erik Nordenskiöld genomförde en polarexpedition till Grönland med syftet att undersöka om de centrala delarna hade skog. Vilket Nordenskiöld själv var säker på. Med på expeditionen för att genomföra rekognosceringen var de två Jokkmokkssamerna Anders Rassa och Pava Lasse Tourda Nilsson. Deras uppdrag var således att skida från kusten in till öns centrala delar för att undersöka hur där såg ut.

NL Banner

När Rassa och Tourda kom åter efter sin skidfärd och underrättade Nordenskiöld om att isen täckte hela ön hade de båda samerna skidat 47 mil på 52 timmar. En makalös bedrift och Nordenskiöld insåg redan då att omvärlden skulle ha svårt att tro på detta. Mycket riktigt var det ingen som tog Nordenskiöld på allvar.

image

Hur skulle han nu få expeditionen betrodd? Nyckeln var att bevisa för omvärlden att skiddugligheten hos samerna var så god som han påstått. Han kom på idén att arrangera ett skidlopp av sådan längd att all tveksamhet hos omvärlden skulle raderas. Topografin skulle påminna om den grönländska, som är relativt flack. Sjösystemet mellan Jokkmokk och Kvikkjokk visade sig vara utmärkt.

Läs mer om loppets bansträckning här! 

På startlinjen stod Tourda, som till yrket var respekterad vargjägare, vilket ofta innebar skidturer på flera dagar tills vargen utmattad föll till marken och Tourda kunde dräpa djuret genom att stöta sitt spjut i dess kropp. Tourda korsade mållinjen först av alla efter att ha avverkat de 22 milen på 21 timmar och 22 minuter. En otroligt imponerande tid med tanke på att spår inte existerade, skidorna vägde närmare två kilo och blötsnön vräkte ner.

Läs mer om loppets historia här!

Under tidigare skidturer vi genomfört har vi skidat långa sträckor under ett dygn, men aldrig så långt som 22 mil. Detta blir en spännande utmaning och möjlighet att utvidga komfortzonen ytterligare. Årets vintertur kommer verkligen att vara av en annan karaktär än våra föregående turer, men likväl en upplevelse med skidglädje i fokus.

Följ gärna våra förberedelser inför loppet här på hemsidan och på sociala medier som Facebook  (deluxeturer) och Instagram (@deluxeturer).

/Niclas

 

Ute på hal is

I mitt tycker så är det få saker som slår en skridskotur på spegelblank is. Att till nästan ingen ansträngning glida fram i relativt hög hastighet. Upptäckarlusten tar vid. I änden på sjön väntar ett utlopp. Tar av skridskorna och vandrar genom skogen ett par meter till nästa sjö. Runt uddar, ut till holmar och förbi vackra platser med små stugor. Skridskor är verkligen ett fint sätt att utforska naturen på.

IMG_8064

Ute på glid. Foto: Linnea Nilsson-Waara

På västra sidan gränsen i Norge, norr om Drevsjö i Engerdal kommun, ligger massor av sammanhängande sjösystem. Där har snön hunnit komma, smälta och isen åter fryst ihop till en homogen vitis. Så i helgen drog vi dit ett gäng från Grövelsjön. Vi tog bilen till Store Gunnarsjöen och sedan skridskorna vidare till Lilla Gunnarsjöen, Gelen, Halvorsjöen och sedan tillbaka igen. I filmen nedan kan du se hur vi hade det!

 

/Niclas

Höstfjäll med topptur på Rendalsölen

Jag gillar verkligen den tidiga hösten på fjället. En av de bästa tiderna, även om alla årstider har sin charm. Eller vad sägs om försommarprakt med ljuset närvarande alla dygnets timmar. Midvinter med fluffig snö, kölden som nyper kinden, magiskt ljus och stjärnhimlen som inte går att beskriva. Vårvintern då skaren bär och skateskidorna tar dig runt på hela fjället medan solen värmer gott. Senhösten då topparna pudras vita med nysnö och skridskoisarna ligger spegelblanka. Ja listan kan göras lång.

Helgen har bjudit på exemplariskt väder och höstfärgerna är nu som bäst! Björkarna är knallgula, ripbärsriset och blåbärsriset färgar marken så röd att det påminner om brand medan dvärgbjörken bidrar med såväl gula som orangea och bruna nyanser. Tillsammans en oslagbar scen, speciellt om den kryddas med blå himmel, strålande sol och gott sällskap.

De tre topparna i massivet Rendalsölen med den högsta Midre Sölen 1755 möh i mitten.

De tre topparna i massivet Rendalsölen med den högsta Midre Sölen 1755 möh i mitten.

På lördagen styrde vi kosan mot Rendalsölen i Rendal kommun i Norge. Tänk att du kör in i Norge i höjd med Idre. Kör mot Röros och sedan vänster innan Isterforssen. Vid Gröndalen kastar du in 50 pengar i vägavgift och fortsätter sedan sista biten fram till parkeringen i Gravåsen.  Parkeringen ligger på ca 700 möh och toppen på 1755, så en höjdskillnad på cirka 1000 meter väntar.

Rendalsölen eller Midre Sölen som den egentligen heter på kartan (massivet består av tre toppar: Söre Sölen, Midre Sölen och Nordre Sölen) kallas oftast kort bara Sölen i Norge. Men i Sverige är massivet mer känt som ”Drottningen”. Ett smeknamn som lever kvar allt sedan brittisk turister på 1800-talet siktade massivet från Långfjället och ansåg att profilen stämde på pricken med deras dåvarande drottning Victoria.

Mot nya höjder!

Mot nya höjder!

Stigen är bitvis stenig. Men det är verkligheten till fjälls och den är fin att springa. Solen värmde och vi kunde verkligen njuta av vår tillvaro för fullt. Det var inte bra vi som tog tillfället i akt att göra den här turen idag. Det var gott om både norska och svenska besökare. Tvåbenta som fyrbenta.

T känns Tryggt!

T känns Tryggt!

Efter ca 9 km kom vi fram till Skardstjönna som ligger på 1250 möh. Här är det fint att rasta och det är nu som den egentliga stigningen börjar. Det finns dock en stig att följa men bitvis brant och stenigt. Men det branta är ju också en förutsättning för att senare kunna njuta av utsikten.

Parkeringen vid Gravåsen till Rendalsölens topp och åter.

Väl uppe på toppen är det rejält brant västerut. Lodrät klippvägg på flera hundra meter. Mäktigt! Utsikten gjorde ingen besviken denna dag då vi kunde se långt in till Grövelsjön i öst och hela vägen till Rondane i väst. Vinden lugnade sig och runt toppröset kunde vi hitta lä för att avnjuta lite fika.

12080805_10153657608591499_1622227123_n

På vägen hem stannade vi till vid Femundens strand och lutade ryggen mot ett gammalt båthus. Solen i ansiktet och ljudet av vågor som slog mot stranden när vi blickade ut över vattenspegeln på Norges tredje största sjö. Efter att vi rensat resterna av vårt fikaförråd blev det en obligatorisk ”lurtur” innan hemfärd.

12076948_10156192551135360_1275260298_n

Med en timmervägg i ryggen, solen i ansiktet och vågornas brus i öronen blir livet enkelt.

Klicka på en bild för att starta ett bildspel!

Fakta om turen till Rendalsölen

  • Sträcka: 21,95 km
  • Antal höjdmeter: 1074
  • Totaltid: 4,35 timmar
  • Effektiv tid: 3,32 timmar
  • Hastighet: 6,2 km/h
  • Start och slut: Parkeringen i Gravåsen

Läs mer om turen här!

/Niclas

Tur i Femundsmarka

Under helgen har jag varit ledig och vädret såg ut att bli bra. Så vad kunde passa bättre än en tur på fjället med lätt packning och löparskor. Granne till Grövelsjöfjällen, platsen jag har som förmån att kalla både min arbetsplats och mitt hem, ligger Femundsmarka på andra sidan landgränsen. Tillsammans utgör dessa gränsfjäll ett utmärkt område för såväl upptäcktsfärder till fots och kanot om sommaren som på skidor vintertid. Femundsmarka är bland annat en av Lars Monsens favoritplatser i de norska fjällen. Han har, tillsammans med bland andra Trond Strömdahl, gett ut böcker med tips på turer i området.

Mot Svukuriset finns tydliga skyltar.

Mot Svukuriset finns tydliga skyltar.

Jag har aldrig tidigare besökt DNT Svukuriset, som är en vacker fjällgård ombyggd till fjällboende i DNTs (Den Norske Turistforening) regi. Så planen att ta mig dit och sen åter över fjället till Grövelsjön. Jag fick skjuts till byn Elgå som ligger vid Femundens östra strand. Femunden är Norges tredje största sjö och den trafikeras dagligen under sommaren av båten MS Femund II. Med den tar man sig lätt nästan hela vägen fram till Svukuriset från olika delar av den sex mil långa sjön. Men jag tog istället vägen över fjället från Elgå. En kort tur på cirka 8 kilometer. Upp genom skogen, över ett parti med kalfjäll, för att sedan åter komma ner i skogen och fram till Svukuriset som ligger på cirka 800 meter över havet.

DNT Svukuriset badar i sol.

DNT Svukuriset badar i sol.

Jag startade strax efter klockan 10 från Elgå och var framme på Svukuriset i god tid innan lunch. På plats träffade jag Cato och Leela som driver anläggningen. Efter ett trivsamt prat så checkade jag in på mitt rum som hade siffran 1 på dörren. Helt eget rum med säng, förvaring och trivsam utsikt. Efter en halv snickers till lunch packade jag ur reselakan och ombyteskläder ur ryggsäcken. Det skulle utgöra barlast. Sex kilometer från Svukuriset ligger toppen på Stor-Svuku 1421 möh. Vanligtvis ser man toppen från gårdstunet men nu var de sista 250 höjmetrarna dolda av en envis dimma. Men det kanske lättar, tänkte jag och drog iväg.

Där uppe i dimman väntar toppen.

Där uppe i dimman väntar toppen.

Mot toppen finns en markerad led. Men ungefär samtidigt som jag klev in i dimman förvandlades stigen till blockterräng och förutom sporadiska stenar med ett rött T på (som var svåra att urskilja) fanns inget att följa. Tog kompasskurs mot toppen och nådde toppröset, eller åtminstone det jag tror var toppröset. För att vara exakt flera små rösen.

Några röda Tn bland blockterräng och dimma.

Några röda Tn bland blockterräng och dimma.

 

På toppen av Stor-Svuku. Tror jag...

På toppen av Stor-Svuku. Tror jag…

Det sägs att utsikten från Stor-Svuku ska vara magnifik. Hela Femunden, stora delar av Femundsmarka Nationalpark samt Grövelsjöfjällen och Rogen ska ses från toppen. Jag fick nöja mig med att fantisera utifrån kartan för dimman lättade inte. En anledning att komma åter. Utförslöpningen (förutom den första biten med blockterräng bestående av lösa och hala stenar) var gudomlig och strax stod jag åter på gårdstunet.

Molnen lättar på väg ner.

Molnen lättar på väg ner.

Efter dusch, powernap och samkväm med trevligt fjällfolk från Norge var det 18.30 dags för gemensam middag. För dagen bestående av rödbetssoppa till förrätt, buffé av lokala läckerheter till huvudrätt (exempelvis rökt sik från Elgå) och fruktsallad till efterrätt. Det är alltid trevligt att äta middag tillsammans med andra på fjället. Även om man inte känner varandra när middagen startar så hinner man under den bli goda bekanta. Självklara ämnen som fjällturer, skid-VM och gränshandel avhandlades men även djupare diskussioner om skillnader mellan länders landsbygdspolitik, synen på nationalism och utmaningar med klimatet diskuterades. Under middagen sprack molnen upp och himlen blev klarblå. Kaffe och te avnjöts utomhus och nu behagade toppen av Stor-Svuku visa sig. Blev sugen på att springa upp men behärskade mig. Som sagt, en anledning att återvända.

Stor-Svuku visar upp sig mellan huset.

Stor-Svuku visar upp sig mellan huset.

Sov gott i min säng, som nog var något kortare än en standardsäng i Sverige. Vaknade lagom till frukostserveringen som startade klockan åtta. I jämförelse med placeringen på gårdagens middag bildades nya konstellationer runt borden, men samtalen var lika intressanta. Efter att ha vinkat adjö till Cato och Leela satte jag av i sydöstlig riktning mot Sylen där min båtskjuts över Grövelsjön till Sjöstugan väntade 14.30. Kom iväg vid 10.15-tiden och då sträckan är 17 km räknade jag med att vara framme i god tid. Efter cirka en kilometer kom jag ifatt min arbetskamrat Astrid som anlänt senare under gårdagskvällen och som spenderat natten i tält. Vi hade olika rutter framför oss då hon skulle fortsätta via Linnépasset ner till Grövelsjön. Efter ytterligare cirka en kilometer anlände vi till platsen där våra vägar skulle skiljas. Jag vek av vänster mot Revlingkletten. Stigarna är fina att springa på, även om det förekommer en hel del sten.

IMG_1337

Några stenar att passera.

Framme vid Rönsjön, som ligger på norsk territorium, kom jag fram till en stor sten som på svensk sida kallas ”Norskstenen” och på norsk sida kallas för ”Svenskestenen”. Även om den inte markerar gränsen så avslöjar den i alla fall mot vilket land man är på väg, beroende på vart man kommer ifrån vill säga.

Namnet beror på.

Namnet beror på.

Efter Rönsjön passeras åter ett parti med kalfjäll över Sylvola. Då jag hade gott om tid innan min båtskjuts skulle anlända så passade jag på att ta mig upp på toppen, 1022 möh. Ingen hög topp, men en fantastisk utsikt över Grövelsjöns norra del och omkringliggande fjäll. Även om mycket åter täcktes av låga moln.

Utsikten över Grövelsjöns norra delar.

Utsikten över Grövelsjöns norra delar.

Sista biten ner genom skogen fram till bryggan vid Grövelsjöns strand var gudomliga. Fötter och ben kändes pigga. En bit innan bryggan stannade jag vid Grövelåa och tog ett par djupa klunkar. Finns det något så uppfriskande som att stoppa ner huvudet och dricka direkt ur en fjällbäck? Sista biten sjöng jag högt för mig själv, njöt i det sporadiska solskenet,  tittade på klockan och insåg att det var mer än två timmar kvar tills båten skulle komma och hämta mig.

När jag kommer fram till bryggan ser jag ett par människor som håller på att lasta i sina ryggsäckar i en båt. Uttrycket ”det är en liten värld” har sällan passat bättre än i detta ögonblick. För där står grannarna från mitt hem i Sundborn! Familjen Öhgren tillsammans med bekanta har varit ute på fjälltur med fiske. Jag får lifta med deras båtskjuts över sjön och kliver innanför dörrarna på STF Grövelsjön Fjällstation redan 13.05.  Hinner därmed avnjuta lunchen och i lugn och ro reflektera över min tur genom Femundsmarka. Kan konstatera att det säkerligen blir fler turer dit framöver.

Glada grannar på väg hem efter fjälltur.

Glada grannar på väg hem efter fjälltur.

 

/Niclas