Okej, nu börjar vi längta riktigt mycket efter vinter, snö och skidåkning! För att minnas vinterns tur har vi gjort en liten film, Vita bandet 30 dagar – The Movie!
Vi är också i full fart med att planera vår kommande långtur på skidor vintern 2015! Ny tur, i nytt format, ny kontinent och nytt land för oss. Ska bli spännande. Hoppas ni vill följa med här på deluxeturer.se!
Hälsningar,
David och Niclas
Senaste dygnen har det varit extremt mycket solaktivitet vilket får till följd att det blir mycket norrsken. I natt var det klart väder över sylstationen och naturen bjöd på ett mäktigt skådespel. Jag blev helt hänförd men lyckades i alla fall ta någon bild. Jag unnar verkligen alla att någon gång få uppleva detta vackra naturfenomen. Så skippa bion ikväll och gå på utomhusföreställning istället. Prognosen säger att det ska bli ännu mera norrsken ikväll och att det till och med kan synas långt söderut i vårt avlånga land. Bäst syns det om du söker dig till en plats där det inte finns så mycket annat ljus som stör.
Ha en bra kväll!
/David
Här kommer ett rejält inlägg om min upplevelse av Matterhorn Ultraks. Jag börjar med ett bildgalleri. Klicka för att se ett bildspel.
Jag har de senaste åren blivit mer och mer nyfiken på att springa ett lopp i alperna. Utöver de mäktiga vyerna så verkar det råda en härlig atmosfär på dessa tävlingar. I våras bestämde jag mig för att boka in en tävling och min kompis Erik Thörnell var inte svår att få med resan. Vi sökte efter något lämpligt lopp i slutet på augusti och fastnade för Matterhorn ultraks. Med sina 46 km och 3600 höjdmeter kändes det som en rejäl men ändå överkomlig utmaning. Det ingår dessutom i en tävlingsserie som heter Skyrunning world series. Det får till följd att några av världens bästa bergslöpare står på startlinjen. För att kallas ett skyrun ska loppet till stor del gå över 2000 meter över havet och dessutom innehåller stora höjdskillnader.
Inför loppet
Vi anländer till Zermatt sent på torsdagskvällen efter en dag på resande fot. Vi flög till Zürich i norra Schweiz och åkte sedan tåg till Zermatt som ligger i södra änden av landet. Ett fint sätt att få närma sig de allt högre bergen. I Zermatt är det för övrigt endast tillåtet att köra fordon som går på el så det är en lugn by utan avgaser. När vi kommer fram har det hunnit att skymma och vi får inte möjlighet att skåda de jättar som omger staden.
Matterhorn från balkongen.
Foto: David Erixon
När jag vaknar på fredagen går jag raka vägen till balkongen och där blir jag ståendes. Det är svårt att inte hänföras av Matterhorns klassiska silhuett. Det sägs vara världens mest fotograferade berg och det betvivlar jag inte. Jag har minsann dragit mitt strå till den stacken.
Vi möter upp den tidigare fjällkollegan Emelie Forsberg som också är på plats i Zermatt för att springa ultraks. Tillsammans tar vi en förmiddagstur upp bland bergen för att få en överblick av banan och få njuta av omgivningarna. Emelie sprang loppet i fjol och har många goda tips att komma med. Min kropp känns lite tung på grund av en förkylning jag haft senaste veckan men det är ändå en fröjd att springa i dessa omgivningar. Efter turen tar vi en lugn eftermiddag, strosar runt i byn, hämtar nummerlappar och känner på atmosfären.
Race-day, inför starten.
Klockan ringer 06:00 Jag går min vana trogen ut på balkongen för att titta på Matterhorn. Det är fortfarande ganska mörkt men jag kan se att det är klart väder och knappt några moln. Det är bara några få plusgrader i luften men jag misstänker att det lär bli varmt när solen kommer fram. Vi äter frukost och gör oss iordning för tävling. Vi bor i en lägenhet bara några minuter från torget där starten ska äga rum. På vägen dit tar vi en omväg och värmer upp. På torget vimlar det av människor och det är en härlig atmosfär i luften. En blandning av spänning och stor förväntan. För egen del är jag mest spänd över hur kroppen ska reagera. Kommer jag kunna trycka på för fullt eller kom jag hämmas av veckans förkylning?
Startrakan är ganska smal och det är 500 personer anmälda så vi försöker att få en position ganska långt fram i startfältet. Vi tror först att vi har hamnat en bit bak i något slags andra startled men det visar sig att vi bara har eliten framför oss.
Media på plats och vi har bra startposition.
Foto: David Erixon
Det är bara några minuter kvar till start. Topplöparna fotograferas flitigt av pressen. Det spelas hög musik och speakern eldar på deltagare och publik. Med endast 1 minut kvar till start brister både deltagare och publik ut i våldsamt jubel och applåder. Det känns mäktigt att få vara en del utav detta och jag känner mig rörd. Jag vet inte hur det känns att springa in på en fullsatt fotbollsarena eller att skida in på vasaloppets upplopp i ensam ledning. Men detta är nog det närmaste jag får komma den känslan och jag ler stort.
Starten går och vi rusar fram på de trånga gatorna som kantas av timmerhus, publik och pelargoner. Jag hittar snabbt en bra rytm och position. Jag har bestämt mig för att inte alls trycka på under loppets första halva utan försöka spara lite på energin.
Jag har tidigare sprungit Axa fjällmaraton flera gånger. Ett lopp som har en liknande längd men ”bara” 1800 höjdmeters stigning, att jämföra med dagens 3600. Redan vid banans högsta punkt Gornegrat ( 3090 möh) kommer vi att ha klättrat totalt nästan 1800 höjdmeter. Detta efter endast 13 kilometers löpning. Med denna information i bakhuvudet hoppas jag att jag kan hålla igen lite trots att jag har en nummerlapp på bröstet.
Loppet
Efter bara någon kilometers löpning viker vi av från asfaltsvägen och in på en stig som sätter av uppför en fjällsida. Det är ordentligt brant och stigen går i serpentiner. Tack och lov så känner jag att flåset är tillbaka men mina vader har visst legat av sig och stramar ordentligt. Efter en timmes löpning så skärper de dock till sig och börjar fungera som de ska igen. Jag springer med två andra och vi håller ett jämnt tempo. När vi kommer upp ovanför trädgränsen blir vyerna fantastiska. Matterhorn ligger som en fond och nedanför vilar Zermatt. Mycket av tiden kollar ja förstås främst var jag sätter fötterna men tack vare att det blir så mycket gång uppför så hinner jag också se mig om och njuta ordentligt.
Stigningen upp till Gornergrat flyter på fint hela vägen. Jag passerar några löpare som gått på för hårt i denna tunna luften och får böta med saftig mjölksyra. För min del funkar höjden bra och jag känner inte av någon huvudvärk eller dylikt. Belöningen när jag kommer upp till högsta punkten är ännu vackrare vyer. Jag ser nu in över det mäktiga Monte rosa-massivet som huserar Dufourspitze (4634 möh) som är Schweiz högsta topp. Därtill väller det fram flera stora glaciärer i dalgångarna.
Utförslöpningen från toppen är rejält brant och stundtals teknisk. Sherpan som legat i rygg på mig uppför fullkomligt flyger ifrån mig utför. Jag ökar farten lite och springer på så fort jag vågar. Det är riktigt kul löpning på stigar som ringlar sig nerför berget. Ibland gör det i tvära serpentiner och ibland nästan rakt ner. När det väl planar ut inser jag att jag kanske tryckt på lite väl hårt. Jag har nog aldrig sprungit så mycket utför på så kort tid och resultatet blir rejält stumma ben.
När vi går in i den andra av banans tre tunga stigningar är jag fortfarande rejält seg i benen. Jag är nu nere på 1900 meter över havet så det blir rejält varmt där solen ligger på. Jag får slå av lite på farten och släppa förbi lite löpare. Vi är på väg upp emot ett ställe som heter Schwarzsee (2552 möh). Hit går det en lift och det är mycket publik utmed banan när vi närmar oss toppen. Publiken och Matterhorn ger mig ny energi och jag passerar några riktigt slitna löpare.
Mycket publik och fin vy mot Matterhorn.
Foto: David Erixon
Det är väl tilltagna matkontroller och finns diverse saker att välja på. Jag äter mest bananer för de vet jag funkar bra för magen. Jag passerar på att fylla upp vätskebehållaren i min ryggsäck, dricker lite cola och sätter sedan av utför.
När jag går in i den tredje långa stigningen så har jag varit igång nästan 4,5 timmar. Kroppen känns hyfsat pigg och jag njuter åter av vyerna över Monte Rosa och Matterhorn. Allt är frid och fröjd till dess att min mage plötsligt vill kräkas. Det sker väldigt oväntat och snabbt utan att jag har varit illamående mer än max 1 minut. Jag får göra ett litet stopp och sedan är allt frid och fröjd. Enda kruxet är att jag nu måste sluta att äta och dricka för att undvika fler tråkigheter. Men det är bara en mil kvar och mest utför så jag tänker att kroppen bör klara det om jag inte pressar på allt för hårt.
Zermatt ligger långt under mig.
Foto: David Erixon
Med tre kilometer kvar ser jag Zermatt rakt nedanför mig, långt ner i dalen. Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig ner dit på bara några kilometer men det får sin förklaring i en brant zick-zack stig som går mer eller mindre rakt nerför berget. En väldigt kul stig tycker mitt huvud men mina lår och tår är lite skeptiska fast följer ändå vackert med. Sista kilometern går genom trånga gränder och plötsligt är jag tillbaka på huvudgatan och upploppet. Återigen en massa publik och en väldigt härlig känsla i kroppen. Jag ler stort och känner mig mycket nöjd. Klockan stannar på 6:20 vilket var ungefär vad jag siktat på innan jag blev förkyld. En tid som räcker till en 38:e plats.
I målfållan träffar jag en annan skidåkare som tycker om att springa.
Jag tar en apelsinklyfta och sätter mig på en stenmur för att vila. Där ser jag ett välbekant ansikte på en annan apelsinätandes svensk och jag frågar hur det har gått. Den välbekante mannen är Kaj Zackrisson och han visar sig vara väldigt trevlig. Han har sprungit 30 kilometer och har också precis passerat mållinjen. Han tycker att avslutningen på hans bana har innehållit lite för mycket grusväg men är för övrigt väldig belåten. En film från hans lopp kan du se en film HÄR.
Intressant det där med att vara svensk utomlands. Jag skulle inte ha börjat prata med Kaj i målfållan efter Axa fjällmaraton, som han också sprang. Men här känns det helt naturligt. Fascinerande psykologi som jag skulle kunnat skriva en massa om men jag nöjer mig så här.
Jag tar lite vatten och går sedan och sätter mig solen för att kunna heja på Erik när han kommer springandes mot mål. Det är en trött men lycklig Erik som med stil forcerar slutkilometern. Vi sätter oss på en gräsplätt och tar del av varandras upplevelser. Erik berättar att han varit riktigt sliten i den andra stigningen men sedan återhämtat sig och fått till en bra avslutning på loppet. När det blir dags för prisutdelning går vi till scenen för att få se hur det har gått i täten. Folkhavet är massivt och segrarna hyllas som de hjältar de är. Herrklassen vinns av Ait Malek Zaid på tiden 4:45. En fantastisk prestation och tiden är bara 3 minuter sämre än den levande legenden Kilian Jornets banrekord från ifjol. Det visar sig att svenske André Jonsson fått till ett riktigt bra lopp och sprungit in på en imponerande 6:e plats och därmed gör entré på den internationella scenen. Damklassen vinns av Stevie Kremer (5:19) som oftast springer något kortare sträckor men nu vinner sitt längsta lopp hittills. Emelie Forsberg(5:41) springer på exakt samma tid som i fjol och blir 5:a. Hon känner sig egentligen starkare i år och är inte helt nöjd med den insatsen. Hon gläds ändå med de framför henne och ser dem som en inspiration och siktar vidare framåt.
För mig och Erik är den stora vinsten att ha fått uppleva allt det här. På kvällen dricker vi cola, äter kebab och pratar i munnen på varandra likt Piff och Puff. Vi delar våra upplevelser och känslor med varandra och med jämna mellanrum tittar vi upp mot Matterhorn och de delar av banan som vi kan se från balkongen. Sedan somnar vi ovaggade.
Utflykt till Scwarzsee
Nästa dag vaknar vi så klart med möra ben. Det som visar sig tagit mest är alla branta utförslöpningar så framsida lår gör sig gällande när vi går nerför trappor. För övrigt så känns det bättre än väntat. Vi tar en lift upp till Scwarzsee på 2552 meter över havet. Det var toppen på den andra stigningen igår och det är kul att vara tillbaka. Härifrån ser vi nästan hela banan så vi sätter oss i gräset och försöker lista ut exakt var det här vi har sprungit. Vi befinner oss precis vid foten av Matterhorn och passar på att ta lite bilder nu när vi har gott om tid. Vi stannar några timmar och åker sedan ner till byn igen för att strosa runt och fika lite. Det känns kul att stanna här en dag extra och få se ännu mer av Zermatt och dess omgivningar nu när vi ändå tagit oss hit. Njuter av en lugn kväll på balkongen med lite lokala delikatesser. Jag sitter kvar på balkongen och ser hur solen kryper högre och högre upp på Matterhorn för att till slut bara nå toppen. Packar sedan ihop allting för att kunna sticka med första tåget imorgon bitti.
Fina stigar och höga berg.
Foto: Erik Thörnell
Funderar du på att springa Matterhorn ultraks så är det ju bara att du gör slag i saken. Jag har svårt att se att du skulle bli besviken. Vädret kan ju såklart vara helt annorlunda än för oss men jag tror ändå att det blir en otrolig upplevelse. Jag vill definitivt ner hit igen!
Fjället har så mycket att erbjuda. Upplevelser som sätter spår i kropp och själ. Som arena kan fjället vara en plats för aktiviter som vandring, turskidåkning, toppturer, kiting, löpning, klättring, cykling eller varför inte skidåkning med hund. Fjället kan vara ett skafferi då det erbjuder bär- och svampplockning, fiske, jakt och flertalet ätliga växter. På fjället kan vi motionera våra kroppar eller finna rekreation från vardagslivet. Det är en plats som inbjuder till social samvaro men man kan också välja ensamhet och tystnad. Oavsett vad vi väljer att nyttja fjället till så är det självklart att allt vi gör sker med största omtanke om den miljö vi vistas i så att alla kan få möjlighet att uppleva samma saker i morgon som vi fått göra idag!
Jag och min nya kompis Sölvi
Foto: Moa Pettersson
En helt ny sida av fjället fick jag prova på under gården. Nämligen att uppleva det från hästryggen. Min hästvana är tämligen obefintlig. Sist jag red var kanske på någon ponnyridning för x antal år sedan. Har även något minne av att jag som barn fick rida barbacka på någon av min farbrors kor, men det kvalificerar mig knappas som van ryttare. Jag tycker mig ha bra koll på djur som hundar och katter. Jag förstår deras kroppsspråk och vet ungefär hur jag ska bete mig för att bli förstådd. Men hästar har jag svårt att läsa av. Ovana. Vet inte riktigt när dom är glada, ledsna, arga eller irriterade.
När vi anlände till Bydalen var det med lite blandade känslor. Förväntansfull men något reserverad. Men tack vare bra handledning från vår guide Sussie och kamrater med större hästvana än mig blev jag snabbt kompis med min följeslagare för dagen, Sölvi. En ståtlig islandshäst med lugnt humör och en förkärlek för färskt gräs.
Klicka på en av bilderna för att starta ett bildspel.
Turen ledde upp på Hovdehögen. En toppur med häst. Islandshästarna är inte stora, men riktiga kraftpaket. Med en imponerande fart letade dem sig upp genom terrängen. Vi stannade till lite då och då så att hästarna skulle få lite svalka och dessutom äta färskt gräs. Vid klockan 20.00 red vi iväg för att undvika den stekande värmen, som ett konstant högtryck som tycks ha parkerat över Jämtland orsakar, under dagarna. Sommarnatten är fantastisk. Solen värmer trots den sena timman och skapar ett magiskt ljus som kastats över landskapet. Tillsammans med molnen färgar den himlen röd. På toppen av Hovdehögen stannade vi till för en fika och hästarna fick vila sig lite inför den fortsatta färden.
På väg hem i solnedgången
Foto: Evelina Hedman
Att uppleva fjället från hästryggen kan verkligen rekommenderas. Naturupplevelsen blir extra stark då hela vistelsen sker i symbios med ett djur. Känslan av att vara ett med naturen blir oerhört påtaglig. Att inte ha någon hästvana är bevisligen inget hinder. Hästarna är lugna och vana att hantera ovana ryttare. Har du ridit barbacka på en ko någon gång under barndomen så kommer det att gå utmärkt!
/Niclas
Så mycket att se. Så många leder, platser, stationer, stugor och människor. Men för knappt om tid för att hinna allt. Eller?
Jag och Torun hade äntligen lyckats pricka in en ledighet samtidigt och bestämde snabbt att vi skulle sticka ut på tur tillsammans. Vi spånade på flera olika turförslag. Planerna var många. För många för. Vi skulle tvingas välja. Men så kom idén. Varför inte besöka alla platser vi pratat om! Vi testar att springa i 24 timmar. Nyttja dygnets alla timmar då det är ljust hela natten.
Redo för start.
Foto: Sara Pettersson
Skulle vi orka? Fixar kroppen att hålla på så länge? Vi har båda tidigare genomför fysiska aktiviteter som pågått under lång tid men aldrig över 12 timmar och nu skulle vi dubbla den tiden. Vi enades i tanken om att detta skulle bli ett intressant projekt, att få testa kroppen och samtidigt få fjällupplevelserna. Men hälsan går alltid i första hand och vi var absolut överens att den inte får sättas på spel. Om någon skulle få skadekänningar eller andra problem bryter vi direkt.
Utifrån de 24 timmar vi hade till förfogande räknade vi på att kunna hålla en snittfart på 10 minuter per kilometer, inklusive raster. Det skulle innebära en sträcka på cirka 140 kilometer. Fram med kartan och planera rutt. Ursprungsplanen var att springa enligt följande:
Start: Storulvån
16 km Sylarna
19 km Helags
14 km Fältjägarstugan
14km Helags
18 km Gåsen
16 km Stensdalen
14 km Vålåstugan
20 km Vålådalen
TOTALT: 131 km
Rutten reviderades under turen. Värmen hade tagit hårt under dagen då solen sken mest hela tiden från en klarblå himmel och vinden bara i undantagsfall svalkade oss. Vi beslutade att ta vägen direkt från Stensdalen till Nulltjärn i Vålådalen och därmed kort ner sträckan. 23 timmar och 54 minuter efter det att vi startade vår tur på Storulvån nådde vi fram till Nulltjärn. Total distans blev 102,5 kilometer. För att se hela vår tur kan du se vårat Move på länken nedan.
Nu har det gått ett dygn sedan vi avslutade turen. Mat, sömn och vila har gjort underverk. Kroppen känns lite stel och kantig, speciellt i knäna, och fötterna har fått några blåsor. Myggbetten är inte räknade men de är ganska många. På det stora hela känns allt väldigt bra rent kroppsligt. Bättre än förväntat.
Klicka på någon av bilderna för att starta ett bildspel:
Tack till alla som hejat på oss längs vägen! Tack till Erik för saften, kexchokladen och sällskapet. Tack till Helags för våfflor, middag och samkväm. Tack till Sara för hämtning, fikakorg och omtanke. Tack till David för uppmuntrande ord.
Det är något speciellt att vara ute nattetid. Solnedgång, fullmåne och bara någon timme senare soluppgång. Ljuset förändras drastiskt inom loppet av bara några timmar. Förtrollande och magiskt. Nu vet vi att vi kan springa i 24 timmar. Undra vart gränsen går?
/Niclas
Jämtlandstriangeln är en välkänd vandringsled i Jämtlandsfjällen som går mellan fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Totalt mäter sträckan 47 km och de flesta väljer att vandra, cykla eller springa den på tre dagar. Starten och slutet för Jämtlandstriangeln är Storulvån, dit det går bra att ta sig med bil eller kollektivt med tåg/buss. De flesta väljer att vandra till Sylarna första dagen, 16 km söderut, och att avsluta med sträckan Blåhammaren till Storulvån 12 km. Det gör att man får den kortaste sträckan sista dagen, vilket kan vara fördelaktigt om kroppen börjar bli mör och hemresa väntar.
Klicka på en bild för att starta ett bildspel:
Storulvån – Sylarna 16km
Startar med uppförsbacke från stationen upp över trädgränsen. Sedan flackt och utför ner till hängbron över Lillulvån. Därifrån åter uppför till Lillulvåfjället och tämligen platt de sista två kilometrarna fram till vindskyddet i Spåijme som ligger halvvägs. Vid vindskyddet finns det även dass och en laddningsstation för mobiltelefoner och WIFI! I vindskyddet finns nödtelefon med direktanslutning till polisen.
Från vindskyddet i Spåijme fortätter färden platt och sedan utför till ån Enan. Efter en kilometer med svagt uppförslut nås vindskyddet Gamla Sylen. Därifrån återstår 2 kilometer med uppförslut till Sylarnas Fjällstation. Vid klart väder har du Sylmassivet i blickfånget stora delar av dagen.
Sylarna – Blåhammaren 19
Jämtlandstriangelns längsta sträcka. Samma väg åter ner till Enan. Därifrån stigning upp över Västra Endalshöjden. På andra sidan väntar en lång utförslöpa och lite mer flack terräng innan vindskyddet i Enkälen nås, halvvägs till Blåhammaren. I vindskyddet finns nödtelefon och utanför dass. Det fortsätter att vara platt eller luta svagt utför fram till Finnbäcken. Därifrån väntar en stigning upp till Blåhammarens fjällstation som ligger 1086 meter över havet. STFs högst belägna fjällstation.
Blåhammaren – Storulvån 12 km
Först en två kilometer mestadels flack sträcka tills nedförsbacken mot Ulvåtjärn startar. Sex kilometer från Blåhammaren ligger vindskyddet Ulvåtjärn. Även här finns dass och nödtelefon. Precis efter vindskyddet väntar ett litet vad, som oftast inte bjuder på några svårigheter. Tack vare utlagda betongfundament att gå på klarar man sig ofta helt torr med medelhöga kängor. Annars rekommenderas vadarskor. Kommande fyra kilometer är flacka och sträckan avslutas med nedförsbacke åter till Storulvån på cirka 2 kilometer.
Som sagt är det vanligast att genomföra en Jämtlandstriangel på tre dagar. Men gillar man att springa så går det att genomföra hela sträcka på en och samma dag. Det är en fin tur i vacker fjällmiljö. I onsdags drog jag på mig löparskorna och stack iväg.
Äntligen dags för fjällöpning
Med på turen var Lisa, som var tillbaka i Jämtlandsfjällen ett par dagar för att göra äkta makar av par på Blåhammaren där det pågår bröllopsvecka. Det går att göra turer på egen hand i fjällen. Men det är inte att rekommendera ur säkerhetssynpunkt. Ur trevlighetssynpunkt är det absolut rekommenderat att ta med en vän! Social samvaro och möjligheten att få dela fina naturupplevelser med andra berikar verkligen en utevistelse. Skratt, allvar och glada tillrop när de egna krafterna börjar att sina kan en kamrat erbjuda. Det är inte så att man pratar non-stopp, långa stunder förflyttar man sig under tystnad i sin egen värld. Att kunna vara tyst tillsammans med någon annan, utan att det känns konstigt, är en fin upplevelse.
Vi startade på Blåhammaren och satte riktning söderut mot Sylarna. Vi startade redan vid 5.30 på morgonen. Solen stod högt över Tväråklumparna i öster. Det var varmt och T-shirt räckte väl. Knappt några moln på himlen. Det spetsiga Sylmassivet med sina snöklädda toppar lockade oss framåt. Även Helags ”hajfeneformade” topp med vit mössa skjuter upp mot skyn i sydöst.
Törstsläckare
Att bära på vatten är inte nödvändigt då varje bäck som passeras med jämna mellanrum är en törstsläckare av högsta kvalitet. Strax före klockan 8 på morgonen anlände vi till Sylarna. Där stod frukosten framdukad, av ingen mindre än David Erixon. En timme förflöt i goda vänners lag runt frukostbordet innan det var dags att dra vidare mot Storulvån. Solen, som nu befann sig på vår högra sida värmde fortsatt skönt samtidigt som den lilla vinden svalkade. En perfekt dag för fjällöpning.
Mot frukost på Sylarna
Att löpa på fjället kräver ”härvarande”. Det räcker inte med att man är närvarande i kroppen utan måste också vara fullständigt på plats i tanken. Stigen är varierad, uppför, nerför, sten och spång. Ögonen söker av marken och fötterna dansar fram. Lyft blicken och njut av vyerna, topparna, dalarna och den vidsträckta utsikten. Vissa vi möter hejar glatt, som om vi hade nummerlapp på bröstet och var med i en tävling. Det är kul. Men det sista vi gör är att tävla. Klocka, tid, hastighet och distans är oviktigt. Den egna kroppens rörelse genom landskapet, känslan av att vara ett med omgivningen och inte minst synintrycken från den magiska scen fjällandskapet utgör är det väsentliga.
Blåhammaren är både vår startplats och ändhållplats för dagen. Vi beslutar oss för att inte springa hela vägen ner till Storulvån för att vända. Ett brudpar väntar på att vigas på Blåhammaren under eftermiddagen och vi vill inte riskera att bli sena. Efter nästan 35 km löpning börjar det kännas i lår och vader. I backen upp mot Blåhammaren blir låren emellanåt rejält stumma i de brantare partierna. Vi närmar oss Blåhammaren och det pratas mycket om hur gott det ska bli med en kall läsk när vi kommer fram. Först uppenbarar sig masten och strax därefter fjällstationen som lyser röd och fin i solskenet efter förra sommarens ommålning.
Med Blåhammaren i sikte
Handen på väggen. Sista steget är taget. Kroppen är trött och svettig men sinnet är glatt. I solen på trappan framför stationen slår vi på stort och avnjuter en läskbuffé. Smakar förträffligt. Fötterna befrias från skor och strumpor. Solen värmer kroppen. Rakt söderut ser vi åter Sylmassivet på håll och i öster Getryggen. Nyss var vi där. Kroppen är en fantastisk sak, den tar en dit man vill. Det är bara att sätta den ena foten framför den andra. Tack kroppen för att du ställer upp!
Dagen avslutades på bästa sätt med god middag i solskenet tillsammans med vänner och en solnedgång som slår det mesta.
Solnedgång på Blåhammaren
/Niclas
ST Olavsloppet är en fyra dagar lång landsvägsstafett mellan Trondheim och Östersund. Dagsetapperna går mellan Trondheim – Levanger, Levanger – Sandvika, Sandvika – Åre och Åre – Östersund. Varje dag består av ett antal delsträckor, mellan 10 och 18 stycken, som man ska förflytta sig lagvis med stafettprincip. Alltså en deltager från ett lag springer en delsträcka och lämnar sedan över till nästa som springer vidare tills det att man har förflyttat sig hela sträckan för dagen och totalt efter fyra dagar de 339 kilometrarna mellan Trondheim och Östersund. Start och mål byter plats med intervaller om två år. Läs mer om loppet på ST Olavsloppets hemsida.
Denna löparhelg som pågår onsdag till lördag är verkligen en folkfest i ordets rätta bemärkelse. I årets upplaga av ST Olavsloppet deltog inte mindre än 227 lag och totalt flera tusen löpare! Längs med den natursköna banan går folk man ur huse för att heja fram löparna på sin färd. Ibland bjuder publiken på extraordinära saker som en dragspelskonsert. Men även löparna bjuder ofta på tillfällen till skratt. Roliga kostymer med allehanda teman är inte ovanliga inslag. Den här löpartävlingen handlar framförallt om att ha roligt, på och utanför tävlingsbanan. Sammanhållningen är god inom och mellan de olika lagen. De flesta bor på samma campingplatser utmed banan. På eftermiddagar och kväller inbjuds det till trevligt samkväm som uppfyller alla behov av skratt och glädje. Men själva löpningen finns så klart där som en nerv. Det pratas form, ljugs om kilometertider, doftar liniment och diskuteras taktiska drag som ska leda till triumf.
Många lag är kopplade till idrottsföreningar. Men det är också vanligt med lag kopplade till arbetsplatser, kamratgäng och byalag. Vissa av lagen som är med existerar endast tack vare ST Olavsloppet. Män, kvinnor, barn, unga, gamla, små och stora tävlar tillsammans, alla utifrån sina förutsättningar.
David och Niclas uppklädda i Mariebys färger.
Jag och David fick i år äran att vara med och springa för Marieby GIF. En anrik förening med rötterna utanför Östersund som faktiskt har ett finger med i att ST Olavsloppet en gång startades 1988. Idén föddes efter att föreningen deltagit ett antal år i Vindelälvsloppet och tyckte att det borde gå att göra något liknande på ”hemmaplan”. Bansträckningens alternativ diskuterades och Sundsvall – Östersund lades fram som förslag, men tillslut blev det Trondheim – Östersund. En vacker bansträckning som ger deltagarna olika naturupplevelser som hav, skog, fjäll och öppna jordbrukslandskap. Marieby GIF har s lag i alla ställt upp med lag i alla St Olavslopp sedan starten 1988 och det finns faktiskt enskilda deltagare som har varit med och sprungit i samtliga lopp. Imponerande! Kändes tryggt att få vara med ett sådant gäng.
Laganda, glädje och sammanhållning.
Onsdagens första kaffe intas först efter målgången i Levanger. Alldeles för sent vilket ger dessa sällsamma bönor en extra god smak.
På onsdagen sprang vi varsin sträcka jag och David. 6,6 respektive sju kilometer. Det gick bra. Davids tid räckte till femte bästa i motionsklassen och jag blev 18:de snabbast på min sträcka. Men när man till vardags bor på ett fjäll blir det inte så mycket asfaltslöpning. Jag har ju möjligheten, som bor vid en väg, men väljer oftast fjället. För David existerar inget val, så länge han inte först är beredd att ta sig de 16 kilometrarna från Sylarna ner till Storulvån. Mina vader var inte alls vana vid asfalt och började protestera lite under onsdagens löpning. På torsdag morgon hade dom surat till sig ännu mer över natten och när jag skulle kliva ut ur tältet visade dom tydligt sin inställning till gårdagens aktivitet. Hur dom kommer att kännas i morgon vill jag inte ens spekulera i just nu.
Att äta frukost vid en stilla havsvik är en lyx som ingick i vårt St Olavspaket.
David på startlinjen tillsammans med en räv och en safarideltagare med rosa hatt.
Efter en härlig frukost på campingen i Levanger, sittandes utanför vårt tält i varsin ”brassestol” vid Trondheimsfjordens strand, var det dags att packa ihop tältet och bege sig till startplatsen för dagen. Fint nog låg den bara 4 minuters promenadväg från tältplatsen. Vaderna kändes mjukare efter den korta promenaden och hoppet om att kunna springa hyfsat normalt infann sig. David hade tilldelats startsträckan idag. Eller rättare sagt, dagens två första sträckor. Ibland gör man så för att man har för lite folk tillgängligt för att fylla alla delsträckor. David tog sig an uppgiften på ett enastående sätt! Smart som han är höll han igen något i början, lät ungtupparna rusa iväg för att sedan successivt plocka placering för placering. Efter 13,3 kilometer sprang han i mål som nummer två! Fantastiskt, speciellt med tanke på att de flesta lagen växlat löpare efter halva distansen.
När man själv inte springer har man som uppgift att heja på sina lagkamrater, samt att se till att köra ut rätt person till rätt startplats och att hämta upp dem som sprungit klart. Mycket logistik blir det och det gäller att ha rutinerade lagledare. Marieby har Eivor som har stenkoll på läget och mer rutin på egen hand än vad dom flesta andra lagen har tillsammans.
Efter att jag plockat upp David efter hans målgång var det dags för lunch. Den norska lunchkulturen lämnar en del att önska för oss svenskar så det fick bli en hamburgare på närmaste mack. Den avnjöts på en bänk i solen samtidigt som vi hejade på alla löpare som sprang förbi. När vi skulle åka vidare höll Davids springkläder på att spridas för vinden då dom hängts på tork på bilen. Som tur var upptäcktes detta i tid.
Vid halv två lämnade David av mig vid min startplats. Cirka klockan två förväntades jag starta. Uppvärmning, vatten och nervöskiss. Vaderna gick till sig med lite uppvärmning. Lyssnade spänt på speakerrösten som läser upp förmälda lag, det vill säga lag som är på väg in för växling. Då gäller det att vara på plats så att lagkamraten inte behöver stå och vänta. Plötsligt ropar han ut, lag 76, vårt lag. Av med överdragskläder, en sista rusch och klunk vatten för att sedan ställa upp och vara beredd att ta emot datachippet för vidare färd. Min sträcka gick från Sul till ST Olavsbru. Totalt nio kilometer mestadels uppför, total stigning på nästan 200 höjdmeter. En fin sträcka då vägen slingrar sig fram genom en smal dalgång med branta sidor. Brevid vägen slingrar sig en å som ibland störtar ut för någon höjd och bildar ett vattenfall. Fin men jobbig. Det var skönt att anlända till växlingen och lämna över stafettpinnen till nästa löpare.
Niclas forsar fram genom det Norska landskapet med lätta steg.
Nu sitter vi åter på fjället. Jobbet kallar och för oss varade löparfesten i dagarna två. Nästa år är det dags igen. Ser redan fram emot det! Stort tack till Marieby GIF som lät oss vara med och springa! Om du får chansen att vara med, tveka inte. Detta är en sanslöst rolig folk- och löparfest som alla borde få uppleva!
/Niclas
Svenska Turistföreningen har startat projektet Stötta Kungsleden i syfte att försöka bevara Kungsleden som besöksmål så att även människor i framtiden kan få uppleva den storslagna fjällmiljön i Lappland. Kungsleden har vandrats i över hundra år av människor. Med tiden har leden, dess broar vindskydd och stugor blivit allt mer slitna och eftersatta. Nu tar STF ett krafttag för att försöka samla in medel för att rusta upp Kungsleden och stugorna utmed den. Pengarna kommer att gå till att rusta upp stugor, leder, broar och vindskydd.
Genom att bli fadder åt en meter av Kungsledens totalt 450 000 metrar bidrar du med 25 kronor. Självklart får du bli fadder åt hur lång sträcka du vill! Gå in på Stötta Kungsledens hemsida och bli fadder du med. Vi gillar att vara i fjällen och vill även kunna uppleva dem i framtiden. Därför är det en självklarhet för oss att stötta Kungsleden. Gör det du med. Varje meter räknas och tillsammans kan vi göra något stort!
På Kungsleden mot Sälka
Foto: David Erixon
Hälsningar,
David och Niclas
Efter ett par veckor i låglandet har jag nu installerat mig för en sommar på fjället. Förvandlingen har gått fort. När jag for härifrån i mitten på maj var fjället fortfarande klätt i vitt, mestadels. Nu har skruden bytts till prunkande grön. Krypljungen och fjällgrönan har redan slagit ut och skänker färgprakt till torra vindblottor. Fåglarna har bråda dagar då ungarna kräver mat, tillsyn och beskydd. Sommaren är här, även i Jämtlandsfjällen.
För oss som gillar natur, motion och rekreation är fjället världens bästa plats. Jämtlandsfjällen och området runt Storulvån är inget undantag, snarare tvärtom. Utbudet av aktiviteter att ta sig an är oändligt. Stigarna (bitvis blöta då snösmältning fortfarande pågår) är torra och inbjuder till vandring och löpning. Tiden på dygnet spelar ingen roll då solen nästan aldrig vill gå ner. Det är i princip ljust dygnet runt. Blir man törstig är det bara att ta en klunk ur närmaste bäck.
Klicka på någon av bilderna för att starta ett bildspel:
Lite längre fram, när värmen blir mer ihållande, kommer insekter att börja kläcka i allt större mängd. Då vaknar öringen till liv. Jag ser fram emot att prova lyckan i Ulvåtjärn, Pojktjärn och nere i Handölan, innan den rinner ut i Ånnsjön. För köp av fiskekort och mer information om fiske på fjällbetesområde www.fjallfiske.nu Fiskekort för fiske ner i Handöl går att införskaffa i automat vi kapellet.
Gillar man lite mer fart och action är en cykeltur till Gåsåns vindskydd tur och retur från Storulvån att rekommendera. Av många ansett som fjällvärldens bästa cykeltur! Delar av turen går på en bred grusväg, inte så tekniskt kärvande, men fungera perfekt för nybörjare som vill prova på att cykla i fjällmiljö. I övrigt är terrängen skiftande och bitvis tekniskt krävande. Ta det försiktigt på smala spänger. Vägen tillbaka till Storulvån är extra kul, lätt utför stora delar och känslan är att man surfar fram genom landskapet utan större ansträngning.
Det finns fördelar att ha en fjällstation som ligger där vägen börjar. Dessutom en tämligen nyasfalterad väg med jämn yta. Ta racercykeln till fjällen! För den som inte fått nog av vinter och redan längtar dit igen så fungerar det utmärkta att köra ett pass rullskidor.
I väntan på vinter
Torsdag den 19/6 slår STFs anläggningar Jämtlandsfjällen upp portarna för säsongen. Kom hit och fira midsommar!
/Niclas
Ett av mina absolut största intressen är fiske. Tyvärr ägnar jag det numera allt för lite tid.Men i förrgår stack jag iväg på öringjakt! Jag gillar all typ av fiske med handredskap. När isen lagt sig är det spännande att pimpla efter röding. Att få sitta i sin eka en ljum sommarkväll och titta på ett flöte som guppar i solglansen samtidigt som storlomens sång ekar över sjön är fantastiskt. Men det jag tycker är allra roligast är att, utrustad med flugspö, försöka lura en öring eller harr att hugga på min fluga i något fint strömmande vatten.
Flugfiske handlar om att försöka få fisken att ta betet genom att imitera naturens egen gång. Som fiskare befinner man sig då på fiskens hemmaplan. Det är komplext. Många faktorer att ta hänsyn till för att fisken ska bli intresserad av betet. Allt ifrån att välja rätt fluga genom att studera vilka insekter som rör sig runt och som fisken kan tänkas äta, till att kunna läsa vattnets rörelser för att hitta platser där fisken står. Tekniken för att presentera flugan för fisken på ett naturligt sätt är avgörande för utgången av fiskens beslut att ta den eller ej.
Öringen är en lurig fisk. Den är ofta skygg och lättskrämd. Den måste närmas med försiktighet för att inte försvinna bort. Öringen är mestadels nattaktiv, och påbörjar sin jakt när skymningen kommer. Väl framme vid vattnet visar det sig snabbt att öringen är hungrig. Den vakar, vilket betyder att fisken äter insekter som rör sig på ytan. Valet av fluga blir genast lite enklare. Jag väljer en som flyter. En imitation av en slända. Grovt kan man skilja mellan torrflugor (som flyter och imiterar insekter som exempelvis sländor) och våtflugor (som sjunker och exempelvis kan imitera småfisk). Jag smyger mig fram till vattnet uppströms från ett vak jag sett och lägger ut.
Våtfluga – Streamer som imiterar småfisk
Torrfluga – imitation av rockenslända
Sakta fiskar jag mig nedströms och öringen fortsätter att vaka. Det är spännande. Jag lägger ut flugan uppströms vaket och låter den följa strömmen ner precis över där öringen senast gick upp och plockade en insekt på ytan. Inget hugg. Jag provar några gånger till. Inget händer. Jag byter fluga till en annan och provar igen. Tyvärr utan framgång. Fisken har nu slutat vaka. Kanske skrämde jag den trots allt. Klockan är efter midnatt. Det är fortfarande varmt. Det dunkla ljuset gör det svårt att att se vad som händer där ute. Jag får förlita mig på känsel och hörsel. Det blir inga mer vak och denna gång får jag vända hem utan fångst.
För mig är fiske såväl naturupplevelser som rekreation. Nästan meditation. Alla sinnen i kroppen riktas mot samma sak. Alla tankar som inte rör det som händer här och nu upphör att existera. Det är skönt att kunna få sådana stunder. Sen finns alltid spänningsmomentet där, så länge linan är i vattnet finns chansen att fånga en fisk. Kanske den största jag någonsin fångat. Men oavsett om det blir fångst eller ej så har timmarna som passerat satt sina spår, i kropp och själ.
/Niclas
deLuxeturer.se 