Just nu är jag inne i en period där jag reser runt och håller föredrag på en mängd olika platser. Jag var nyligen i Eksjö för att berätta om upplevelserna i Kanada under Yukon Arctic Ultra. Smålands-Tidningen kom på besök och skrev en liten artikel.
Är du intresserad av att komma och lyssna så titta in under fliken föredrag så får du se var vi talar nästa gång.
/David
Jag gillar verkligen den tidiga hösten på fjället. En av de bästa tiderna, även om alla årstider har sin charm. Eller vad sägs om försommarprakt med ljuset närvarande alla dygnets timmar. Midvinter med fluffig snö, kölden som nyper kinden, magiskt ljus och stjärnhimlen som inte går att beskriva. Vårvintern då skaren bär och skateskidorna tar dig runt på hela fjället medan solen värmer gott. Senhösten då topparna pudras vita med nysnö och skridskoisarna ligger spegelblanka. Ja listan kan göras lång.
Helgen har bjudit på exemplariskt väder och höstfärgerna är nu som bäst! Björkarna är knallgula, ripbärsriset och blåbärsriset färgar marken så röd att det påminner om brand medan dvärgbjörken bidrar med såväl gula som orangea och bruna nyanser. Tillsammans en oslagbar scen, speciellt om den kryddas med blå himmel, strålande sol och gott sällskap.
De tre topparna i massivet Rendalsölen med den högsta Midre Sölen 1755 möh i mitten.
På lördagen styrde vi kosan mot Rendalsölen i Rendal kommun i Norge. Tänk att du kör in i Norge i höjd med Idre. Kör mot Röros och sedan vänster innan Isterforssen. Vid Gröndalen kastar du in 50 pengar i vägavgift och fortsätter sedan sista biten fram till parkeringen i Gravåsen. Parkeringen ligger på ca 700 möh och toppen på 1755, så en höjdskillnad på cirka 1000 meter väntar.
Rendalsölen eller Midre Sölen som den egentligen heter på kartan (massivet består av tre toppar: Söre Sölen, Midre Sölen och Nordre Sölen) kallas oftast kort bara Sölen i Norge. Men i Sverige är massivet mer känt som ”Drottningen”. Ett smeknamn som lever kvar allt sedan brittisk turister på 1800-talet siktade massivet från Långfjället och ansåg att profilen stämde på pricken med deras dåvarande drottning Victoria.
Mot nya höjder!
Stigen är bitvis stenig. Men det är verkligheten till fjälls och den är fin att springa. Solen värmde och vi kunde verkligen njuta av vår tillvaro för fullt. Det var inte bra vi som tog tillfället i akt att göra den här turen idag. Det var gott om både norska och svenska besökare. Tvåbenta som fyrbenta.
T känns Tryggt!
Efter ca 9 km kom vi fram till Skardstjönna som ligger på 1250 möh. Här är det fint att rasta och det är nu som den egentliga stigningen börjar. Det finns dock en stig att följa men bitvis brant och stenigt. Men det branta är ju också en förutsättning för att senare kunna njuta av utsikten.
Parkeringen vid Gravåsen till Rendalsölens topp och åter.
Väl uppe på toppen är det rejält brant västerut. Lodrät klippvägg på flera hundra meter. Mäktigt! Utsikten gjorde ingen besviken denna dag då vi kunde se långt in till Grövelsjön i öst och hela vägen till Rondane i väst. Vinden lugnade sig och runt toppröset kunde vi hitta lä för att avnjuta lite fika.
På vägen hem stannade vi till vid Femundens strand och lutade ryggen mot ett gammalt båthus. Solen i ansiktet och ljudet av vågor som slog mot stranden när vi blickade ut över vattenspegeln på Norges tredje största sjö. Efter att vi rensat resterna av vårt fikaförråd blev det en obligatorisk ”lurtur” innan hemfärd.
Med en timmervägg i ryggen, solen i ansiktet och vågornas brus i öronen blir livet enkelt.
Klicka på en bild för att starta ett bildspel!
Fakta om turen till Rendalsölen
Läs mer om turen här!
/Niclas
För första gången i mitt liv har jag nu fått se norrsken hemma i Småland. Som vissa av er säkert förstått så är jag svag för detta vackra himlafenomen. Det är nog flera faktorer som bidrar. Självklart beror det till stor del på de unika och i andra fall onormala färgerna som dansar över himlen. En annan orsak är att det ju bara syns när det är klart väder och riktigt mörkt, något som ger en mysig och trevlig inramning på det hela. Dessutom är det med norrskenet som det är med exempelvis långfärdsskridskor eller skarskidåkning, det går bara att njuta av under ett begränsat antal dagar av året (om man inte bor i allra nordligaste delen av landet). Det skapar en känsla av exklusivitet och lyx som även det bidrar till min fascination.
Webbsidor
För att man ska kunna se norrsken ska det för det första vara klart väder. Det ska dessutom vara så mörkt som möjligt för ju mindre av stadsbelysning eller starkt månsken, desto mer ser man av norrskenet. Dessutom så krävs också att solen ska haft ett så kallat utbrott och slungat iväg en massa laddade partiklar ut i rymden, åt vårat håll. Att sitta och spana efter solaktivitet är inget man gör hemma i trädgården men det finns bra sidor på internet där det görs prognoser för sannolikheten att det ska bli norrsken framöver. Man kan där också var på jorden det är mest troligt att det uppstår. En sida jag kollar på med jämna mellanrum heter www.spaceweather.com Ett anat smart sätt för att få kolla på chanserna är att gilla facebooksidan som heter ”Norrsken”. Där skriver några entusiaster som sannolikheten för norrsken inför kommande kväll. Den allra största styrkan med den sidan är att folk går in och delar bilder och berättar var de ser norrsken just nu.
Synligt norrsken och fotograferbart norrsken
Man skiljer ibland på norrsken som är synligt med blotta ögat och det som går att fånga med kameran. Det grundar sig i att man med kameran kan välja en lång slutartid när man fotograferar. Det innebär att kameran ”fångar” det ljus som den ser under exempelvis 10 sekunder och det sätts sedan samman till en bild. Vi människor kan ju bara se ett ögonblick åt gången då kanske inte norrskenet är tillräckligt starkt för att vi ska uppfatta det.
Norrsken i Sevdabo
Foto: David Erixon
I måndags när jag tog de här bilderna så var norrskenet så starkt att jag kunde se det med blotta ögat hemma i trädgården. Jag tog då och packade bilen och begav mig till tabergstopp för att få en riktigt fin vy. Väl där hade dock norrskenet minskat något i styrka och syntes bara ytterst lite med blotta ögat men ändå helt ok genom kameran.
Svagt norrsken fotat från tabergs västra topp.
Foto: David Erixon
Tack vare att det inte var någon måne uppe så var stjärnhimlen riktigt fin och jag passade på att för första gången fota vintergatan, vår galax. Det är den som syns som ett lite ljusare stråk på himlen.
Vintergatan i Sevdabo eller kanske ska heta Sevdabo i vintergatan…
Foto: David Erixon
I skrivande stund är det bra med norrsken i nordamerika så vi håller tummarna för att det blir bra förhållanden även här när det väl skymmer.
/David
I sommar måste det varit ett ovanligt bra smultronår. Alternativt har jag varit ovanligt lyckosam. Från att tidigare i livet som mest hittat cirka tio smultron åt gången är utvecklingen enastående. Under en löprunda i Småland i mitten på Juli upptäckte jag en skogsväg som var kantad av mängder med smultron. Så mycket att jag tänkte att jag borde återvända med en hink. Jag började fantisera om att hitta så mycket att det skulle vara lönt att koka marmelad och till min stora glädje blev så fallet. Själva kokningen visade sig vara lätt. Bara att koka ihop bär och syltsocker. Lite mindre socker än bär tyckte jag blev bäst.
En gryta smultron redo för socker och kokning.
Foto: David Erixon
Nu är jag i Jämtland och håller timringskurs ett par veckor. Att resa i nordsydlig riktning i vårt avlånga land innebär utöver den geografiska förflyttningen även en resa i tiden. Här är det fortfarande säsong för smultron så jag gjorde slag i saken och lyckades dryga ut förrådet. Kan för övrigt meddela att smultronmarmelad smakar precis så gott som det låter så det kan varmt rekommenderas.
Nästa bärmål får bli att plocka ihop till lite hjortronsylt. Känns som jag är i precis rätt landsända för att kunna lyckas med det.
/David
På söndag är det dags för Tromsö Skyrace. 45 kilometer och 4400 höjdmeter. Jag kom hit igår och känner nu in atmosfären och laddar inför söndagen. Idag gick en första tävling av stapeln och den heter Blåmann Vertikal och är en så kallad vertikal kilometer. I detta fall skulle man ta sig 1044 höjdmeter på 2,7 kilometer. Jag deltog inte men var där och tittade. Stian Hovand vann herrklassen och Emelie Forsberg tog hem damklassen. Här nedan finns ett litet bildspel från tävlingen.
Känner mig riktigt sugen på att få tävla på söndag. Det blir min första fjällöpning för säsongen och det ska bli riktigt kul. Det kommer nog också att bli riktigt jobbigt. 45 kilometer är så klart slitigt i sig men det är främst alla höjdmetrar som kommer att bli tunga. Jag är tyvärr inte lika bra tränad denna sommar som förra så det kommer bli viktigt för mig att inte inleda loppet för hårt. Det är dock lättare sagt än gjort när nummerlappen väl sitter på bröstet och starten går…
Är väldigt osäker på hur lång tid jag kommer att ta på mig. Går man väl in i väggen springer tiden snabbt iväg men jag bör klara det under tio timmar hoppas jag.
Var ute en sväng nu ikväll och sprang upp mot Fløya där starten kommer att gå. Vyerna över Tromsø är vackra att hämta andan till.
Vy över Tromsö
Foto: David Erixon
/David
Om ett par veckor ska jag till Nordnorge för att springa en löptävling. Den heter Tromsö Skyrace och är 45 km lång samt bjuder på 4400 höjdmeter stigning. Den arrangeras av Emelie Forsberg och Kilian Jornet som båda två är världsstjärnor inom skyrunning. Skyrunning som begrepp kan man säga innebär att man springer i teknisk bergsterräng med stora höjdskillnader och ganska ofta på hög höjd. Tävlingen kördes för första gången i fjol men har redan kommit in i finrummet och blivit en del av världscupen i skyrunning. Ta gärna en titt på en filmen från ifjol. Visst är det vackert!?
Denna film sammanfattar hela loppet:
https://vimeo.com/118217792
Här kan du se hur teknisk löpningen faktiskt är:
Så här ser banprofilen ut för Tromsö skyrace.
En ganska rejäl utmaning och för att den ska bli så njutbar som möjligt krävs det att jag får till några viktiga nyckelpass innan jag ställer mig på startlinjen. Jag bör ju självklart få till långa löppass för att förbereda kroppen på att tåla många timmar i följd. Men inte minst så måste jag också samla ihop höjdmetrar. Jag måste vänja kroppen att ta mycket höjd men nästan viktigast av allt är att jag måste vänja låren att tåla utförslöpningarna. Att springa snabbt och länge utför går verkligen hårt åt låren men det luriga är att det oftast känns helt okej under utförslöpningen, när jag sedan vänder uppåt igen brukar räkningen komma i form av supertunga ben som känns som trästockar och inte alls vill springa längre. Det fina i sammanhanget är såklart att det går att förbereda och vänja låren vid detta. Så nu sista veckorna innan loppet samlar jag höjdmetrar.
Backintervaller i Strutsabacken.
Foto: Oskar Lund
I måndags var jag i Strutsabacken i Huskvarna och sprang tillsammans med min skidåkarkompis Oskar Lund när han gick skidgång. Han var som vanligt snabbare än mig uppför och jag bad honom att inte vänta in mig på toppen utan istället var jag tvungen att ligga på utför för att komma ifatt. Det blev tio vändor, totalt 750 höjdmetrar i högt tempo och stumma lår dagen efter. Men träningsvärk ser jag ofta som något positivt, ett kvitto på ett bra träningspass.
Att bo i Småland och vara skidåkare kan vissa vintrar vara en liten utmaning. Men det brukar hur som helst finnas snö att åka på ett par månader om året så det brukar lösa sig. En annan bristvara i södra Sverige är höga berg. Att lägga sig till med intresset att springa uppför höga berg kan ju då tyckas lite obegåvat. Men det går ju självklart bra att istället springa uppför ett lägre berg fler gånger om man vill samla höjdmetrar. Så igår sprang jag på upp och ner för Taberg ett par timmar för att samla höjdmetrar. Mest stigning och brantast stig får man från Masungnsplan till toppen, cirka 140 höjdmeter. Fast för variationens skull blandade jag även in lite andra varianter. Det blev tio besök på toppen och klockan landade på 1300 höjdmeter och 13 kilometer. Det är med andra ord exakt samma genomsnittliga lutning som det kommer att vara i Tromsö. Avslutade passet med en glass på toppen och njöt av vyerna.
Glass på Tabergs topp efter tio bestigningar. Det är de Luxe!
/David
Idag har jag firat Sveriges nationaldag genom att springa en mil på tid. Ett mycket lyckat firande men inte främst för löpningens skull utan mest för allt runtomkring.
Jag befinner mig i Östersund ett par veckor för att hålla kurser i knuttimring. Något väldigt roligt som jag skulle kunna skriva spaltmeter om men det sparar jag till en annan gång. Men vill du veta mer redan nu kan du höra av dig. Vi har en plats ledig på kursen nu till veckan.
Tidigare i veckan när det börjar närmar sig helgen tänker jag att det kanske går någon löptävling här i krokarna som jag kan vara med på? Jag kollar runt i tävlingskalendrar men lyckas inte hitta något lopp i krokarna. Kollar med min inbitne löparvän Mattias och han vet självklart att det går en tävling. Självaste Litsmilen.
Litsmilen har jag aldrig hört talas om tidigare, men det ser jag som något positivt. Det betyder förmodligen att det är en ganska liten tävling, sådana tycker jag om. Små tävlingar som arrangeras av eldsjälar för att de tycker att löpning är fantastiskt kul. De gör det verkligen inte för att bli rika utan deltagarantalet är ofta litet, anmälningsavgiften brukar vara symbolisk och segraren får något bruksföremål som den lokala handlaren skänkt. En typ av lopp som man i löparkretsar kallar för ”brödrostlopp”. Detta för att just brödrostar verkar vara svårsålda i mindre orter och ofta tenderar att utgöra förstapriset. Springer man ett brödrostlopp i Jämtland kan man dessutom vara säker på att det kommer gå undan rejält eftersom det här är väldigt tätt med duktiga skidåkare. De brukar vara snabba även med löparskor på fötterna.
Jag försöker hitta information om tävlingen men lyckas inte hitta någon hemsida. Jag hittar dock en notering på löparklubben Trångsvikens hemsida att starten ska gå klockan 12 i Lits ”centralare delar” och att anmälan sker på plats. I Lit bor det drygt 1000 personer så jag tänker att jag nog bör kunna hitta rätt. Den legendariske sportkommentatorn Sven ”Plex” Pettersson har för övrigt sina rötter i Lit.
Min kompis Karl följer med till tävlingen och vi rullar iväg ett par mil norrut från Östersund räknat. Det är 8 grader varmt, lätt vind och regnet öser ner. Man brukar säga att det är mer syre i luften under sådan förhållanden men det tvivlar jag. Fast det är verkligen skönt att springa om det inte är för varmt och att det regnar är inget som brukar störa under själva löpningen.
Väl framme i Lits ”centralare delar” är det full aktivitet. Eller det kanske är lite fel uttryckt, det är rustat för full aktivitet, för ett nationaldagsfirande, men det har väl kanske inte riktigt kommit igång ännu. En stor scen är iordningställd, partytält har rests och i marknadsstånden står man redo att grädda kolbullar. (När man i Jämtland har någon form av marknad eller firande så ska det alltid göras kolbullar. Det är ungefär lika självklart som att tomten kommer till Jul. Kolbullen är ett slags pannkaka med fläsk som serveras med lingonsylt. Smakar mycket bra och jag har till fullo anammat traditionen. Sägs förr ha ätits som vardagsmat av kolare och skogshuggare.) Men i bänkraderna framför scenen är det så här dags väldigt glest i det kraftiga regnet.
Nummerlappsutdelning
Foto: Karl Almestål
Så var det där med tävlingen. Jag ser mig om för att hitta ett stånd med nummerlappar men ser bara kolbullar och läsk överallt och inga spår av löptävling. Plötsligt ser jag en annan vilsen person i löparkläder. Tänker att jag ska fråga om han vet något men han hinner fråga mig detsamma först. Jag får alltså inget svar på hur man anmäler sig men jag får veta att loppet kommer att gå fort. Mannen som frågat mig om starten är nämligen sprintåkaren och OS-medaljör Teodor Peterson, vi är som sagt i Jämtland. Vi hittar snart startplatsen och jag går till en bil med öppen baklucka för att anmäla mig. För 50 kronor får jag mig en nummerlapp. Jag värmer upp och ställer mig sedan vid startlinjen som utgörs av en asfaltslagning.
Starten
Foto: Karl Almestål
Starten går och jag försöker att inte öppna för hårt utan istället komma in i ett jämnt tempo som jag kan hålla hela vägen. Några riktigt snabba killar bildar snabbt en tätklunga och jag bildar en andraklunga med två andra personer. Första tre kilometrarna hänger jag lätt med och trots att det är en stigning på 50 meter så går de på 11 minuter. Strax efteråt får jag erfara att bristande träning ger ofärdighet. Jag har inte sprungit så mycket ännu i år och orkar inte fortsätta i samma tempo utan tvingas släppa iväg de andra två. Efter sex kilometer blir jag omsprungen, ökar farten något och orkar följa. Är nära att släppa vid några tillfällen men lyckas bita mig fast. Ytterligare en löpare ansluter bakifrån men med 500 meter kvar så höjer jag tempot och lyckas gå ifrån.
1 kilometer kvar
Foto: Karl Almestål
Vinner loppet gör Simon Jörgensen. Jag kommer i mål som 7:a av cirka 30 deltagare på tiden 37:19 Målet med dagen var att få ta i och förhoppningsvis känna att kroppen svarade någorlunda. Inför loppet trodde jag inte att jag skulle klara mig under 38 minuter så det var kul att det gick trots en totalstigning på 90 meter och tre kilometer med småhalkig grusväg. Känner mig belåten med både tid och känsla.
Blöt men nöjd. Bra nationaldag. Grattis Sverige!
Foto_Karl Almestål
Vid målgång är det desto mer folk på plats i centrala Lit, trots det idoga regnandet. Kolbulleoset ligger tätt, en barnkör sjunger och jag kan summera en gemytlig nationaldag.
/David
I fredags var jag på Ölmstad skola och berättade om Yukon Arctic Ultra. Alla skolans elever var och lyssnade så det blev en rejäl spridning i ålder, från förskoleklass till årskurs 6. Flera klasser hade noggrant följt oss under tävlingen i Kanada och när lokalen fylldes märkte man att de var sugna på att få höra mer om hur vi hade haft det.
I en av skolans korridorer har man samlat tidningsutklipp från turen. Det var kul att se.
Jag berättade kort om våra tidigare turer, om förberedelserna och inte minst om själva loppet. Att varva bild med lite filmklipp funkade galant och jag lyckades behålla uppmärksamheten hela timmen. När jag öppnade upp för frågor reste sig en skog av händer. Väldigt kul.
Vill du att vi ska komma till ditt företag, förening eller skola? Läs mer under fliken föredrag och hör gärna av dig.
/David
Vi hör och ser dem varje dag. Speciellt nu på vårkanten ljuder tonerna när uppvaktningen av det motsatta könet är i full gång. Jag pratar om fåglarna. Vem förundras inte av att se en majestätisk rovfågel segla i skyn med imponerande vingbredd eller av storlomens locktoner som ekar över sjön en ljum sommarkväll. Kanske har du någon gång förbannat kanadagässens förmåga att förvandla den fina badplatsen till ett minerat fält omöjlig att placera ut handduken på för att idka soldyrkan eller fiskmåsens skrän utanför ditt sovrumsfönster en tidig morgon på veckans enda lediga dag. De finns i våra liv och berör oss alla på något sätt.
Men hur många fåglar kan du egentligen para ihop namn, utseende och läte på? Jag kan betydligt färre än vad jag skulle önska, för fåglar intresserar mig. Jag imponeras av personer som plötsligt stannar till riktar örat mot skyn och stilla utbrister: ”Hör du gransångarens kvitter. Det låter som den säger Sill-Salt-Slil, Sill-Salt -Sill”. Kan det finnas ett bättre sätt att lära sig mer om fåglar än att bege sig ut på fågelskådning tillsammans med goda vänner, varav en är fågelexpert! Därför packade vi ryggsäckarna fulla med matsäck, hängde kikarna runt halsen och begav oss till Ånnsjön i västra Jämtland. En känd fågelsjö som lockar till sig mängder med olika arter.
En knipa, hanne.
Ånnsjön ligger precis bredvid E14 ett par mil väster om Åre. Runt sjöns västra delar finns flera platser med fågeltorn, gömslen, informationsskyltar och leder att vandra på. Ånn, Klocka och Handöl är utmärkta platser att utgå ifrån när du ska fågelskåda i Ånnsjön..
Ånnsjön är en nästan cirkelrund sjö mellan Åre och Storlien. Den ligger på 525 meter över havet och är vackert inringad av fjäll på flera sidor. Sjöns västra del är tämligen grund och stranden är mestadels myrmark. Den oregelbundna strandlinjen bildar på flera ställe små laguner och det finns fler större tillflöden som Enan, Handölan och Rekån. Här finns flera biotoper som uppskattas mycket av såväl andfåglar som vadare, tättingar och rovfåglar.
Vi parkerade bilen i Ånn och efter en kort promenad på ett par hundra meter anländer vi till det första fågeltornet och gömslena. Med hjälp av våra kikare och fågelexpert Johan kunde vi snabbt urskilja flera arter. Bland annat var det gott om vigg och knipa som behagligt låg och flöt på vattenspegeln. Kniphanen är lätt att känna igen på sitt vita fält framme vid näbben. Vid strandkanten promenerade både storspov och småspov, båda drillandes sin karakteristiska sång.
På span.
Efter ytterligare en kortare promenad anlände vi till nästa fågeltorn. Denna gång ett rejält högt. Högst upp en härlig terass skyddad från vind med ett rejält staket och dessutom utrustat med bänkar och bord. Solen värmde skönt och vad är då lämpligare än dagens första fika. Dessutom hanns det med ett parti Yatzi i goda vänners sällskap.
I goda vänners lag
En riktig raritet som finns vid Ånnsjön är dubbelbeckasinen. Förr var den allmänt utbedd i Skandinavien men häckar nu endast i fjällvärlden. Favoritfödan är daggmask och därför återfinns den nästan uteslutande på så kallade översilningsmyrar som är en sluttande myrmark med en ständigt tillförsel av vatten från högre områden. Vid häckingstid samlas hannarna vid speciella spelplatser där de gör upp om honornas gunst. Fler fågelarter där det förekommer spel, i vilka det kan gå hett till, är exempelvis orre, tjäder och brushane.
Med en tubkikare blir allt tydligare.
Förutom matsäck, kläder efter väder och kikare är en fågelbok mycket bra att ha med sig ut på fågelspaning. Speciellt om man inte har tillgång till en privat ornitolog. Att kunna artbestämma det man ser och då dessutom lära sig mer är roligt. Det finns även en bra app till smartphones som heter Kviddevitt. Där kan man söka på alla fågelarter i Sverige, se bilder, läsa information och även höra deras läten.
Väl åter vid bilen hade plötsligt mer än fem timmar förflutit av dagen. Nu kan jag några fler arter än när dagen började, vilket är tillfredställande. Tack alla inblandade för en mycket rolig och lärorik dag!
/Niclas
Jag har länge drömt om att skida från Sylarna till Grövelsjön på en dag. I tisdags var det äntligen dags. Vädret och föret bjöd upp till dans och jag svarade. Först kommer ett litet bildgalleri. Klicka på någon av bilderna för ett bildspel.
Klockan 01:20 lämnade jag Sylarna Fjällstation. Det var klart väder, vindstilla och -7 grader. Månen stod fortfarande ganska högt och norrskenet dansade över fjällstationens tak.
Uppför när det går sakta så räcker ljuset från månen men utför så förstärker jag med pannlampans sken så att jag ska hinna parera stenar eller dylikt som kan sticka upp ur snön.
Natt på fjället. Månsken över Ekorrpasset. Ren och skär fjällmagi.
Foto: David Erixon
Första milen susar iväg väldigt smidigt på det stenhårda underlaget. Men när jag närmar mig Helags så ligger det några centimeter nysnö som bromsar farten något men det flyter ändå på fint. Jag stannar till på Helags Fjällstation, dricker läsk, äter smörgåsar och vilar en liten stund. Redan klockan tre kunde jag se hur det började ljusna lite på himlen i nordost och nu klockan fyra när jag ska lämna Helags så kan jag packa ner pannlampan.
Några kilometer norr om Helags blir föret snabbare igen och jag verkligen njuter av att dansa fram i den blå timmen innan soluppgång. Lagom som jag kommer fram till Fältjägarstugan så träffas jag av dagens första solstrålar. De smeker min kind medan jag äter en muffins.
Ner mot Ramundberget är det långa fina skuggor i morgonsolen och mycket utför. Ramundberget stängde den gångna helgen så jag hade redan på förhand givit upp planerna om hotellfrukost. Men en morgonpigg pistör bjuder dock på russin och släpper in mig på toaletten.
Jag lämnar Ramundberget strax innan klocka 7 och får lite tour de ski-känsla när jag skejtar upp i slalombacken. Känner mig mycket tacksam att jag inte gör den stigningen på tid.
Vid Ösjön strax efter skidbacken dyker det plötsligt, från ingenstans, upp en annan morgonskejtare. Jag berättar att jag ska till Grövelsjön och han undrar om han kan slå följe någon mil. Trevligt med sällskap och eftersom han hittar där som handen i handsken så blir det också lite bättre vägval än om jag skulle skidat där själv.
Nedfärden till Tänndalen blir fantastisk kul. Den hårda skaren har precis fått ett tunt lager sorbetsnö i ytan men bär utan problem. Jag har alltså full koll på skidorna och ner mellan fjällbjörkarna blir det skidglädje och livsnjutning i kubik.
I backen upp från Tänndalen känns det att jag nu trots allt har några timmar i benen. Jag sänker farten något tuggar på steg för steg. Njuter av vyerna, fyller på energi med jämna mellanrum och vips så är jag uppe på krönet och kan skåda ner över Rogenområdet. Kraftigt präglat av istiden så är det fullt av småsjöar, åsar och en massa stora stenar. Det är någonstans här i krokarna som Sveriges få myskoxar håller till så med spänd förväntan kollar jag av fjällsidorna en extra gång innan jag sätter av utför.
Vy över Rogenområdet.
Foto: David Erixon
Framme vid Skedbrostugan träffar jag på Helena som är ute på en tur runt hela Sverige. Hon passerade nyligen Sylarna och är nu inne på de sista dagarna av sin första etapp, det Vita bandet från Treriksröset till Grövelsjön. Vi får en trevlig pratstund och jag blir bjuden på chips.
När jag kommer ut på sjön Rogen har klockan blivit 14 och snön börjar att mjukna rejält men den bär fortfarande. Benen känns pigga igen nu när det bara är platt och kilometrarna flyger iväg över sjön.
När jag lämnar Rogen passerar jag några av de stenigaste områdena. På några ställen har snön smält bort helt och jag får gå cirka 100 meter till fots. För övrigt kan jag ha skidorna på hela sträckan förutom vid ett par vägpassager.
Det är flera lite större sjöar även efter Rogen och jag får många lättåkta kilometrar. Det soliga vädret gör att det bildas stackmoln över de mörka skogspartierna nere i dalarna. Höga fina sommarmoln som jag får se för första gången i år. Ett annat mer påtagligt vårtecken är alla fåglar som sjunger för mig i Ramundberget och Tänndalen. Uppe vid Sylarna har jag utöver korp och ripa, hittills endast hört snösparvar så det blir en väldig kontrast.
Foto: David Erixon
I dagens sista backe upp över Långfjället så slår det mig att jag nu skidat in i dagens tredje landskap. Jag startade i Jämtland och har åkt igenom Härjedalen för att nu början på Dalarna.
Jag njuter av de sista svängarna ner mot stationen. Solen glänser på Salsfjället på andra sidan dalen och jag känner mig väldigt belåten med livet. Jag skidar ner till stationen och festar till det med en dumleklubba som jag fick på Helags. Blir sedan hämtad av kompisen Gustav som lånar ut en soffa till mig.
Kroppen känns förvånansvärt bra. Lite tom på snabb energi i benen men jag är inte så där helt slut som man blir när man gjort något i maxfart. Det som känns mest är de tunga ögonlocken. Med endast 4 timmar sömn i kroppen inför denna tur har jag nu varit vaken i nästan ett dygn och somnar minst sagt ovaggad.
Dagen efter ligger det 15 cm nysnö i Grövelsjön och alternativet att skejta hem lägger jag definitivt på hyllan. Istället blir det buss och tåg. Att ta mig till Storulvån visar sig ta längre tid en själva skidåkningen. Som jag och Niclas brukar säga: ”Skidåkningen är den lätta biten”.
Har du aldrig upplevt fjället på vårvintern så bör du lägga det till din Att göra-lista. Tycker du dessutom om att skejta bör du nästan kolla väderprognosen och boka in en resa till fjälls på direkten. Betänk dock att Maj månad är renkalvningstider och att renen då är extra känslig för störning. Kolla upp var det kan vara lämpligt att hålla till utifrån den aspekten och åk stora omvägar om du trots allt skulle stöta på ren.
Själv hoppas jag få till ytterligare några turer innan säsongen är över. Men de blir nog något kortare…
/David
deLuxeturer.se 