Nyårstur i Grövelsjön

Vi har tagit oss till nordvästra Dalarna och närmare bestämt Grövelsjön för en fyradagars tur. Vi kommer att fira in det nya året ute på fjället. Visst är det vackert med raketer, men på det området så överväger det negativa det positiva, enligt mig. Djur, natur och andra medmänniskor får ofta lida. Därför hoppas vi att få njuta av en enastående stjärnhimmel istället. Helt miljövänligt och dessutom tyst.

Syftet är framförallt att testa en del utrustning i form av sovsäckar, tält, kläder och inte minst vår pjäxlösning för extremt kalla miljöer men som ändå ska vara åkvänlig.

Pjäxsystem

Så här tänker vi:

1. Närmast foten en tunn strumpa i ull. Testar en Wool Liner från Aclima. Detta lager ska värma samt ta hand om fukt. När vi slagit läger för kvällen torkas denna strumpa genom att den läggs mot vaden.

2. Fuktspärr som hindrar fukten från foten att blöta ner pjäxan. Fördel – slipper pjäxor som blivit blöta av fotsvett som sedan fryser till is under natten. Det är lätt att hålla sig för skratt om man tvingas sticka ner fötterna i ett par iskuber på morgonen. Nackdel – foten kommer troligtvis att bli väldigt blöt. Osäkert hur den kommer att må efter flera dagars skidande. Strumpan vi använder är av märket RAB och heter VB socks.

3. Ullsocka, Hot Wool från Aclima. Värmer och skapar komfort.

4. En varm och tjock socka/innersko. En Burgdorf från Helly Hansen. Var inte helt lätt att hitta. Bygghandel är ett tips!

5. Pjäxa. Lätt och smidig med BC bindning. Crispi Nordland.

6. Riktigt kalla dagar kompletteras det hela med ett pjäxöverdrag som ska skydda mot väder, vind och väta. Märke Alpina Overboots.

Återkommer självklart med en rapport efter turen om våra upplevelser. Nu hoppas vi på kallt väder så att testförhållandena blir bra.

Vi har med oss en SPOT och du kan följa oss här!

/Niclas

Tävlingspremiär Axa Ski Marathon i Orsa Grönklitt

Idag har jag gjort tävlingspremiär på längdskidor för denna säsong. Det blev Axa Ski Marathon som egentligen skulle gått i Falun men som på grund av snöbrist flyttades till Orsa Grönklitt. Längden på loppet var 42 km och banan mätte 10,5 km per varv. För dig som är bekant med spåren i Orsa så gick tävlingsbanan ut från stadion på eljusspåret och sedan åkte man några kilometer på vägspåret innan man vände tillbaka och avslutade varvet med slutet på eljusspåret. Banan är ganska flack och det var väldigt många åkare som körde utan fästvalla. Det var inget alternativ för mig. Jag är ännu inte i så bra stakform att det det skulle löna sig.

De allra flesta från den svenska långloppseliten var på plats. Startfältet var nog det starkaste som kommer att stå på ett långlopp i vinter om man frånser Vasaloppet och Årefjällsloppet.

När vi åkte från Sundborn i morse var det -20 grader men uppe vid Grönklitt var det -17 grader. Med andra ord lätt att få fäste och jag lyckades även få till bra glid. Tyvärr var jag lite långsam med att lägga ut mina skidor på startfältet och hamnade onödigt långt bak. Men jag tänkte att det är nog inte hela världen så här i debuten när man ändå är lite ovan vi den höga farten. Det var lite trångt de första kilometrarna men jag kunde ganska snabbt avancera till en lagom position i fältet. Stakningen kändes bättre än förväntat och jag var dessutom stark uppför så under hela loppet kunde jag avancera och ta placeringar, en väldigt skön känsla. Niclas servade med dricka och jag hade gott om energi i kroppen under hela loppet. Han fotade dessutom lite och här nedanför kan du se några bidler. Klicka på någon av bilderna för ett bildspel.

Eftersom vi åkte och vände på en väg så mötte vi tätklungan med jämna mellanrum. Det är verkligen en imponerande upplevelse. Det är otroligt vad snabbt de kör. Det känns lite som att möta ett tåg. Åkarna kom i täta dubbla led och högg sig fram med högfrekvent stakande.

Med en kilometer kvar så låg jag sist i en klunga med fyra man. Det gick fort men vi hade växeldragit ungefär en mil och jag var inte sugen på att bli sist i mål av oss fyra. Jag trodde inte att jag skulle kunna staka ifrån de andra men vet att jag är ganska bra när det blir lite tekniskt. Så i de lite snäva svängarna in mot stadion trycker jag på så mycket jag orkar och lyckas få en liten lucka in på stadion, en lucka som jag förvaltar ända till mållinjen.

Jag går i mål som 89:e man på tiden 2:08:11 cirka 22 minuter efter täten. Jag körde samma lopp även i fjol och då var jag 35 minuter efter så det här var en betydligt bättre premiär som jag känner mig belåten med.

Nu har jag och Niclas åkt vidare till Grövelsjön och förbereder oss för imorgon. Då ska vi dra ut på en fjälltur över nyår. Vi vill få lite turmil i kroppen och inte minst testa de utrustningsdetaljer som är nya inför Yukon Arctic Ultra.

Skridskor på komosse

Idag blev det en mycket fin dag med skridskor. I november hade jag nöjet att göra säsongsdebut på Ottsjön i Jämtland och nu kunde jag äntligen göra premiär i södra Sverige. Natten till fredag var det -16 grader och då växer isarna så det knakar. Mina skridskovänner Lars och Håkan hämtade upp mig klockan nio och så begav vi oss av till sjön Trehörningen på komosse. En ganska grund sjö på relativt hög höjd som har för vana att lägga sig tidigt. Det var mellan fyra och sex centimeter kärnis. Förhållandevis tunt alltså och därför gällde det att pika ofta så att vi skulle kunna upptäcka eventuella svagare partier. Något som vi lyckades bra med för det var ingen som behövde bada.

Dagen gryr och vi är redo. Foto: David Erixon

Dagen gryr och vi är redo.
Foto: David Erixon

Det var underbart vackert och härligt att få riktig vinterkänsla även här i södern. Efter att ha kört ett varv på Trehörningen vandrade vi även ut till den något mindre Björnsjön som ligger mitt på mossen. Det är två kilometer vandring på spång dit och på vägen över mossen får man riktig fjällkänsla med stora vidder. Vi tog ett varv även på denna sjö och isen var riktigt blank och fin.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Klicka på någon för ett bildspel.
Tack för en fin dag!

/David

Väntans tider är inte förbi, isen växer!

December månad är väntans tider. Väntan på julens ankomst och för att inte nämna den enorma väntan som hos många barn successivt växer under själva julaftonen i väntan på att tomten ska dyka upp.

Isbiten till vänster plockade jag upp kl 11 i förmiddags. Den till höger kl 20. Snart är det dags för premiär!

Isbiten till vänster plockade jag upp kl 11 i förmiddags. Den till höger kl 20. Snart är det dags för min småländska säsongspremiär!

För mig fortsätter nu väntan trots att tomten både kommit och gått. I förmiddags var isen hemma på dammen i Sevdabo cirka 10 mm tjock. Ikväll cirka nio timmar senare var den över 20 mm. Temperaturen ute just nu är -13 grader och imorgon bör isen bära! Med lite tur gör jag min småländska skridskodebut för denna säsong imorgon.

/David

Tävling på 5000 meter stakmaskin

Förra torsdagen var det tänkt att tävlingssäsongen i Småland skulle inledas med Huskvarnaloppet. Den totala avsaknaden av snö gjorde självklart att tävlingen fick ställas in. Men ett par klubbkompisar till mig som driver bloggen Holaveden bestämde sig för att tävla ändå. Detta genom att uppmana och bjuda in till Holavedsmästerkap på 5000 meter stakmaskin av modell skierg. Upplägget var att man skulle köra 5000 meter på valfri skierg och sedan skicka in en bild på slutresultatet. Detta skulle ske mellan torsdag och lördag förra veckan.

David stakar frenetiskt.

David stakar frenetiskt.

Jag ville så klart ta mig an utmaningen och beger mig till  JOK:s klubbstuga Sörgården i Taberg. Frånsett 3 * 500 meter en vecka tidigare är detta min första kontakt med detta ruggigt effektiva redskap.  Jag visste inte riktigt vad jag givit mig in på men triggades av att det hette tävling. Jag öppnar  friskt men efter 300 meter är jag så full med mjölksyra att jag på allvar överväger att avbryta. Känner jag inte lite i halsen kanske? Skärp dig David! Jag bestämmer mig för att bita ihop och låta det bli ett utsökt träningspass. Jag hade tyvärr glömt pulsbandet hemma men jag jag skulle misstänka att jag hade ett riktigt högt snitt. Åtminstone mycket högre än vad jag skulle kunna pressa fram stakandes på rullskidorna.

Efter någon kilometer har jag kommit in i det hela och i slutet av mitt lopp blir jag flitigt påhejad av Fredrik Georgsson som är nästa person på tur denna flitens lördagförmiddag.  Jag drar av en riktig spurt och landar till slut på 20:28,3  Fredrik hade ett tidigare pers på 21:00 och går nu för att klå mina 20:28. Den projicerade sluttiden visade redan efter 500 m att han ska landa just där i krokarna och han ger verkligen allt för att lyckas. Men till slut visar det sig att jag vinner denna interna fight med endast 2 sekunders marginal. Vi körde på motstånd 8 om någon skulle undra.

Fredrik Georgsson bjuder hårt motstånd vid stakmaskinen i Sörgårdens källare.

Fredrik Georgsson bjuder hårt motstånd vid stakmaskinen i Sörgårdens källare.

Jag kan konstatera att riktiga skidor är betydligt roligare än stakmaskin och att jag där presterar betydligt bättre resultat. Men detta är ett ruskigt effektivt träningsredskap och jag tackar Holaveden för ett mycket bra initiativ! Det kommer definitvt att bli mer skierg för min del framöver om vintern fortsätter på detta vis.

/David

Följ oss på Instagram

Unknown

Nu tar deluxeturer steget in i Instagram-världen! Jo, kanske lite efter er andra, men nu har vi äntligen gjort slag i saken. Bättre sent än aldrig.

På Instagram kommer vi att dela med oss av turer, förberedelser och diverse upplevelser i naturen. Inläggen kommer framförallt att göras på språket engelska då vi märkt av ett ökat intresse för våra upptåg från personer som inte läser/skriver/pratar svenska.

Så skynda dig in och sök rätt på deluxeturer och inspirera med egna bilder med genom att tagga #deluxeturer

/Niclas

Test av fuktspärr i sovsäck.

Nu har jag provsovit en natt i den nya fuktspärren till sovsäcken och jag tänkte delge mina iakttagelser.

För att förhindra att sovsäcken under natten blir fuktig av svett så kan man använda en fuktspärr. Det är typ ett sovsäckslakan som är vattentätt. Somliga säger att det är är ett måste när man ska på flerdagarstur vintertid. På grund av det faktum att dunsovsäcken snabbt tappar mycket av sin isolerande förmåga ju fuktigare den blir. Andra säger att det blir otroligt instängt, klabbigt och typ omöjligt att sova när man använder en fuktspärr. Jag tänkte att det finns ju bara ett sätt att ta reda på hur det funkar för mig. Så jag skaffade en fuktspärr och i natt blev det en utenatt.

Uppblåsbart liggunderlag, sovsäck( Bergans, Senja zero), fuktspärr(Western mountaineering, hotsac).

Uppblåsbart liggunderlag, sovsäck( Bergans, Senja zero), fuktspärr(Western mountaineering, hotsac).

De yttre förutsättningarna denna natt var en temperatur på +3 grader och jag låg under ett tak. Jag hade en tunn dunsovsäck från Bergans som heter Senja zero. Själva fuktspärren är helt tät och dess insida är reflekterande likt en nödfilt/space blanket. Jag valde att sova med ett tunt ullunderställ på mig för att slippa känslan av blöt plast mot huden.

Skrev ett inlägg på vår fb-sida igårkväll och fick en massa intressanta kommentarer och kan nu efter en natt med fuktspärr konstatera att jag delar många av dessa synpunkter. Jag reflekterar kring några av dessa här. Att ha ett underställ på sig kändes ju helt rätt för att få en skönare sovkomfort och slippa den plastiga känslan. När jag kröp ner i säcken så drog jag åt den kring halsen som jag brukar för att värmen inte skulle smita ut, medveten om att fukten inte heller skulle kunna komma ut. Vaknade 01:30 och var ordentligt blöt om benen. Inte helt oväntat att det skulle vara lite fuktigt men smalbenen var verkligen blöta. Orsaken tror jag delvis var att jag var lite för varmt klädd. Sovsäcken i sig själv värmer ju bra och dessutom så säger vissa att fuktspärren i sig höjer komforttemperaturen med mellan 5 och 10 grader. Så jag tog av mig långkalsongerna för att jag ville bli svalare och så ville jag också känna hur ”plastigt” det skulle kännas. Dessutom ville jag skapa bättre ventilation genom att jag inte drog åt fuktspärr och sovsäck runt halsen. När jag vaknade till senare under natten valde jag dessutom att försöka ventilera ur fuktspärren genom att öppna upp den maximalt.

Efter att ha vidtagit ovanstående åtgärder tycker jag ändå att nattsömnen blev över min lågt ställda förväntan. Jag plågades inte särskilt mycket av att ha fuktspärren direkt mot huden och blev inte för svettig. Men jag skulle ha sovit bättre utan fuktspärren.

Det stora pluset är att kunna vakna på morgonen och ha en helt torr sovsäck. Eller rättare sagt att kunna lägga sig nästa natt i en helt torr sovsäck. Nu har jag ju bara sovit en natt i fuktspärren men min slutsats så här långt är följande:

Om jag bara ska ut och använda sovsäcken i ett par nätter så skulle jag skippa fuktspärren. Men om jag skulle vara ute mer än 4-5 nätter skulle jag definitivt använda den. De gånger under Norge på langs som vi sov i tält i mer än 5 nätter i följd så var sovsäcken verkligen blöt när man väl plockade upp den inomhus för att torka den. Och den värmde definitivt inte lika bra den 5:e natten som den första.

Själva problemet är ju som sagt att vi människor hela tiden svettas lite, även när vi ligger helt stilla och sover. När det är sommar och varmt så åker det mesta av denna vattenånga igenom sovsäcken och ut i fria luftan. Men i takt med att den omgivande temperaturen blir kallare så kondenseras denna fukt innan den lämnat sovsäcken.I ett första skede på sovsäckens yta. Och ju kallare det blir desto längre in i sovsäcken kryper daggpunkten, som Kalle berättar om i sin kommentar. Är det riktigt kallt ute och du dessutom vill få daggpunkten att hamna utanför sovsäcken så är det ett jättebra tips att förstärka sovsäcken genom att till exempel lägga sin tjocka dunjacka ovanpå. Den gör alltså bättre nytta där än i sovsäcken. Men en fuktspärr gör som sagt att du helt slipper denna problematik.

Över nyår så ska vi ut på en testtur. Vi hoppas självklart på rejäl kyla och jag ser fram emot att utvärdera fuktspärren ännu mer. Jag återkommer med mer reflektioner angående fuktspärren efter den turen.

/David

När tekniken springer ifrån en, får man ibland ta ett steg tillbaka.

Jag tycker såklart att en teknisk utveckling i de allra flesta fall är av godo. Men titt som tätt leder den onekligen till en viss frustration. Häromdagen var jag själv hemma och det började närma sig elvakaffe. Tänkte att jag skulle lyxa till det med riktigt gott kaffe och efter en stunds letande så hade jag lyckats rota fram min mockabryggare. Jag fyllde på vatten och härligt doftande kaffe. Gick sedan fram till spisen där jag börjar ana oråd. Den gamla trotjänaren har ju nämligen bytts ut mot en induktionshäll och spontant känns inte min mockabryggare kompatibel. För säkerhets skull kontrollerar jag den med en magnet och självklart så fastnar den inte. Och jag som är så fokuserad på just detta just nu! Jag tänker att det borde ju funka om jag ställer min mockabryggare i en stekpanna som i sin tur är anpassad för induktionshäll. Vips så har hoppet återvänt! Jag förstår att jag är ute på lite tunn is och vill inte äventyra någon favoritstekpanna men hittar en liten miniatyrvariant som jag tänker borde kunna fungera. Mockabryggaren passar perfekt i den lilla stekpannan och med spänd förväntan slår jag igång spisen. Det uppstår ganska snabbt en rökutveckling som känns osund. Jag vill ju inte hamna i samma situation som han som kör lite för hårt med elgrillen inomhus i filmen Plötsligt i Vinslöv. Så jag avbryter försöket.

Primus Omnifuel. Foto: David Erixon

Primus Omnifuel. Köksplattan är den vi använde under Norge på langs. Köket satt fast på den under hela turen. Bara att plocka fram ur pulkan och köra när helst det behövdes. Ett inlägg om konstruktionen kan du läsa HÄR.
Foto: David Erixon

Men när jag nu redan lagt så mycket tid på detta kaffe så vill jag nå hela vägen fram. Jag dyker ner i källaren igen och letar fram trotjänaren från Norge på langs, vårt multibränslekök Omnifuel från Primus. Det kan man lita på. Startar på direkten och efter bara någon minut hör jag det välbekanta puttrandet och kaffedoften sprids över uteplatsen. Utöver kaffe får jag dessutom en liten friluftsupplevlese.

bild 3Foto_David Erixon

Elvakaffet blev ett halvtolvkaffe men det var minst lika gott! Särskilt med den skummade mjölken som pricken över i:et. Elvakaffe de Luxe!

/David

Småländsk skidpremiär

Då var den avklarad! Skidpremiären i Småland. Den satt långt in i år men ikväll var det dags. Det har snöat lite idag. Inte mycket snö och den är väldigt blöt men det är i alla fall vitt ute. Ordspråket säger ju att: Trädet växer inte långt ifrån äpplet, eller hur det nu är… Så när far skulle ut och pröva skidlyckan kunde jag ju inte låta bli. Hade väl på känn att det inte skulle bli någon sensation och mina farhågor besannades. Superblöt snö och riktigt dåligt glid men bra stakträning. Jag körde inte särskilt länge men det är ändå något speciellt med att bara plocka skidorna ur garaget och sticka ut och åka en liten sväng direkt hemifrån.

Skidpremiär i Sevdabo

Skidpremiär i Sevdabo

Imorgon får klockan ringa extra tidigt. Om temperaturen bara behagar sjunka någon grad så kan det bli riktigt fint! Ordspråket säger ju att Hoppet är det sista som överger den småländske skidåkaren.

/David

Snöig löpning på Mullfjället

Återigen får jag uppleva mäktiga fjällvyer, vindstilla förhållanden och lågt stående vintersol. Jag känner mig verkligen lyckligt lottad!

När jag nu är i Jämtland en kort och begränsad tid så vill jag verkligen njuta maximalt av fjället. Idag sprang jag till fjälls med vännen, fjällkollegan och löparfränden Mats Granström. Grundtanken var att springa cirka två timmar på Mullfjället. Men eftersom jag vet hur både jag och Mats fungerar slängde vi med lite extra energi ifall även tiden skulle börja springa.

Till en början följer vi en grusväg från Duved och nästan ända upp på kalfjället. Den ihållande stigningen gör att jag snabbt får upp värmen trots att termometern visar -10 grader. Vi letar oss upp mellan den glesa fjällbjörkskogen och drömmer om meterdjup snö och skidåkning. Skidåkningen utför denna sluttning skulle verkligen vara fenomenal på sina håll. Snötäcket är dock bara en knapp decimeter med lös snö, så om man ska gå med toppturskidor nu får man verkligen vara beredd på mycket repor. Det lösa tunna snötäcket gör dock att det går fint att springa, även om det så klart går lite tyngre än normalt.

Här kan du se lite bilder från dagen. Klicka för att se ett bildspel.

Väl på kalfjället så tittar solen fram och vi tar sikte på Mullfjällets topp. I väster ser vi hela vägen till Snasahögarna och Sylmassivet. I norr sticker Skäckerfjällen upp ur dimman och självklart ser vi Åreskutan. Vi ser dock inga andra människor utan de enda andra varelserna här uppe idag är en flock renar. Vi fortsätter sedan till Forsaskalet och hem igen via Ullådalen och Tegefjäll.

Att springa på fjället med mäktiga vyer runt omkring har den effekten att jag knappast alls tittar på klockan. Jag funderar mer på var jag ska springa för att få det vackrast möjligt och se flest olika vyer. När jag blir hungrig har jag förhoppningsvis lite godsaker i ryggsäcken, som idag. När man dessutom är två och springer och pratar så går tiden ännu snabbare. När vi kommer tillbaka till Duved har solen gått ner och klockan visar att vi varit iväg 3,5 timmar. Min längsta löptur sedan i somras då jag senast förtrollades av fjällens tidsmagi.

/David